Självmord angår oss alla

Det beräknas att runt 800 000 människor i vår värld varje år tar livet av sig, mer än antalet döda i krig och mord tillsammans. Knappast någon går heller genom livet utan att på ett eller annat sätt komma i kontakt med detta dystra fenomen – självmord angår oss alla. I sin bok Ett liv värt att leva belyser Christian Rück, professor i psykiatri, självmordsproblematiken utifrån skilda vinklar.

KULTUR | Anders Karlsson

Historiskt sett har handlingen att begå självmord varit kopplad till skam, fördömande och nedtystande. Ända fram till 1908 begravdes i Sverige ”självspillningarna” i ”ovigd jord” på en särskilt plats väster om kyrkogården och eventuella tillgångar tillföll inte efterkommande släktingar utan beslagtogs av staten. Kyrkan stämplade självmord som synd, ett brott mot Guds allmakt att råda över liv och död, och staten såg det som ett försök att sätta sig upp mot den rådande ordningen. Den som i Sverige överlevde ett självmordsförsök kunde enligt 1734-års lag dömas till ”fängelse vid vatten och bröd, spö eller ris, efter omständigheterna”. Det är först i modern tid som vi kunnat se en uppluckring av den tidigare stränga hållningen. Men i Indien avskaffades först 2017 det ettåriga straffet för självmordsförsök och det finns länder där det fortfarande är brottsligt.

Varför förekommer det då att människor begår självmord när det inte kunnat beläggas att det ingår i något annat djurs handlingsrepertoar? Enligt Rück är orsaken att vi styrs av en sådan mycket mer utvecklad hjärna, en tankeapparat som i vissa fall – i svåra tillstånd –  kan ge oss känslan av att ingen förändring till det bättre överhuvudtaget någonsin är möjlig. Vi är också bara i portgången av att förstå detta avancerade fenomen med 100 miljarder nervceller – och därtill ungefär lika många stödceller – med de oräkneliga kopplingar som hela tiden genomförs. Hjärnans komplexitet kan nästan jämföras med universums oförståeliga oändlighet.

En behållning med Ett liv värt att leva är att Rück mitt i allt det sorgetunga trots allt skänker hopp och livstro. Jag tänker på att han betonar att det endast är en liten del av de som försöker begå självmord som sedermera verkligen gör det, att de flesta åtminstone lyckas tillägna sig ett halmstrå av mening att i det långa loppet leva vidare. Han visar också med flera exempel att när ett tydligt sätt att begå självmord undanröjs går många inte vidare genom att försöka med någon annan metod. Ett exempel härstammar från Storbritannien där antalet självmord plötsligt under 1960-talet minskade väsentligt. Orsaken var att gasen från ugnarna i brittiska hushåll bytes ut; tidigare hade den basala råvaran utgjorts av stenkol, men det skiftades nu till naturgas. Stenkolet hade orsakat stora utsläpp av kolmonoxid, vilket möjliggjorde att ta livet av sig genom att stänga in sig i köket med gasreglaget på för fullt. Naturgasen gjorde att utsläppen av kolmonoxid sjönk till nivåer som inte längre var farliga. Det fascinerade var att när självmorden med gas minskade ökade inte de med andra metoder!

Rück ägnar ganska så stort utrymme åt att belysa den ytterst svåra angränsade frågan om ett samhälle ska tillåta aktiv dödshjälp, utan att själv avge något explicit ställningstagande. Själv har jag länge haft känslan av att detta är något som vi här i Sverige i längden inte kan ducka för, en problemställning där hela befolkningen kanske borde få vara med och säga sitt i en form av nationellt rådslag? Många varnar dock för risken att vi med tiden hamnar på ett sluttande plan där inte aktiv dödshjälp bara beviljas i samband med obotliga fysiska sjukdomar kopplade till svåra plågor, som exempelvis ALS eller vissa former av cancer. Utvecklingen i Nederländerna och Belgien, där aktiv dödshjälp nu även kan beviljas vid vissa grava psykiska tillstånd, gör också åtminstone mig betänksam.

Rück ger oss en rikhaltig orientering runt självmordet som fenomen. En sak saknar jag dock; att han inte alls uppehåller sig kring varför antalet självmord i Sverige sedan 1980-talet så uppenbart minskat – från cirka 2 000 om året till i dagsläget runt 1 500?


Ett liv värt att leva
Christian Rück
Albert Bonniers Förlag, 2024


FOTO Martin Stenmark