Wayne Kramer 1948 – 2024

En av förra seklets mest betydelsefulla rockmusiker är borta. Wayne Kramer har, 76 år gammal, dragit sitt sista riff. Inget som hamnade på löpsedlarna men som den ene av gitarristerna i Detroitgruppen MC5 var han med och skapade musikhistoria när bandet banade vägen för både punk och hårdrock under några intensiva och upproriska år runt det mytomspunna 1968.

KULTUR | Lars Henriksson

Detroit var länge världens bilhuvudstad där det löpande bandet förvandlade bilen från lyxvara till massprodukt. Men Detroit är också musikhistoria. Från söder kom bluesen med de svarta till Detroit som, med sin gräns till Kanada, var den sista anhalten på ”Den underjordiska järnvägen”, flyktrutten för förrymda slavar söderifrån. Bilindustrin drog under 1900-talet till sig arbetskraft från samma håll och ur den nya svarta arbetarklassen växte under 60-talet, motorstadens egen musik fram kring bolaget Motown med världsstjärnor som Aretha Franklin, Supremes och Stevie Wonder. Tre årtionden senare följdes de av hiphopens bästsäljare, Eminem.
Men frågan är om inte Detroits främsta bidrag till musikhistorien var Wayne Kramer och hans MC5. Utan deras högenergimusik under de korta år i slutet av 60-talet då allt ställdes på ända är det svårt att tänka sig varken punk eller hårdrock. Få musikgrupper var tätare förbunden med sin stad, sin tid och den upprorsrörelse som svepte över USA och världen under dessa år.
På 60-talet slog fortfarande bilindustrins puls tungt i Detroit. De unga grabbar som skulle bli MC5 växte upp i Lincoln Park, en vit arbetarförstad i skuggan av Fords jättelika Rougefabrik. Inspirerade av musiken från de jazz- och bluesklubbar som då låg tätt längs Michigan Avenue blev musiken deras sätt att komma undan jobbet i fabrikerna.

USA var i mitten av 60-talet inne i en period då motsättningar som byggts upp länge kom upp till ytan. De svartas medborgarrättsrörelse radikaliserades och var på stark frammarsch, protesterna mot Vietnamkriget tog fart, unga arbetare i fabrikerna drabbades av ”blue-collar blues” och gick ut i spontana strejker. Ingenstans kolliderade tidens rörelser mer dramatiskt än i Detroit, en stad där det inte gick att undgå kontrasten mellan den amerikanska drömmens glittrande vrålåk och villkoren för dem som tillverkade dem. I denna häxbrygd uppstod MC5. Deras framträdanden var stökigare och farligare än något annat. Oväsendet och själva ljudvolymen var centrala – ingen kunde spela så högt som de gjorde med sina specialimporterade brittiska förstärkare – en avspegling av oljudet och de hårda arbetsvillkoren vid de löpande banden. MC5 var både ett barn av dessa rörelser och ett bidrag till dem, kulturellt och direkt politiskt. Som när de tillsammans med sin manager och inspiratör John Sinclair grundade White Panter Party i solidaritet med de Svarta Pantrarna eller när John Lee Hookers sorgsna Motor City Burning, om de kravaller som skakade Detroit sommaren 1967, i MC5:s tappning blev en upprorslåt i fattigdomsrevolternas anda.
Hur farliga de uppfattades som är svårt att begripa så här, ett halvsekel efteråt.
Jag träffade Wayne Kramer i Göteborg för tjugo år sedan, en pratstund vid ett skrangligt bord bakom baren med en avslappnad och eftertänksam före detta världsstjärna som har gått igenom mycket. Några månader innan hade jag sett den fantastiska filmen MC5 – A True Testimonial på Göteborgs Filmfestival. I filmen var han ciceron, både i det dåvarande Detroit och under de korta år då gruppen brände sitt ljus i båda ändar.
Det var svårt att se den himlastormande, explosive gitarristen hos MC5 i den medelålders sympatiske Wayne Kramer när jag satt och småpratade med honom bakom scenen på Pustervik.
Jag påminde honom om en scen i filmen där han skrattande beskrev hur de kunde dra 500 ungdomar till skolornas danslokaler. Och tömma dem på två minuter! Gruppens intensiva, högljudda och stökiga musik var mer än de flesta kunde ta till sig i mitten av 60-talet. Jag frågade honom hur det kunde vända så att en ung grabb som jag några år senare kunde spela musiken på föräldrarnas grammofon.
– Vi vande dem helt enkelt. Det var ju bara musik, inte raketforskning. Har folk bara ett öppet sinne kan man ta till sig även det ovana. Och det som förändrade folks sinnen var hippierörelsen.
Men rörelsen i Detroit var annorlunda, en hippierörelse med många hästkrafter, skrattade han.

