De hörsamma skuggorna

Sjung, o gudinna, om vreden som brann i peliden Achilles! Förstaraden i Iliaden, forna tiders kulturkanon, har i några hundra år trummats in i huvudet på ungar som ansågs värda att lära sig något utöver rena nödvändigheten, något att visa upp som igenkänningsfaktor sinsemellan. De som fick lära sig var inte så många. Alla de andra gick raka vägen till fabrikernas tolvtimmarsskift eller till potatisåkrarna, till bomullsfälten eller kolgruvorna eller till att sälja sig själva i gathörnen. Vad skulle såna med bildning? De hade lika lite nytta av den som gigarbetarna har idag.

KULTURESSÄ | Bodil Carlsson

Hade Ebba Busch oförhappandes råkat läsa orden ”svensk kanon” för några år sedan hade hon förmodligen reagerat med att fråga om den skjuter skarpt. Nu är frasen uppe för förverkligande på regeringens bord. Ledarsidorna har frossat i hur nya KD- kompisen på väg mot en EU-plats med månadsinkomst på runt 110 000 var nedlåtande mot SD. Åkesson kontrade med att kalla kompisen självgod finborgare, som lät andra ta på sig grovjobbet att röja upp i invandringsträsket. Krisen i moderaternas riksdagsgrupp har också fått plats. Sexton eller arton år? Partipiska eller eget samvete? Mera motvilligt nämndes att moderatbossen som blev landshövding i Stockholm skapade ett specialjobb åt en managementkonsulten som hon lärde känna när de gick på Handels ihop. Den tursamme lär ha varit gudfader åt ett av hennes barn; nu får han utveckla ledarskap och kultur på Länsstyrelsen för 90 000 i månaden. Strax innan fick en annan gammal polare också en chefspost där: 88 000. Ett av jobben utannonserades via en diskret lapp på väggen Länsstyrelsens expedition, det andra utannonserades inte alls. Personliga kontakter räcker långt. En kvinna med provanställning på Energimyndigheten kastas ut för att hon deltagit i rebellmammornas aktioner. Arbetsgivaren tipsas om hennes fritidsaktiviteter av en kille som numera jobbar åt Timbro. Civilförsvarsminister Bohlin ringer själv en kväll myndigheten för att kolla om hon är kvar. Nyheter sprids i bekantskapskretsar.

Det är nya tider nu, sägs det. Fast blir de inte alltmera lika gamla tider? Bildning – som inte är något annat än de referensramar som gör att man kan förstå sammanhang och se längre än näsan räcker – är inget inträdeskrav till Handels och såvitt man kan se inget studieresultat därifrån heller. Det räcker att höra till rätt gäng. Man kan servera en bred palett av budgetord och ingenting, när man får frågor om sjukvårdskris och utsläppsåtgärder , förutsatt att man svarar på den dialekt som studeras av ungdomsförbundens påläggskalvar och sedan slipas av PR-konsulter. Eller så gör man som Ebba Busch och drar till med att hennes parti startades för att bekämpa nazismen. Att hålla sig till sanningen har blivit so last year.

Men någon sorts runa för gemenskap vill man ändå få till i ett alltmera ogemensamt land. I dessa tunga tider ger regeringen därför fyra personer i uppdrag att ta fram en svensk kulturkanon.

Framstående nog för arbetet är en 61-åring, som efter att ha varit vice ordförande i MUF avancerade uppåt till poster som ledarskribent på SvD, v d för Timbro och kommunikationsdirektör för Svenskt Näringsliv. I elva år var han politisk chefredaktör för SvD. Sedan blev han chefredaktör för Axess. Lika meriterade är en 66-årig journalist, återkommande skribent på Axess, Kvartal och samma gamla Svenska Dagbladet och en 70-årig litteraturvetare med åsikten att den litterära modernismen präglades av fascination inför totalitära ideologier som fascism och kommunism; därefter kulturredaktör på – ja, rätt gissat! – Svenska Dagbladet och numera ansvarig för kulturprogram på – rätt igen – Axess TV. Detta är alltså tre av de fyra som utsetts att komponera samstämmighetens kanon. Förutsättningarna för körsång verkar goda. Men vilka är de tilltänkta verken?

Direktörn frågade honom, om han hade någon bildning.
Olof stod där och gapade, kanske frågan verkade som om den rasat ner från en hylla på väggen, en konsol, där det fanns en släde av vitt porslin som drogs av blå porslinshästar. När han tittat på hästarna ett tag och tänkt, att det skulle vara roligt att någon gång få se en blå häst, svarade han med att försöka le. (Eyvind Johnson Nu var det 1914)

Den lille killen heter inte Olof längre – det är ett medelklassnamn idag. Nu är han Kevin eller Amir och går i skolan i mitt förortscentrum. Han ser de coola typerna från trappuppgången mittemot strosa runt med sin magra pitbull och han ser ungarna från villaområdet skjutsas till Raoul Wallenbergskolan inne i stan. Direktörn kommer aldrig att fråga honom om han har någon bildning. Direktörn träffar inga anställda, sånt har han betalda ombud till. Direktörn behöver inte folk som kan sin Eyvind Johnson. Direktörn behöver folk med Foodora-app.

Vet ni vad jag ser ibland, när jag tittar uppåt? De höga tjänstemännens återkomst. De var inte många för hundra år sedan, de som fick läsa Iliaden utan att själva ha fötts till pengar, men fanns gjorde de: direktörns hörsamma skuggor och handgångna män i finkostym.

Då satt de hörsamma kostymerna på företagens centralkontor. Idag sitter de i regeringen. De stryper folkhögskolorna och studieförbunden och slänger fram en nationell kanon som ersättning. Direktörn är nöjd.

Dagens hexameter:
Sjung, ledarskribenter, om vreden som brann hos den tandblekta Ebba
när grovjobbarn kallade kompisen fisförnämt dryg!
Sjung, hörbart och högt, om den upprörda våndan i riksdan
när Uffe svävar på målet om sextonårsgräns!
Var tysta så länge det går när kompisar smygpromoveras
och humma bekymrat, om alls, medan barnen i Gaza dör bort.

ILLUSTRATION Lauren Walker / Truthout @flickr CC BY-NC-ND 2.0