Till höger om verkligheten

Denna sena september går i barndom. Högsommarhettan har övertalat en engångs-blommande ros att slå ut igen, som om året hade backat till juni. Bakom mitt hus börjar en stor björk luta; regnen gräver i dess fäste. Böcker liknar växter på så vis, att de behöver en jordmån att slå rot i och lutar efter den vind som blåser. Det skriver Bodil Carlsson.

KULTUR | Bodil Carlsson

Christopher Guilluys De degraderade börjar bra. Berättelsen om globaliseringens följder är full av skarpa iakttagelser. Underrubriken – De folkliga klassernas överlevnadsinstinkt – säger mera om författarens världsbild än om huvudrollsinnehavarna, men boken är ändå värd att läsa. Den är vass så länge den håller sig till det som mainstreammedia inte tar upp: arbetarklassens förluster i senindustrialismen. Jobben, pengarna, statusen, självkänslan, valmöjligheterna; allt det som försvinner. Att tala om det är ena halvan av nyhögerns attraktion för många, som känner att ingen annan gör det.

Guilluy talar nu inte direkt till de folkliga klasser som han berättar om; det jobbet överlåter han åt andra. Hans språk är den välutbildades, hans bok full av citat och källhänvisningar. Han riktar sig till den nya högerns talesmän, eftersom jordmånen för populistiska teoretiker för tillfället är utmärkt. Berättelsen startar i juni 1936 då CGT, franska LO, drev igenom ett avtal där arbetsgivarna tvingades ge folk fyrtiotimmarsvecka, lite bättre lön och två veckors lagstadgad betald semester. Det fanns ingen frivillighet i överenskommelsen: två miljoner gick ut i strejk för att få den. Fackets folk var nöjda. Nu skulle arbetarna, även arbetarna, ha chansen att få se havet! Och det gjorde de – de reste på järnvägsbiljetter som genom ett regeringsbeslut hade minskats drastiskt i pris (nej, järnvägsbolagen ställde inte heller upp frivilligt) och även om de var få i början, några futtiga procent av franska anställda, så betydde det något för alla. Kusterna var inte längre överklassens tillflykt. Som Guilluy säger: horisonten öppnades. Livet var på väg att bli större.

Så vad har hänt? De besuttna, som är fler än förr, skaffar tillbaka sina gamla revir. De har helt enkelt fått väldigt gott om pengar att handla för. De som är rika på allvar skaffar privata yachter och får sin efterlängtade sociala distansering ute till sjöss, där horisonten inte skräpas ner av vanliga människors närvaro: servicepersonalen jobbar ju under däck. Men det är inte miljardärerna som Guilliuy siktar in sig på och inte systemet som snedfördelar inkomster. Han nämner dem knappt. I stället sänker han bösspipan neråt.

På steget nedanför yachterna finns sommarbostäderna. Husen som blickar ut över havet inhandlas, finrenoveras, förses med grindar och står sedan tomma större delen av året. På Korsika är var tredje bostad sommarhus, så folk som är födda där men inte har pengar nog för den nya fastighetsmarknaden hittar ingenstans att bo. I Bretagne är det likadant. ”Fiskarens hus tillhör nu den högre tjänstemannen från Paris”, som Guilluy säger, och i nattens mörker målar arg lokalbefolkning graffiti på dess väggar. ”Bretagne är ingen sommarstuga!”

Kommunen Couarde-sur-mer har på tjugo år förlorat halva sin befolkning och slåss för att få behålla sin skola. I den lilla byn Caurel är 60 procent av invånarna sommargäster. Två av dem fick sina hus förstörda i attentat förra året och på de brända resterna hade någon sprejat bokstäverna FLB. Bretagnes Befrielsefront.

I de växande städerna koncentreras pengarna, mediarösterna, all högre utbildning och allt politiskt inflytande. Politiker slåss som katter om positionerna i metropolernas styre. Där tillbringar sommarhusägarna resten av året tillsammans med sina socialskiktsgrannar. Den nödvändiga servicearbetskraften – restaurangernas folk, renoveringsarbetarna, privatstädarna, Uber och Foodoras gigarbetare, barnpassarna och vårdpersonalen – bor i samma städer, men självklart inte på samma gator. Folk ute på landet? I de nedlagda industriorterna? Det finns inte så många kvar och de som finns, syns inte. De hörs inte. De existerar inte. Där, säger Guilluy, har ni bakgrunden till Gula Västarna.
Så långt är det lätt att följa honom. Emellanåt är han dessutom bitskt rolig. Varför faller antalet röstande i de allmänna valen? Folk känner inte längre att de har något gemensamt med sina påstådda företrädare.

I likhet med de stora varuhusen i Paris, som allteftersom har avvecklat de billigare sortimenten, har valmarknaden inriktat sig på ett finare urval. /…/ I själva verket är vanligt folk knappast mer intresserade av den samtida politiska debatten än av den subventionerade franska filmen, som bara handlar om sig själv och glömmer landets befolkningsmajoritet.

Därför går de till de politiska lågprisvaruhusen, till populisterna som säljer enkla grejer till nedsatt pris. Medelklassifieringen av politiken och det mesta av allt som är synligt i TV en vanlig dag är svår att nita på ett bättre sätt. Alla har väl sett Rapport? Kortkorta snuttar med vanligt folk, som får säga hur rädda de blir när grannens trappuppgång sprängs i bitar eller nån ung kille som de känner skjuts ihjäl under ungarnas fotbollsträning. Därefter längre klipp med det offentligas företrädare, som mestadels talar tomgång: oacceptabelt, kraftsamla, säkerställa, ta höjd för och stabsläge efter stabsläge. Pappervändarspråk. Administratörslatin. Mellanskiktssvenska. Har ni tänkt på hur hjälplös den dialekten låter? Tacka fan för att många dras till dem som har en kort, kärnfull förklaring med vidhängande åtgärd!