Nej, hos MC5 var det inte så mycket ”peace, love and understanding”. Deras stridsrop var ”Kick out the Jams, Motherfuckers!” (För att få ge ut skivor ibland censurerat till ”Kick out the Jams, Brothers and Sisters!”) Pedalen i botten och fullt ös på alla cylindrarna.
I filmen skildras hur panikslagen staten var. MC5:s musik, och ännu mer det sammanhang den spelades i, var farlig för etablissemanget på ett sätt som dagens black metal-grupper eller gangsterappare bara kan drömma om. Riktigt hur farliga de uppfattades får man glimtar av i filmen där kravallpolis attackerar konserter eller från spelningen 1968 i Chicago, då demokraternas konvent dränktes i tårgas och demonstrationer. När större delen av antikrigsrörelsen inte vågade sig till Chicago efter att borgmästaren hotat med våld (ett löfte polisen sedan uppfyllde med råge) stod MC5 nästan ensamma fast vid att spela. I en sekvens från FBI:s övervakningsfilmer syns hur hovrande polishelikoptrar försöker störa ut musiken. Det stora varuhuset Hudson i Detroit hotade att bojkotta skivbolaget Elektra om de inte sparkade ut MC5. Elektra lydde men MC5 fick snabbt ett nytt kontrakt.

Samma år, 1972, som Detroits musikaliska stolthet, skivbolaget Motown, flyttades till Kalifornien, upplöstes MC5 i en dimma av droger, ekonomiska problem och personliga motsättningar. Wayne Kramer satte kurs satt spikrakt neråt och efter några år på botten satt han tre år i federalt fängelse. Men hjälp av musiken och den rehabilitering som på den tiden fanns i fängelsesystemet, tog han sig upp till ytan igen. Efter några år i musikbranschens utkanter inledde han på 90-talet, nykter och drogfri, en ny musikkarriär, mindre högljudd men mer uttalat politisk.
Tillsammans med sin fru Margaret Saadi Kramer och den brittiske musikern Billy Bragg organiserade han också Jail Guitar Doors USA, ett program för att skaffa instrument och lära fångar att spela musik samtidigt som de arbetade för att reformera USA:s sedan Clintonåren, överbefolkade och våldsamma fängelser där det mesta av rehabilitering kastats ut.
Wayne Kramer fortsatte att komma tillbaka till Sverige och samarbetade bland annat med Hellacopters. Jag fick chansen att se honom en gång till, 2018 på Liseberg på världsturnén MC50 till minne av att det var 50 år sedan MC5:s enda skivsuccé Kick Out the Jams spelades in. I en fantastisk uppvisning tillsammans med en grupp unga, vassa musiker fick han mig och tusentals entusiaster från en ny generation att glömma ösregnet och ge oss hän i det underbara oväsendet från 70-talet.
I låten Great Big Amp från 2002 hyllade Wayne Kramer den utrustning som en gång gav dem makten över det öronbedövande ljudet. Nu har han för gott dragit ur förstärkarpluggen men efterklangen kommer att hänga kvar så länge som någon vill väsnas med en elgitarr.


FOTO Hugh Shirley Candyside @flickr CC BY-SA 2.0