Leninkultens ursprung och utveckling

Det är nu 100 år sedan Lenin dog den 21 januari 1924. I samband med detta sjösatte den sovjetiska regimen en personkult av den bortgångne kommunistledaren som skulle ta sig närmast religiösa proportioner. Per Leander berättar om Leninkultens ursprung och utveckling, samt betydelse i maktkampen efter Lenins död.

KULTUR | Per Leander

När den ryska revolutionens ledare och Sovjetunionens grundare Vladimir Iljitj Lenin dog den 21 januari 1924, bara 53 år gammal, rasade redan en maktkamp inom det styrande kommunistpartiet om vem som skulle efterträda honom. De sista två åren av sitt liv hade Lenin varit svårt sjuk efter att ha drabbats av en serie slaganfall. Trots det fortsatte Lenin att kämpa politiskt från sjuksängen och under denna tid dikterade han sitt så kallade ”testamente”, i vilket han varnade för den framväxande byråkratin inom sovjetstaten och inte minst för partiets nye generalsekreterare Josef Stalin, som Lenin menade var alldeles för brutal och maktfullkomlig. Men Lenins testamente hemlighölls efter hans död för alla utom den innersta kretsen inom kommunistpartiet.

”Kamrater, arbetare och bönder! Jag har en önskan som jag ber er att respektera. Låt inte er sorg över Iljitj ta sig uttryck i en yttre dyrkan av hans person. Res inga monument över honom, döp inga palats i hans namn, ordna inga pompösa ceremonier till hans minne. Under sin livstid satte han ingen vikt vid den sortens hyllningar. Sådan uppmärksamhet besvärade honom bara. Tänk istället på hur mycket fattigdom och oreda det alltjämt finns i vårt land. Om ni önskar hedra Vladimir Iljitjs namn, bygg då daghem, lekplatser, bostadshus, skolor, sjukhus etc., och viktigast av allt: för vidare hans politiska arv.”

Så skrev Lenins änka Nadezjda Krupskaja i en artikel som publicerades i Pravda den 30 januari 1924, nio dagar efter Lenins död. Men hennes önskemål var för döva öron. Aldrig någonsin tidigare eller senare i historien har så många monument rests, och så många gator, torg, fabriker, gruvor, kraftstationer, kulturhus, idrottsarenor, båtar, byar och hela städer, uppkallats efter en person. Hyllningarna till den döde Lenin hade till en början uppstått spontant som en ärlig sorgeyttring bland arbetarna och bönderna, som hade börjat se den sovjetiske ledaren som en folkets ”lillefar” likt tidigare tsarer. Kommunistpartiet hade till en början bara observerat och fortsatt uppmuntra fenomenet. Snart skulle man dock upprätta speciella myndigheter för Leninkulten, och likt alla religioner blev den styrd uppifrån enligt strikta mönster med godkända ritualer.

De religiösa inslagen i Leninkulten är uppenbara: Leninporträtten skulle överallt ersätta de gamla Kristusikonerna, och idén att låta bevara Lenins döda kropp hade sin bakgrund i den djupt rotade ortodoxa tron att heliga människors kroppar inte kunde ruttna. Ironiskt är att bolsjevikerna tidigare hade låtit gräva upp gravar med påstådda kristna helgon i, just för att visa bönderna att i kistorna bara fanns benknotor kvar och inga oförstörda heliga män. Nu skulle man istället med vetenskapens hjälp göra Lenin till en sådan helig relik. Men beslutet att mumifiera Lenin påverkades också av den nyligen upptäckta farao Tutankhamuns grav, vilket inte minst inspirerat formen på mausoleet att likna en pyramid.

Trots de uppenbart vidskepliga dragen i att balsamera Lenins kropp fanns det också inslag av ren science fiction och framtidstro bakom idén. Flera av kultens ursprungliga utformare med bolsjeviken Leonid Krasin i spetsen, var övertygade om att Lenin en dag skulle gå att återuppliva och att det därför var viktigt att bevara kroppen. Tillsammans med kultur- och utbildningsministern Anatolij Lunatjarskij och författaren Maxim Gorkij, tillhörde Leonid Krasin de så kallade ”gudabyggarna”, som förespråkade att den socialistiska rörelsen skulle ersätta kristendomen med en egen modern religion som lyfte fram mänsklighetens stora gestalter som en sorts nya gudar att dyrka och inspireras av. Lenin hade under sin livstid varit emot gudabyggarnas kvasireligiösa idéer, men efter sin död kunde han inte längre sätta sig emot dem.

Leninkulten kom också att formas och spela en avgörande roll i den maktkamp som utbröt inom partiledningen efter Lenins död, då det gällde att framställa sig som Lenins lojalaste vän, närmaste medarbetare och självklara arvtagare. Ironiskt nog lyckades Stalin bäst med detta, trots att Lenin mot slutet av sitt liv hade varnat partikamraterna för Stalins maktsträvan och försökt få honom avsatt från posten som partiets generalsekreterare. Stalins makt utgick bokstavligen från den döde Lenin där han stod på toppen av mausoleet och vinkade åt folkmassorna på Röda torget. Genom monopolet över Lenins ord och bild kunde Stalin hävda sin rätt att styra i dennes namn. För samtidigt som Lenins artiklar och böcker kanoniserades som heliga skrifter, såg man till att censurera dem och bara välja ut det som passade för sovjetbyråkratin.

