Civil olydnad är en del av demokratin!

Att jämställa fredliga klimataktivister med de som spränger kraftverk eller järnvägar och broar i luften är naturligtvis orimligt. Eftersom maxstraffet för sabotage är fyra år öppnar en fällande dom dessutom för betydligt hårdare domar i framtiden. Det skriver Kjell Östberg, apropå den aktuella rättegången mot tio miljöaktivister i Stockholm.

OPINION | Kjell Östberg

I måndags avslutades rättegången mot tio miljöaktivister som blockerat en infart till Stockholm för att protestera mot samhällets passivitet inför den pågående klimatkatastrofen. Aktionen var en klassisk sitt- demonstration, en i ledet av många tusen ohörsamhetsmanifestationer, en kärna i begreppet civil olydnad.
Men istället för att se händelsen som ett självklart sätt att utnyttja våra demokratiska rättigheter häktades sju av demonstranterna och har suttit inlåsta över en månad utan rättegång. Sammanlagt 12 personer är åtalade för sabotage. Åklagaren kräver 6 månaders fängelse för tio av dem.

En fällande dom innebär en kraftig skärpning av den repression samhället är beredd att visa mot demonstranter. Om de döms har möjligheten att fredligt protestera avsevärt inskränkts, påpekar Amnestys jurist Johanna Westeson. De för fram ett politiskt budskap och då måste deras agerande bedömas utifrån den grundlagsskyddande demonstrationsrätten,

I ett historiskt perspektiv är skärpningen uppseendeväckande. Civil olydnad var ett accepterat medel för 1960- och 70-talens Vietnamrörelse. Vid ett par tillfällen förekom mer omfattande konfrontationer, som också ledde till rättsliga efterspel. Den 20 december 1967 förbjöd polisen en stor Vietnamdemonstration, med hänvisning till att den skulle innebära trafikhinder – alltså samma trafikhinder för vilka dagens klimataktivister är åtalade – i samband med den pågående julhandeln. Ett stort antal demonstranter gav sig ändå iväg mot amerikanska ambassaden. 40 demonstranter greps och 20 åtalades. En demonstrant dömdes till två månaders fängelse för uppvigling – han hade uppmanat till att försöka ta sig till ambassaden trots polisens förbud och avspärrningar – och ytterligare ett antal dömdes till böter.

Nu vill åklagarna att tio personer ska låsas in i sex månader för att ha genomfört en sittdemonstration.

1970 genomfördes en uppmärksammad demonstration mot USA:s ambassadör under ett besök i Glanshammar. Ett femtiotal demonstranter kastade bland annat ägg mot ambassadören, som träffades av projektilerna. Händelserna ledde till försämrade diplomatiska förbindelser mellan Sverige och USA, och åklagaren fick speciellt tillstånd av regeringen att använda ett särskilt lagrum tillämpligt enbart när det förelåg ”fara för utrikespolitiska förvecklingar”. Ett tiotal demonstranter åtalades. En av dem fick villkorlig dom, sju andra fick böter eller andra påföljder. Att försöka anföra demonstranter i en olaglig demonstration mot en utländsk ambassad som ledde fram till våldsamma konfrontationer med polis, eller att överösa ett främmade lands sändebud med ägg och kränkande tillmälen och skapa ”fara för utrikespolitiska förvecklingar”, var alltså handlingar som under slutet av 1960-talet ledde till böter eller, i ett enda fall, ett två månaders fängelsestraff.
Nu vill åklagarna att tio personer ska låsas in i sex månader för att ha genomfört en sittdemonstration.

Åklagararens tolkning av begreppet sabotage är grotesk. Enligt brottsbalken innebär det att någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning …” eller ”genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.”

Att jämställa fredliga klimataktivister med dem som spränger kraftverk eller järnvägar och broar i luften är naturligtvis orimligt. Eftersom maxstraffet för sabotage är fyra år öppnar en fällande dom dessutom för betydligt hårdare domar i framtiden.
Och risken är stor att det bara är början. I våras krävde Moderaterna hårdare straff mot klimataktivister och obligatorisk häktning för liknande brott – de verkar redan blivit bönhörda. För att inte tala om Ebba Busch som undrade varför inte polisen sköt skarpt mot demonstranter i förorterna. Och det var innan Sverigedemokraterna fick ordförandeposten i justitieutskottet. Det är inte svårt att tänka sig vilka initiativ som snart kan komma därifrån.

I ljuset av det stora allmänintresse som frågan om klimaträttvisa har är det av synnerlig vikt att stater möjliggör civil olydnad, påpekade nyligen FN:s rapportör för demonstrations- och mötesfrihet. Och han nämnde bland annat särskilt vägblockader.
Ska Sverige även här sälla sig till den andra sidan?


BILD Blockad på Södra länken i Stockholm, 22 augusti i år. FOTO Ur Extinction Rebellion Sveriges film från aktionen.