▶ Bakom fronten fortsätter kapitalets offensiv
▶ Arbetsgivare fruktar facken mer än Putin
▶ Kamp om vilket Ukraina som överlever kriget
LEDARE | 2 juni 2022
Frasen ”klasskampen tar inte semester” brukar dyka upp så här års när de varma månaderna kommer, med nyhetstorka och känslan av att världen varvar ned med semestern, och vi behöver påminnas om att inga kollektiva segrar kan tas för givna. Klasskampen vilar aldrig. Det betyder också att den inte gör skillnad på freds- och krigstid. I krig frodas ju som bekant en förledande enkel binär logik som säger att nu handlar det om Rätt och Fel och att allt annat får stå i bakgrunden.
Vi sätter en blågul stämpel på Facebook-profilen, stödröstar på Ukrainas bidrag i Eurovision och följer spänt rapporteringen från fronterna. Socialdemokrater som 180-graderssvängt i Natofrågan upprepar mantrat att världen är en helt annan efter den 24 februari 2022. Ett påstående som inte bara är fördummande i bemärkelsen att kriget som pågår just nu, med dess uppenbara aggressor och ansvarige i Kreml, inte uppstod i ett vakuum, utan är kulmen på en lång process med betydligt fler aktörer och gråzoner. Det ger också sken av att ett krig ställer allt annat på paus, det förleder oss att glömma att av alla sociala processer är krig den mest komplicerade.
Klassfrågan är aldrig lika närvarande som när borgfred utropats. Under finska vinterkriget arbetade svenska industriarbetare gratis övertid och skickade vinsten till Finland. Det kom till genom att LO och arbetsgivarorganisationen SAF kom överens om att tillfälligt ställa de vanliga spelreglerna på arbetsmarknaden på undantag. LO av idag mobiliserar omfattande praktisk arbetarsolidaritet med sina syskonorganisationer i Ukraina. Problemet är att det finns en motståndare som aldrig vilar på hanen. I Sverige vintern 1939 var det en stark arbetarrörelse som gjorde tillfälligt avkall på de fackliga principerna för att för att hjälpa sitt broderfolk.
I Ukraina är förstås situationen lika kritisk som för Finland den gången och därför är ukrainska parlamentet nu på väg att driva igenom arbetarfientlig lagstiftning med hänvisning till den akuta situationen. Det är bara det att lagförslag 5371, som du kan läsa mer om i veckans Internationalen, är ett nyliberalt beställningsarbete från före kriget med potential att få verkningar bortom fredsdagen. Den ukrainska regimen må ha rätten på sin sida i försvarskriget mot Ryssland, men politiskt är det samma typ av nyliberalism och oligarkvälde som härskar på båda sidorna om fronten och trots alla löften om att ”stå med Ukraina” har den arbetande befolkningen som nu blöder på slagfältet färre vänner än den härskande klassen.
Alla solidariska gester gentemot Ukrainas kämpande folk till trots är det främst mot kapitalismen som Västmakterna svär sin trohet. Därför fortsätter oljepengarna som finansierar Rysslands krig att flöda. Därför var näringslivets ryggmärgsreaktion att försöka blockera den levande arbetarsolidariteten mellan svenska och ukrainska hamnarbetare.
Invasionen gör ansvarsfördelningen mellan Kiev och Moskva enkel att avgöra, men det som ligger i vågskålen just nu är inte bara Ukrainas suveränitet utan frågan om vilket Ukraina som ska överleva kriget. Ett reaktionärt oligarkvälde, eller en spirande demokrati? Borgerliga krafter vill att allt skall vara en fråga om militär styrka därför att man vill slippa diskussioner om vad som sker bakom fronterna, helt enkelt därför att man planerar att fortsätta sitt krig mot den arbetande befolkningen även när kanonerna på slagfältet tystnat.