Det där är den andra halvan av populismens attraktion – inte vad den säger, utan hur den säger det och vilka den skyller på. Skickliga högerpopulister låter som vanligt folk. De låter som vi själva gör, när vi är arga på grannen, det är så de skapar tilltro. Sedan finns saker som de aldrig tar upp – som till exempel vilka mekanismer som skapade avfolkningen och förmögenhetskoncentrationen och vem som tjänar mest på det. Guilluy är ett typexempel. Han stirrar så stint på de privilegierade sommarstugeägarna vid stranden att han tappar blicken för dem som äger havet. Killen är svårt skelögd och vill dela med sig av den åkomman.

Han kan vara underhållande, som när han berättar hur kommunistpartiets presidentkandidat intervjuas om att fransmäns rättighet är gott kött, gott vin och en god ost och att detta livets goda förstås kostar pengar, så pengar måste vanligt folk ha. Den gröna medelklassvänstern missar det där med pengarna. De hänger upp sig på vinet och köttet – alkoholism! grymhet! – och förkunnar att fransmännens nya nationalrätt är couscous.
Här börjar det spåra ur. Guilluy säger att de styrande eliterna – är de verkligen urbana vegetarianer? – har ”förstört den kulturella grund som förkroppsligar och upprätthåller en civilisations värderingar. Att de som uppbär detta värdesystem förpassas till den geografiska och kulturella periferin är början på en process av devitalisering och därefter avcivilisering.” Det verkar inte bättre än att just den progressiva medelklassen på något sätt är den verkliga styrande eliten, hur mycket den än häcklar de förmögna enprocentarna och pratar mångfald. ”Den ekonomiska dynamiken i länder som är på väg upp och den demografiska tillväxten i den muslimska och afrikanska världen visar att västvärlden blivit mindre livskraftig.”

Dock, tänker Guilluy, är inte allt hopp ute. Något håller på att hända. Eliterna börjar till sist vakna ur sin sömn och ser vad man måste vända sig mot. ”De skandinaviska länderna visar att det är möjligt att dämpa spänningar genom att lyssna till folkets röst. De danska och svenska eliterna tvingades tänka om: när de insåg att deras uppdrag inte var att tjäna utopier utan att tjäna majoriteten vidtog de åtgärder.” Danskarna inför en anti-ghettopolitik och nu älskar befolkningen dem igen. Även de svenska Socialdemokraterna har ”hunnits upp av verkligheten” och höjt trösklarna för invandringen. Inte nog med det! Sverige ändrar reglerna som tillåtit könsbyte för minderåriga. Och i Tyskland, där man länge varit ”trogen sina miljödogmer” och stängt ner kärnkraftverk för att satsa på förnybar energi, öppnar man gamla kolgruvor igen. Guilluy påstår att man undviker ett större ont genom att ”uppfylla majoritetens krav”. Han kallar det pragmatism. Jag kallar det skitsnack.

För bortsett från att folkhemmet inte enbart bjöd på bulldoft och gemenskap och att fransk arbetarklass inte alltid har livnärt sig på kött och fin ost – de flesta av oss med den bakgrunden minns hårdare villkor än så – så får man ju längre boken fortsätter allt starkare lust att ställa sig upp och hojta en Po Tidholm. Det var inte algeriska invandrare, som köpte upp villorna vid havet. Det var inte tunisier, som flyttade industrijobben till låglöneländer och inte folk från Afrika, som gentrifierade storstäderna. Om varenda invandrare slängdes ut, vilka skulle då bo i de åtråvärda områdena? Samma grupper som idag, förstås. De 25 procent som Guilluy själv säger har tjänat ekonomiskt på förändringen.
Inga minderåriga transbarn ökade koldioxidutsläppen till rekordnivåer och gjorde den här sommaren så varm att skogarna brann och skyfall dränkte hus och åkermark. Försäkringsbolagen är de verkliga pragmatikerna; det är inte kulturella spänningar, som får dem att dra sig ur riskområden för översvämningar.
Runt 2020 dog varje år 300 000 européer av luftföroreningar; 2022 drygt 60 000 av hettan. Guilluy säger inget om något av detta, trots att dödsfallen var ojämnt fördelade. De ”folkliga klasser” han påstår sig tala för är de som råkar värst ut. Och apropå vinet och maten, så kommer det snart att bli ont om olivolja. Årets torka slog ut produktionen i Spanien. Stora franska vinodlare slår sig ihop för att säkra vattenförsörjningen: ledningar med flodvatten och grundvattenborrning ska lösa deras problem. De små gårdarna, som inte har råd med sådant, är rädda för att det inte skall bli tillräckligt över till dem. Värre problem än att folk gillar couscous tornar upp sig vid horisonten.

Guilluy gör kort sagt det som kulturkrigare till höger om verkligheten brukar göra: flyttar blicken femtio år tillbaka och presenterar ett gyllene nyssförflutet som en tidlös sanning, där det lika tidlösa Folket hade makt. Sedan kommer en proggig elit och knäpper Folket på näsan med mångfald och inkludering.
Berättelsen mobiliserar ilska och därför sprids den. Men det var ju inte riktigt så det gick till. Majoriteten av oss har aldrig haft mer makt än den som arbetarrörelsen gav oss och den makten handlar inte om identitet, utan om omfördelningen av tillgångar och livschanser.
De som har något att se fram emot, tittar inte bakåt. De som ser ett gemensamt problem kan slå sig ihop för att åtgärda det. Upplevelsen av maktlöshet är jordmånen där splittringen slår rot och börjar växa.