Mästaren Maria Gripe

Med en allvarlig sinnlighet kunde hon skriva fram barnets filosofiska universum. Hon förstod och begripliggjorde de enorma rymder som finns i ett barns tankevärld. Hennes fingertoppskänsla för det vardagsmystiska – det hemliga, det som vi ibland bara kan skymta i ögonvrån – var djupgående. I år skulle Maria Gripe ha fyllt hundra år. Det är sexton år sedan hon lämnade jordelivet. Men hennes böcker lyser fortfarande med en obändig livskraft.

KULTUR | Emma Lundström

Det finns författare vars böcker jag kan läsa i princip hur många gånger som helst. Maria Gripe är en av dem. Agnes Cecilia – en sällsam historia bara måste plockas ned från hyllan om och om igen. Tordyveln flyger i skymningen och Pappa Pellerins dotter likaså. Att läsa dem är på något vis som en besvärjelse. De är samma, men förnyar sig hela tiden. De frågeställningar de tar upp blir aldrig föråldrade.
Ämnen som övergivenhet, ensamhet, förbarmande, hindrande sociala ramar, mystikens och fantasins rörliga gränser och barnets försök att navigera i en värld vars ramar i så hög grad sätts av de vuxna genomsyrar alla Maria Gripes böcker. Liksom livets skuggsidor, det mörka, dystra, farliga, ofrånkomliga.
Och en underfundig humor och skarpsyn.

Maria Gripe föddes som Maja Stina Walter 25 juli 1923 i Vaxholm. Senare ändrade hon Maja till Maria och Stina till Kristina. Eftersom namn var viktiga för henne. De hade en färg och kunde vara ljusa eller mörka. Kanske skrev hon – precis som när Anna Grå blir Josefin Johandersson i Hugo och Josefin-serien – in sitt namn i en låda och sparade det som ett par skor som ännu är för stora. Kanske var Maja Stina istället ett namn som hon växte ur.
När hon studerade filosofi och religionshistoria vid Stockholms universitet under andra världskrigets sista år var hon i alla fall ännu inte Maria Gripe. Det blev hon året därpå när hon gifte sig med konstnären Harald Gripe. Ännu ett år senare föddes parets dotter Camilla Gripe.
Sedan följde ett liv av skrivande. Ett liv av gemensamt skapande.
Redan debutboken I vår lilla stad, som utkom 1954, illustrerades av maken och nära nog alla andra böcker som följde på den. Deras intensiva samarbete kring text och bild ledde ofta vidare till nya berättelser. Harald Gripes känslofulla bilder av bifigurer i böckerna fick Maria Gripe att bli nyfiken på dem och vidareutveckla dem i egna böcker.
Så fick LoppLoella i De små Röda från 1960 en egen bok i Pappa Pellerins Dotter 1963. Elvis Karlsson i Julia och nattpappan från 1971 fick en helt egen bokserie där första boken utkom 1972.

Gripe såg sig inte som barnboksförfattare. Hon skrev böcker om barn för alla åldrar.
De första böckerna är visserligen sagor dominerade av yttre handling. Men redan med De små röda börjar de filosofiska och psykologiska frågorna blomma ut. Att Josefin blir hennes stora genombrott är inte konstigt. Den förståelse för barnets tankevärld som hade börjat skönjas i De små röda året innan, har vuxit sig stark Josefin som utkom 1961.
Josefin tillåts tänka precis så stort som många barn gör. Hennes verklighet är en blandning av fantasi och vardag. Som prästdotter är hon omgiven av en ganska stram vuxenvärld med ett abstrakt bildspråk och ett stort mått av religion. Hon tar alla ord på allvar och språkliga vändningar kan växa sig stora och svåra inom henne. Liksom skulden.
Och den förvirring som uppstår vid den hemska upptäckten att det finns vuxna som broderar ut och inte håller sig till sanningen.

Två år senare kommer Pappa Pellerins dotter. Berättelsen om den starka, stolta, enastående Loella Nilsson som klarar ett torp, försörjningen och två småbröder i väntan på en mamma som aldrig kommer hem från sjön. En djupgripande berättelse om vad det innebär att vara stark i sig själv och veta sin kraft, men tappa bort denna styrka i en ovan miljö där allting är annorlunda. Skogsmänniskan Loella hamnar på barnhem i staden och för henne är det lika svårt att gå på platt asfalt som det är för stadsmänniskan att gå på den ojämna, rotiga skogsstigen.
I Maria Gripes böcker krockar omgivningens förväntningar på barnet med hur barnet faktiskt är i sig själv. De mallar och ramar som sätts upp passar inte Maria Gripes barn. De bryter sig igenom och tar sig ut på andra sidan.
Men inte alla vuxna är blinda för barnets storhet och enorma perspektiv på tillvaron. Där finns också de med glimten i ögat som ser och förstår och räcker ut en hand till stöttning för det barn som står vid livets avgrund och letar fotfäste.

