Maskinerna har börjat producera konst och texter som kan konkurrera med människors. Har vi då blivit utbytbara även som kreativa och intellektuella varelser? Johannes Jensen menar hoten från den artificiella intelligensen, AI:n, säger mer om kapitalismen än om själva tekniken.
KULTUR | Johannes Jensen
I Maskinerna är våra vänner från 1986 sjöng Kjell Höglund: ”Du skall inte längre slita i ditt anletes svett / du skall ägna dig åt kärlek och kultur / Har jag fel eller rätt? ”. En låt i det typiska höglundska gränslandet mellan allvar och kitsch, men också oerhört representativt för en tidsålder då teknisk utveckling bar på löften om avlastning och frigörelse.
Men om något har tekniktrenden under de senaste åren varit den motsatta; bildgenererande AI:ar som Midjourney och DALL•E använder sig av hela Internets samlade konstskatt för att processa fram alster som redan nu hotar att konkurrera ut mänskliga kreatörer. Den texthanterade AI:n ChatGPT kan med några enkla kommandon användas för att slänga ihop artiklar och uppsatser med tillräcklig verkshöjd för att kunna lura betygsättande lärare och kursansvariga. De kan förstås inte skapa något kvalitativt nytt, men däremot tugga om befintlig kunskap i det oändliga. Och i en kultur som sedan årtionden blivit alltmer tillfreds med att reproducera det befintliga i stället för att skapa nytt passar AI:n som hand i handske.
År 2022 ägnade sig maskinerna åt kultur medan människors arbetsmarknader går stadig i riktning mot proletarisering och otrygghet. Är maskinerna då alltså inte våra vänner, utan våra fiender?
Frågar du mig är svaret nej; teknik är verktyg, i sig neutral. Den kan användas för att lösa somliga problem och skapar i ungefär samma takt nya. Att läsa böcker på en skärm kan spara skog, men kräver istället elektricitet. Det är bara genom att sätta dessa faktorer i en större kontext som vi kan bedöma vad som är en vinst ur exempelvis miljöperspektiv. Om tekniken gör det omöjligt att skilja en halvinspirerad hemtenta skriven av en människa från den skriven av en AI får utbildningsväsendet hitta andra sätt att bedöma kunskapsnivå hos eleverna. I bästa fall kan det ge nytt liv till debatten om vad för slags kunskap vi egentligen värdesätter hos människor.
Att då istället försöka stoppa utvecklingen för att skydda kreatörers inkomstmöjligheter är som att försöka stoppa tryckpressen för att skydda arbetsmarknaden för de munkar som kopierade böcker för hand.
Dels låter det sig helt enkelt inte göras, dels visar det på att vi byggt upp trösklar där våra lösningar för att mäta och bedöma värdet av människors arbete skapar större problem än de löser.
Och här någonstans ligger pudelns kärna. Består verkligen det stora hotet i att vi kan ersätta mänskligt skapande med maskiners (och därmed göra människors arbete överflödigt), eller är det inte i själva verket så att vår ekonomiska ordning och de system vi bygger inom den redan stängt in den mänskliga kreativa förmågan i så låsta och begränsande former att det mesta vi skapar redan är maskinlikt?
Sociologins fader, Max Weber, såg redan i slutet av artonhundratalet hur samhällsformerna vi människor skapar tenderar att i sin tur forma oss; så att vi får människor som agerar och handlar i enlighet med den militära byråkratin, den industriella maskinlogiken, kapitalismens jakt på vinstmaximering och så vidare. Om fabriksindustrin föder alienerade knegare som stämplar ut efter dagen och inte behöver bry sig det allra minsta om vad fabriken spottar ut på marknaden så skapar den samtida postfordistiska ”kreativa ekonomi” en helt annan typ av människa till sin avbild; den som investerar hela sin person i den kapitalistiska processen. Om alienation utövar ett slags våld på oss som människor så utgör dess totala motsats ett annat.
Ytterligheten är förstås influeraren som medialiserat sitt liv så till den milda grad att hon inte kan skilja på sitt inre och sitt yttre känsloliv. En människa som gjort så mycket våld på sitt själsliv att det knappt längre existerar en människa bortom kameran och som inte förmår formulera åsikter bortom sina köpta “samarbeten” med olika varumärken. Detta är ytterligheten, men på en glidande skala hittas faktiskt de flesta av oss. Vi förväntas ständigt identifiera oss med det arbete vi utför för att sätta mat på bordet.
Den som skriver en likabehandlingsplan förväntas tro på att styrdokument kan lösa de konflikter som finns på arbetsplatsen och den stress som ständigt gör sig påmind i kollegornas magregioner. Vi förväntas inte bara producera floskler, vi förväntas också ta till oss dem och identifiera oss med dem.
Vi förväntas systematiskt glömma gårdagens universallösning på alla våra problem och med liv och lust anamma det senaste. Igår skulle vi vara ”flexibla”, idag ”agila”. Och policydokumenten vi spottar ut oss och förväntas ta till oss kan lika gärna produceras av en AI; det har vi nu till sist svart på vitt. Vilket förstås är dåliga nyheter för människor på PR-byråer och HR-avdelningar om vi ser på det ur ett konkurrensperspektiv, men är det verkligen dåliga nyheter ur ett mänskligt perspektiv? Jag skulle säga att det förhåller sig precis tvärt om.
Vad kännetecknar en maskin? Brist på själsliv, absolut rationalitet, total disciplin och avsaknaden av förmåga att abstrahera på flera nivåer samtidigt. Precis de egenskaper vår ekonomiska ordning kräver av oss för framgång i livet. Vi skall bli så maskinlika som möjligt – men på just detta område kommer maskinen för alltid vara vår överman. AI:n hotar oss med andra ord bara inom ramen för den människofientliga ordning som råder just nu.
Att bygga ett samhälle som förmår hänga med i den materiella utvecklingen behöver inte leda till tygellös nyliberal rövarkapitalism. Att det tenderar att bli så beror på att vår samhällsordning inte är organiserad för att värna om mänsklig frihet och kreativitet utan för att bevara själva varuformen – vilket i praktiken skyddar en handfull erkända skapares ekonomiska intressen på bekostnad av de flesta andras – men det beror inte på tekniken i sig. Tvärtom är varje teknisk lösning redan havande med sina egna produktions- och ägandeformer. En bok, tavla, eller vinylskiva kan bara finnas på en enda fysisk plats åt gången och det går åt en mätbar mängd resurser att reproducera den. En digital kopia kan förmeras nära nog i det oändliga, med ytterst små medel och utan att originalet försvinner. Den är som skapad för fri spridning och gemensamt ägande.
Att då hitta på koder som omöjliggör kopiering, kriga för att hindra den tekniska utvecklingen eller sätta ett helt rättssystem på att jaga dem som sprider kopiorna framstår som mer än lovligt korkat, och dessutom som ett enormt slöseri med både resurser och potential. Istället borde det vara samhällets uppgift att kanalisera utvecklingen i en gynnsam riktning. Exempelvis genom en ny ekonomisk infrastruktur för skapande.
Skulle vi kunna tänka oss att dela på de slitsamma nödvändiga jobben som måste göras av människor och lämna skapande och kultur till en jämnt fördelad och generös fritid? Maskinerna är objekt, de kan inte vara våra fiender. Det kan däremot kapitalismen.
BILD: AI: DALL-E. Promter: Suffering white collar
workers in dystopian office, dystopian
landscape, robot painting Mona Lisa. Montage.