KULTUR | Emma Lundström
Det är snyggt. Det är roligt. Det är galet. Det är lite för mycket ”snaffs och snuffs”. Norrbottenteaterns uppsättning av Kollektivet – av och med Sven Björklund och Linda Wincent – är som en samling knasiga sketcher någorlunda sammanhållna av en övergripande historia: den om tuttkollektivet i Sattajärvi utanför Pajala. En skruvad version av något som skulle ha kunnat hända under den så kallade gröna vågen på 1970-talet.
I Kollektivet är det den extremt typiske dokumentärfilmaren Lars-Åke Möller som tar oss tillbaka till 70-talet. Då följde han den (o)karismatiske drivaren Christer och den patetiskt godhjärtade stockholmstjejen Anita upp till Norrbotten för att uppfylla Christers infall om att starta ett kollektiv med okonventionella odlingsmetoder som gick ut på att allting växer så mycket bättre om det ”snaffsas och snuffsas” med så många bröst som möjligt.
Det är naturligtvis en absurd historia. Men inte helt otrolig. Att sunkiga män har lyckats charma naiva kvinnor genom tiderna är ju tyvärr snarare regel än undantag. Linda Wincents blåögda Anita är trött på vardag och tristess och pojkvännens evinnerliga tältande. Sven Björklunds Christer är totalt hämningslös och spännande, tycker hon och säger det så att det låter precis som det vore en journalfilm från tidigt 70-tal.
Och det är det som är hela pjäsens styrka: skådespelarnas totala tonsäkerhet vad gäller dialekter och människotyper. Varje sketch är ganska fulländad på den fronten. Både Sven Björklund och Linda Wincent har lätt för att växla halsbrytande mellan de olika karaktärerna som på mer eller mindre märkliga sätt snuddar vid huvudpersonerna i historien om Sattajärvi. Som Anitas tältande före detta pojkvän som vägrar att inse att det är slut, de skräckinjagande, elaka syskonen från Göteborg och kommunalrådet i Pajala som fortfarande hoppas på palmer i Sattajärvi.
Det är en hel del Klungan över Kollektivet – humorgruppen som Sven Björklund har varit en del av i många år. Linda Wincent håller samma höga nivå. Hennes Lars-Åke Möller är verkligen vissen och längtansfull i rösten när han visar ”autentiska klipp” från tiden i kollektivet. Hans vemod är den röda tråden som håller ihop det hela.
I likhet med de andra karaktärerna i pjäsen har han inte lyckats särskilt bra med livet, det är lite tomt och ensamt och han drömmer sig tillbaka till en lyckligare tid. Så presenteras också Kollektivet som ”en humorföreställning om det svåraste av allt: att vara fler än en”. Något Christer definitivt är sämst på – hans devis är snarare att alla andra är till för honom.
Och det är inte heller honom vi i publiken skrattar mest åt när pjäsen besöker Umeå. Det är den där tonsäkerheten i alla de andra figurerna runt omkring. För vem orkar med en Christer? Medan vi har förståelse och kanske till och med kan känna igen oss i andra sorters misslyckanden lite till kvinns eller mans eller hens.
Även om pjäsen var en smula splittrad och balanserar på gränsen till buskis ibland, så var det inte utan att de flesta av oss ställde oss upp och applåderade efteråt – för att det är skönt att få motionera skrattmusklerna ibland. Medan andra stod i kön till garderoben och mumlade att det var det sämsta de sett. Kanske just för att det var lite för mycket ”snaffs och snuffs”.
Kollektivet spelas till och med
6 maj på Norrbottensteatern och Kulturens hus i Luleå
FOTO: MAGNUS STENBERG