Ledaren # 51 2021
▶ Makten avfärdar alla alternativ som populism ▶ Valet måste inte stå mellan nationalism och EU ▶ Energiförsörjning är infrastruktur inte marknad
Hur mycket av Brexit-valet avgjordes på den enkla men briljanta sloganen Take Back Control allena? Förmodligen mer än vi gärna önskar, eftersom vi hellre letar förklaringar i djupt liggande samhälleliga processer än i smart uttänkta slogans. Men propaganda spelar trots allt en viktig politisk funktion och med tre enkla ord lyckades arkitekterna bakom Brexit-kampanjen fånga in hela populismens dynamik när den är som allra effektivast: Steg 1. Måla upp ett nu präglat av förfall och maktlöshet. Steg 2. Måla upp ett tillstånd tidigare i historien då det var ordning och reda. Steg 3. Lova att vi skall kunna återgå till det tillståndet. Inte lova att ”ta kontroll” utan att ta tillbaka kontrollen. Det går förstås att göra tusen invändningar; när fanns detta urtillstånd egentligen och vem vill ens tillbaka dit? Och så vidare. Men det är att missa poängen i tankemodellen. Styrkan i budskapet ligger inte i absoluta sanningsanspråk utan i att det knyter an till en utbredd känsla av samtidens orimlighet och istället pekar mot en tid då samhället inte stod maktlöst inför utmaningar och hot. Det skall inte tas bokstavligt utan läsas ”då kunde vi, varför inte nu?”.
Men är det då per definition fel att vilja ha kontroll? Förstås inte. Vad högerpopulister lovar är missriktade lösningar på falska problemframställningar, men att uttrycka politisk vilja att förändra en ohållbar situation är inte fel i sig. I dagens situation kommer politik i bara två former; som populism eller teknokrati – och det är teknokratens paradgren att stämpla varje alternativ som populistisk.
Att ifrågasätta den så kallat avreglerade elmarknaden på det sätt som Vänsterpartiet gör (DN 14/12) avfärdades högljutt av de andra partierna i regeringen och regeringsunderlaget (samt ETC) som ”energinationalism” och som billig populism, skadligt för både omställning och internationella samarbeten.
Med brösttoner undergrävs varje ansats att ifrågasätta en hela vägen igenom orimlig situation, en situation som inte ens går att försvara med marknadsliberala argument. För det finns ingenting marknadsmässigt med elmarknaden. Det finns ingen konkurrensmässig logik bakom att vi betalar nätavgifter till vinstdrivande företag vi inte kan välja bort eller byta ut, eller att Sverige exporterar billig el från norr och samtidigt startar upp dyra oljekraftverk i söder när kylan sitter i. Valet står inte mellan ”energinationalism” och internationell solidaritet i EU-regi.
Problemet är inte att Sveriges elsystem är solidariskt med befolkningen i våra grannländer, utan att det är solidariskt med vinstdrivande energibolag. Det vill säga alla de satsningar som behöver göras i det svenska energinätet kommer att gå direkt till vinsterna i energisektorn. Allt medan befolkningen betalar ”marknadsmässigt pris”. Sedan kallar man detta för grön politik eftersom man fromt hoppas på att exporten av förhållandevis mindre smutsig svensk el skall konkurrera ut dyr fossil energi i andra länder och därmed para grön omställning med gröna vinstsiffror för det svenska kapitalet. Alla partier som sitter i knät på nyliberalismen förespråkar den ordningen.
Elnätet är en infrastruktur och borde styras, byggas och förvaltas som en sådan.
Ensamt i riksdagen lyfter Vänsterpartiet tanken på att återta samhällelig kontroll över energiproduktionen, vilket väcker harm hos ett etablissemang som vill bedriva business as usual utan debatt.
Det går förstås att kritisera en inskränkt nationell horisont i en tid då klimatomställningsbehoven är både globala och akuta. Problemet som försvararna av den rådande ordningen blundar för är att väldigt många föredrar nationalism om det framstår som enda alternativet till ett globaliserat marknadskaos. Solidaritet kan aldrig komma ur tvång.
Klimatomställningen måste bygga på makt och solidaritet. Makt över produktion och konsumtion, såväl av elektricitet som allt annat.
Är det populism? Må så vara. Elproduktionen är i så fall bara en av de tusentals ting vi bör ta tillbaka kontrollen över.