När Stalin sedan under trettiotalet blivit en allsmäktig diktator och hade mördat alla sina rivaler och motståndare, hamnade Leninkulten i skymundan medan den nya och starkare Stalinkulten tog över. Men medan personkulten av Lenin hade uppkommit först efter dennes död, var Stalinkulten initierad av Stalin själv och som starkast när denne stod på toppen av sin makt. Stalinkulten tog sig dessutom ännu mer bombastiska former än Leninkulten någonsin hade gjort. För medan Lenin huvudsakligen hade framställts som en stor revolutionär ledare, framträdde Stalin allt mer som en allsmäktig gud. Han hyllades i propagandan som ett politiskt geni, den störste marxistiske teoretikern, en banbrytande vetenskapsman, den ende som verkligen förstod sig på konst, litteratur och arkitektur, samt efter andra världskriget som den främste militära ledaren genom tiderna.

När Stalin dog 1953 blev även han balsamerad och hans kropp placerades bredvid Lenin i mausoleet. Det skulle dröja tre år efter diktatorns död innan någon vågade ifrågasätta Stalinkulten, då kommunistpartiets nya ledare Nikita Chrusjtjov vid ett hemligt möte inför partitoppen 1956 rev ner Stalin från dennes piedestal genom att fördöma dennes värsta brott och personkult. Chrusjtjov, som själv likt de andra partiledarna hade levt i ständig skräck inför Stalin, förstod att det inte längre gick att styra landet genom terror. Genom att ta avstånd från Stalin som person, hoppades han att det sovjetiska systemet skulle kunna bestå. Chrusjtjov använde Lenin som slagträ mot Stalin genom att bland annat offentliggöra Lenins testamente, vilket tveklöst var det enda vapen i den sovjetiska arsenalen som var starkt nog mot mannen av stål.

Efter Chrusjtjovs avstalinisering återintroducerades Leninkulten för att fylla tomrummet efter Stalinkulten och nya Leninmonument restes som aldrig förr. Men Chrusjtjov ändrade också Leninkulten från att vara en sorgemanifestation, och istället för Lenins dödsdag den 21 januari, var det Lenins födelsedag den 22 april som blev den nya officiella högtidsdagen som dessutom kunde fira in våren. Mot slutet av sovjettiden framställdes Lenin allt oftare som en glad mysfarbror snarare än den hårda revolutionär han faktiskt var. Målningar av Lenin omgiven av lyckliga barn, och Lenin som en sorts jultomte som delar ut julklappar, blev allt vanligare. Den återuppståndna Leninkulten kulminerade 1970 i samband med hundraårsjubileet av Lenins födelse.

Leninjubileet blev dock en sorts storslaget antiklimax som närmast slog över i en parodi av Leninkulten. Det var inte bara nya museer och monument som poppade upp likt svampar ur jorden. Dag ut och dag in under hela jubileumsåret fylldes de sovjetiska tidningarna med artiklar, radio med sånger och tv-apparaterna med program om Lenins storhet, tills folk helt enkelt tröttnade på det och inte längre kunde ta kulten på allvar. De flesta vanliga sovjetmedborgare hade nog positiva tankar om Lenin som en sorts historisk landsfader, på samma sätt som amerikaner ser på George Washington och vi svenskar uppfattar Gustav Vasa, men de kunde inte längre se Lenin som en allsmäktig gud. Kulten hade förlorat sin mystik och magi och blivit en del av vardagen.

Ett sista försök att blåsa nytt liv i Lenin gjordes av Michail Gorbatjov, som tog över som Sovjetunionens ledare 1985. Gorbatjov representerade en ny yngre generation sovjetledare som väckte hopp efter åren av stagnation, vilket inte minst hade yttrat sig genom att hans tre föregångare Brezjnev, Andropov och Tjernenko hade dött kort tid i följd vid hög ålder och märkta av sjukdom. Gorbatjov sade sig vilja hitta tillbaka till den verklige Lenin och använde honom som en auktoritet och påstådd inspirationskälla för att driva igenom sina reformer för att försöka förändra sovjetsamhället i mer demokratisk och till och med marknadsekonomisk riktning. Men detta kom också att leda till att Leninkulten ifrågasattes och utmanades av såväl den gamla kyrkan som den nya framväxande kapitalistklassen i Ryssland.

Sovjetimperiets upplösning 1989-1991 innebar slutet för den officiella Leninkulten. Leninstatyer och andra kommunistiska monument vräktes över ända av arga folkmassor. Men de dramatiska bilderna som kablades ut över världen var inte från Ryssland, utan från andra forna sovjetiska republiker och satellitstater, där de kommunistiska symbolerna var mer förknippade med rysk nationalism och ett utifrån påtvingat politiskt förtryck. I själva Ryssland skulle majoriteten av Leninstatyerna och de övriga sovjetiska minnesmärkena få stå kvar på gator och torg som om ingenting hade hänt, även om de tidigare obligatoriska Leninporträtten snabbt plockades ner från väggarna i myndighetsbyggnader och andra offentliga lokaler, och de ryska historieböckerna skrevs om så att de blev betydligt mer negativa till Lenin och bolsjevikerna.

Hundra år efter Lenins död ligger hans mumifierade kropp fortfarande kvar i sitt pyramidformade mausoleum på Röda torget. Till och från blossar det upp debatter i Ryssland om huruvida Lenin borde få en ordentlig begravning, men hittills har det inte resulterat i något, och den ryska politiska ledningen verkar vilja undvika att riva upp gamla sår och spä på motsättningar mellan dem som fortfarande beundrar Lenin som en förkämpe för social och ekonomisk rättvisa, och dem som ser honom som en diktator och förbrytare.


FOTO Per Leander. Kaserade Leninstatyer i en park i Moskva.