Ledaren # 9 2022
▶ Omställning för att möta föränderlig värld
▶ Nytt kapitel innebär att regler skrivs om
▶ Tillfälle att göra upp med diktaturbanden
Krig i Europa igen. Ett nytt kapitel i Europas historia skriver dagspressens opinionssidor, men ser vi historiskt på vår kontinent så är det freden som är undantaget, inte kriget. Det tillstånd av lugn i närområdet som vi blivit vana vid att tänka på som normaltillstånd är i själva verket en parentes.
Hur har vårt system då förvaltat det tillfälliga lugnet? Genom att bygga in kontinenten i taggtråd och sluta avtal med vilka regimer som helst som bedömts kunna förlänga respiten på en ordning som aldrig var byggd för att hålla i längden. Det säger sig självt att den ordningen blir skörare för varje dag som går och att respiterna man köper sig blir kortare och kortare. Det gäller rent resursmässigt såväl som humanitärt.
När Sverige köpte sig ”andrum” genom att börja avvisa och stänga ute flyktingar efter 2015 användes inte utrymmet för att stärka samhället för framtidens utmaningar. Tvärtom. Förmågan att ta emot människor med skyddsbehov har bara försämrats sedan dess. Den geopolitiska avspänning som följde på Sovjetunionens fall användes för att närma sig Nato istället för att ta ytterligare steg i riktning mot den tredje väg som Sverige gjorde sig utrikespolitiskt känt för. Båda de här nivåerna hänger samman.
Europa förlitar sig på Erdoğan för att hålla flyktingarna borta från kontinenten. Elmarknaden sitter i en utpressningssituation eftersom den ryska gasen styr priserna och Sveriges kärnkraftverk drivs på uran från Ryssland och Kazakstan. Vi kan diskutera uteslutning av Ryssland ur Eurovision Song Contest. Bojkott av Beijing-OS eller VM i Qatar, men det är billiga symbolhandlingar i jämförelse med de åtgärder som verkligen behöver göras. Så länge Volvo är kinesiskt och ekonomin är oljedopad, så länge ryska oligarker äger fotbollslag i England kommer vi sitta i regimernas knän. Det är illa just nu, men då kan vi bara fantisera om vad som behöver hanteras med ökad global medeltemperatur eller bara ett par till europeiska länder med auktoritära styren.
Ur ett svenskt medialt perspektiv framstår det ofta som om Väst och Nato är passiva medan Ryssland – eller till och med Putin själv – är den enda aktiva parten i det pågående dramat, men invasionen av Ukraina markerar ett historiskt skifte också i bemärkelsen att EU och EU-länder bryter med politisk praxis. Nu förverkligas ett massflyktingsdirektiv av den typ vi borde ha sett 2015. Sverige har inte exporterat vapen (direkt) till en krigförande nation sedan 1939. Som Sveriges radios EU-kommentator formulerar det är det ”förbluffande hur man river tabun”.
Att Vänsterpartiet inte förbehållslöst hurrar med i kören för att skicka vapen och därmed bidra till eskaleringen av kriget är bra, men samtidigt är det olyckligt att det görs med hänvisning till rådande lagstiftning och praxis. För det får svensk vapenexport eller den politiska ordning som hittills rått att framstå som rimlig. I själva verket kan vi just nu se förändringar i praxis som kan peka vägen mot ett rimligare mer solidariskt och humanare Europa. Allt ligger i hur man möter krisen just nu.
Därför öppnas också politiska möjligheter för vänstern på ett sätt vi inte upplever ofta. Nu kan koncensus förhandlas fram kring vad en rimlig ordning är, en ordning där vi inte är beroende av regimer i halv- och heldiktaturer beväpnade till tänderna. Varken för att stoppa människor som flyr från situationer som vår världsordning ofrånkomligen skapar, eller för att hålla liv i fantasin om evig tillväxt eller att det skulle finnas vägar att stänga ute en värld präglad av permanent instabilitet. I en ofri värld finns ingen frihandel.
Detta är vad omställning i grunden handlar om: att bygga samhällsfunktioner inom alla sektorer som kan hantera en oförutsägbar och orimlig värld på ett rimligare sätt.
FOTNOT På tisdagskvällen, efter att ledaren gått i tryck, svängde Vänsterpartiets ledning och har nu valt att stödja beslutet om att skicka vapen till Ukraina.