LEDARE | 31 mars 2022
▶ Är fredsaktivister mot Putins krig ”Putinvänner”?
▶ Borgerligheten vill göra NATO ”great igen”.
▶ Vårt svar är att utveckla folkliga motkrafter
Det gamla talesättet ”Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är” tas gärna till heders när krig skär in bland människorna. Fredsaktivister mot Putins krig i Ukraina angrips för att vara ”Putin-vänner” när de vägrar inrangera sig i NATO-ledet eller stödja militär upprustning. Idrottare som tillhör en ”anfallande krigsnation” hånas som ”gnällande ryssar” när de stängs ute från internationella tävlingar (DN 27 mars). Arla drar in Kefir för att ”inte associeras med Ryssland”. Postnord stoppar försändelser till och från Ryssland för att inte riskera kritik. För att bara ta ett par svenska exempel. När hela samhället, från regering och riksdag till media, näringsliv, organisationsvärld och kultursfär, mobiliserar mot en och samma fiende riskerar alla som inte delar allt att misstänkliggöras.
Kan man solidarisera sig med den ukrainska befolkningen mot det ryska angreppskriget utan att stödja NATO, utan att stödja svensk militär upprustning, utan att delta i nypatriotisk yra, utan att idealisera västkapitalismen, utan att brännmärka allt ryskt, utan att förespråka isolering av det ryska samhället?
Nej, inte om man i grunden delar borgerlighetens världsbild och nationella utgångspunkter. Då utgör NATO:s västblock med USA i spetsen den goda sidan, då handlar militär upprustning om samling kring nationen, då är kapitalismen den bästa av möjliga världar och Ryssland som stat och nation fienden. Då står vårt ”vi” mot det ryska ”dom”.
För dem som drabbas av Putins missiler och förödelse vore det mycket begärt att skilja på det ena och det andra. Krig föder – och göder – folkhat. Ändå har socialister i olika tider försökt tränga igenom det ofrånkomliga krigshat som följer av död och förstörelse med budskapet att arbetande och undertryckta människor på olika sidor, med eller utan uniform, har gemensamma intressen. Och måste försöka bygga bättre och solidariska samhällen tillsammans. När vapnen tystnat.
LÄS OCKSÅ: Aleksej Sachnin: ”Stoppa kriget!”
Hur dessa kan tystna avgörs aldrig bara på slagfälten. Utan i lika hög grad av en mängd andra faktorer, politiska, diplomatiska, ekonomiska och inte minst sociala. I själva verket avgörs få krig främst genom militär kraftmätning. USA gav upp Vietnam för att hemmaopinionen blev övermäktig, Sovjet Afghanistan för att ekonomin bröt samman. Vapenmakt spelade självklart roll, men alla gjorde inte allt. Sovjetiska vapen backade upp Nordvietnam och FNL på sina villkor, den internationella vänstern mobiliserade i stället politiskt mot USA-imperialismen. Amerikanska vapen understödde islamistiska mujahedin i Afghanistan medan president Reagan kapprustade sönder sovjetekonomin.
Vi socialister delar varken borgerlighetens världsbild, nationalism eller strategiska inriktning att göra NATO och västkapitalismen ”great again”. Den ryska oligarkikapitalismen är i sista hand en skapelse av just den ekonomiska världsordning som nu förfasar sig. Chockprivatiseringarna av den statliga sovjetiska egendomen under 1990-talet genomfördes på nyliberalt initiativ från borgerliga västekonomer (inklusive svenske Anders Åslund). Framväxten av den ryska ”kleptokratin”, rövarkapitalister kring Putins krets, välkomnades av finansvärlden i väst med mångmiljardtillskotten till börser, fastighetsmarknader och lyxindustri. Västvärlden ”aktar sig noga för att rena det globala finanssystemet från smutsiga ryska pengar på grund av riskerna för en stor ekonomisk kris”, menar finansprofilen Sasja Beslik (DN 4 mars). De kapitalistiska oligarkväldena i såväl Ryssland som Ukraina är skapelser av samma världsordning. Under trycket av klimatomställningar, försörjningskriser och skärpt global ekonomisk konkurrens har detta globala kapitalistiska system ingen framtid att erbjuda mänskligheten.
Motsättningarna kommer tvärtom att öka med risk för nya krig – och därmed försörjningskollapser. Putins angreppskrig mot Ukraina riskerar redan att kasta ned länder som Somalia, Egypten, Sudan med flera – som är beroende av vete från Ukraina och Ryssland – i livsmedelskriser. Det USA-stödda Saudiarabiens krig i Jemen har redan gjort det.
Att det kärnvapenbestyckade NATO under USA:s ledning skulle utgöra något alternativ till dessa ökade krigsrisker är illusoriskt. I stället måste folkliga motkrafter utvecklas på alla kontinenter mot rustningsspiralerna, kärnvapenhoten och imperialistiska stormaktsoffensiver. Socialister och fredsaktivister söker stötta Ukrainas folk liksom ryska krigsmotståndare längs olika vägar för att återskapa vad kriget förstör. Själva slagfältet har vi inte makt att påverka, men folkliga solidaritetsband kan vi bidra till att knyta. Liksom att stå emot dem som nu söker förgifta samhällena med folkhat.
Och returnera frågan till dem som dras med i krigsaktivismen: Säg mig vem du umgås med.
[Illustration: Svend Vestergaard Jensen]