Ledaren # 7 2022
▶ Historiens vingslag när båda sidor trappar upp
▶ Virrvarr av olika imperialistiska intressen i potten
▶ Återuppväck parollerna mot krigshets och rustning
Vid floden Donets i östra Ukraina står Nikolaj och fiskar. Han har precis nåtts av nyheten att USA tömmer sin ambassad i Kiev.
– Jag såg på tv att Biden uppmanar alla civila amerikaner i Ukraina att lämna landet. Varför gör han det? Vi har ju redan krigat här i åtta år. Den enda slutsatsen som går att dra är att USA tänker sätta i gång ett eget krig, säger han och spottar ut skalet från ett solrosfrö.
Den ukrainske fiskaren i Anna-Lena Laurens reportage (DN 13 februari) känner igen krigshets när han ser den. Det borde även fler svenskar göra. De senaste veckornas militära uppladdning och propagandakampanjer kring ett nytt storkrig i Ukraina innehåller alla ingredienser, även här hemma. Fosterländska brösttoner, extremt ensidig rapportering, militär uppvisningsdramatik och nu senast uppmaning till alla svenskar att lämna Ukraina. Inte för att den ukrainska regeringen kräver det, tvärtom varnar ju denna mot att sprida panik. Men det är husbondens röst i Washington som talar och driver fram evakuering av till och med fredsövervakare – och då lyder även den svenska regeringen.
Just så här prepareras människor mentalt för det nyss otänkbara. Det gäller förstås också på den ryska sidan där medborgarna marineras i påbjuden patriotism och storrysk chauvinism genom statsmedia och mytbildning, folkliga militärfestivaler och soldatbesök i skolor, genom TV- och spårvagnsreklam, musik, teater och film. Röda Arméns segrar över fascismen sammantvinnas med dagens ryska krigsmakts interventioner i Syrien, Kaukasus och Kazakstan, allt för att legitimera Putinregimens råkapitalistiska oligarkvälde. Och det behovet har bara ökat när levnadsvillkoren för miljontals ryssar försämrats och regimens förtroende knakar i fogarna alltmedan repressionen mot kritiker och oppositionella skärpts. Att trumma samman militären är en beprövad metod för att tysta de obekväma för samling under fanorna, där som här.
När detta skrivs vet vi inte om ett nytt storkrig brutit ut när du väl läser. Och trots spaltmil av medieanalyser ruvar egentliga avsikter och målsättningar bakom dimridåer.
Syftar Putinregimens mobilisering till att ”bara” hejda NATOs utvidgning, eller erövra en landväg till Krim, integrera Belarus, annektera hela ”lillryska” Ukraina – eller bara trissa upp oljepriset? Förslagen duggar tätt. Och vad med Biden och Nato? Är det Ukrainas suveränitet, demokratin och den europeiska säkerhetsordningen striden gäller, eller ett slut för Nordstream 2, Tysklands och kontinentens beroende av rysk gas eller ett försök att blockera utvecklingen av ett ryskt-kinesiskt världsblock kring den ”nya sidenvägen”?
Oavsett vad tycks skeendet följa den marxistiska ABC-bokens grundkurs i ”kapitalistiska motsättningar” och ”imperialistiska krig”. Vi har här ingenting att göra med ”proletariatets frigörelsekamp” eller ”förtryckta folks uppror” utan om det virrvarr av geopolitiska motsättningar kring konkurrensintressen som präglat den kapitalistiska utvecklingen sedan dess framväxt. Ja, som utgjort systemets normaltillstånd och präglade världen före kalla krigets kortvariga terrorbalans mellan öst- och västblocket. Och nu återkommit med full kraft.
För varenda krigsmobilisering finns, nu som då, argument och maktspråk om oförrätter, gränsdragningar, nationella intressen och ideologiska föreställningar. Med förvärrad klimatkris kommer denna utveckling att eskalera med risken för en ny epok av imperialistiska krig om ekonomi och positioner.
Likt under den tidiga arbetarrörelsens krigsmotstånd för över ett sekel sedan finns för dagens breda befolkningsgrupper ingenting att vinna på dessa konflikter. Tvärtom, medan de fattiga blir kanonmat håller sig oligarker, kapitalister, politiker och militärledningar högt ovanför slagfälten. För arbetarrörelsens internationalister utgjorde därför orden ”Proletärer i alla länder förena er” inte bara en ståtlig paroll utan en strategisk färdriktning. Att göra allt för att hålla ihop över gränser och krigshets handlade om överlevnad, både för människan och möjligheten av godare samhällen – och nu för planeten, kan tilläggas.
Fred, nedrustning och avspänning, förbrödring och försystring över gränserna rakt mot krigsrustningar, hot och hets. För dagens makthavare bör sådant förpassas till förgången tid. För oss andra utgöra ljusflammor tvärs igenom mörkret.