Barnen i Maria Gripes böcker känner inte alltid det de ska känna för att de är barn, de tillåts vara fullvärdiga människor. Inte heller de vuxna känner alltid det de ska. Mammor kommer inte alltid hem. Förstår inte alltid sitt barn. Har inte alltid den moderliga ömhet som de förväntas ha.
Pappor saknas ofta helt eller kommer in på slutet som finurliga och kanske möjliga.
Som i trilogin om Lotten som utkom under 1990-talets första hälft. Den som börjar med Tre trappor upp med hiss och har kommit i nyutgåva i år. Där flyttar Lotten och hennes mamma till ett litet rum i ett tjusigt hus i stan där mamman fått tjänst. Pappan finns nästan bara som en aning i luften. Berättelsen handlar mest om vänskapens olika sidor och om vad det innebär att tillhöra tjänstefolket, men att som barn känna sig varandes i sin egen rätt att utforska och upptäcka världen. Om att det kan finnas parallella världar som nästan inte nuddar vid varandra. Om de bättre bemedlade vuxnas hemligheter, lögner och neuroser. Och om hur ett barn ser och tolkar de vuxnas spel och roller.

Med tiden kom Maria Gripe att väva in alltmer spänningselement i sina böcker. Men inte sådan spänning som skapas av fysiskt våld. Utan den mystiska, svårgripliga spänning som finns i naturfilosofin, historiens vingslag och det klassiska detektivarbetet.
Tordyveln flyger i skymningen från 1978 är en bok för alla som älskar den sortens spänning. Där är en krukväxt inte bara en krukväxt. Ett telefonsamtal inte bara ett telefonsamtal. Allt har mening. Betydelse finns för den som letar.
Lite Edgar Allen Poe. Lite Charlotte Brontë. Skuggor och ljus. Livets mysterium. Kalla kårar av lycka.
Också i Skuggserien, som inleddes med Skuggan över stenbänken 1982, finns alla dessa element. Det icke närvarande är påtagligt. Det som bara kan anas måste försöka förstås. Hemligheterna i skuggorna lockas ut i ljuset. Det osynliga närvarande skönjas.

Maria Gripe vävde mästerligt fram berättelsen om Carolin och Berta och de andra i Skuggserien. Med filosofisk varp och psykologisk vävsked. Hennes böcker var brokiga mattor skapade av människans inre rymder. Av hennes styrka och svaghet. Och den obändiga längtan efter att tillhöra.
Den som Nora har i Agnes Cecilia – en sällsam historia.
Agnes Cecilia kom 1981. Vi är nästan jämnåriga, boken och jag. Den följer mig genom livet som en nära vän. Berättelsen är så helgjuten. Så genomgripande. Så förunderlig och sällsam och vänlig.
Precis som flera av Maria Gripes böcker kallas den med rätta för en modern klassiker. För att den behövs. För att vi, också i digitaliseringens fantasiförödande tidsålder, behöver skuggorna. Behöver känslan av att allt inte är precis vad det ser ut att vara. Att det kan finnas livstrådar och tankar och längtan som spänner över tid och rum. Att verkligheten har fler dimensioner för den som är beredd att öppna sina sinnen. Att sträcka ut sin hand. Att förstå.
Skuggor och dagrar. Snårighet och snärjighet. Utanförskap och ensamhet. Melankoli och dunkel. Önskningar och drömmar.

Många av Maria Gripes böcker har gått som följetong i radio eller dramatiserats för TV eller film. Med behållning. Som Agnes Cecilia. Och den vemodigt filosofiska, frustrerande ensliga, längtansfulla Glasbåsarns barn. Den stundom mycket mörka berättelsen om medmänsklighet och längtan, om gott och om ont.
Boken kom 1964, filmen 34 år senare. Eftersom Maria Gripes böcker inte åldras. Inte på det vanliga sättet. De förblir aktuella på sitt alldeles egensinniga vis. Med barnets blick på världen. Barnets förundran och förfäran inför allt vad livet innebär. Barnets oändliga inre rymder.
Maria Gripe dog i början av april 2007 efter en längre tids demenssjukdom. Men genom sina böcker har hon evigt liv.