Att SD använder rasism som valstrategi är intet nytt, men hur ska vi förstå att även den ”finare” borgerligheten numera går i samma riktning? Ett svar ligger i det konstiga 2010-talet: decenniet där ”ingenting” förändrades, men där allt samtidigt var i rörelse. Det skriver kulturgeografen och marxisten Ståle Holgersen.
OPINION | Ståle Holgersen
Krisen i nyliberalismen började redan 2008, men ska vi förstå hur den ändå kunde leva kvar i ytterligare 14 år måste vi bryta ner 2010-talet i ekonomiska, politiska och ideologiska komponenter.
Ekonomiska kriser av den form och storlek vi såg 2008 – jämförbar med den stora depressionen på 1930-taletoch stagflationskrisen 1973 – löses vanligtvis genom kreativ förstörelse och omstrukturering av kapitalismen. Under 2010-talet visade samhällets rikaste och den politiska eliten – nyliberalismens vinnare – att detta dock inte var aktuellt. Den rådande ordningen skulle hållas vid liv. Men ekonomins grundläggande problem kunde inte lösas med mera pengar och stadigt större skulder – så problemen sköts bara på framtiden. Att detta system nu verkar kunna explodera – eller implodera – när som helst borde inte förvåna någon. Under 2010-talet var nyliberalismen i djup kris som ekonomiskt system, men överlevde som en levande död på grund av politik. Samtidigt kollapsade den ideologiskt.
För vem tror numera att skattesänkningar för de rika ska gynna de fattiga? Att städer som attraherar rika skapar en ”entreprenörsanda” som sipprar ner genom hela staden? Vem tror i dag att vården blir bättre i Rinkeby eller Rosengård om man privatiserar den lokala vårdcentralen? Vem tror att New Public Management gör offentlig sektor mera effektiv? Att mera makt till banker och finansinstitut stabiliserar ekonomin, eller att högre bostadspriser kan driva tillväxten de kommande decennierna? Och frihandel? Någon som minns att fattiga länder skulle lyftas ur fattigdom genom global frihandel? Endast dårar kunde säga högt att pandemin 2020 borde hanteras med privatiseringar, frihandel, åtstramning och just-in-time-produktion.
LÄS OCKSÅ Biopolitikens mörka skugga i valupptakten
Fattigdomen, segregationen och den social polariseringen som ökade under nyliberalismen försvann däremot inte när ideologin förvittrade. Och klassmakten, som idéerna legitimerade, stod kvar. Därför måste fattigdomen nu förklaras på andra sätt. Detta sker nu allt oftare genom att påstå att de fattiga har fel kultur eller ”ras”, att de valt att bo på fel plats eller att de är för lata. Den optimistiska andan från nyliberalismens glansdagar är borta. Den svenska borgerligheten verkar ha slutat tro på att fattigdom kan privatiseras bort. Fattigdomen är här för att förbli. Och det är de fattigas eget fel.
Den växande rasismen inom borgerligheten måste därför förstås som något bredare än valtaktik. Rasismen är viktig för att världsbilden hos den härskande klassen och deras fans ska kunna hänga samman när nyliberal ideologi inte längre kan förklara någonting.
I min nya bok Krisernas tid: Ekologi och ekonomi under kapitalismen (Bokförlaget Daidalos) diskuterar jag hur rasismen alltid – i skiftande grad – har varit en viktig komponent i kapitalismens kriser.
Kriser slår ner i rasifierade samhällen. De drabbar i väldigt hög grad den icke-vita, rasifierade delen av arbetarklassen, sänker dessa ännu djupare ner fattigdom vilket i sin tur skapar ökad alienation från samhället. Rädslor, spänningar och oro som skapas i/av kriser projiceras på ”invandrare” och rasismen blir en lösning.
Kriser upplevs och levs genom bland annat rasism. För att parafrasera Stuart Hall: det är så krisen biter. Rasismen fungerar som ett disciplinerande verktyg för krishantering. Den föreställda ursprungliga gemenskapen i lugn, harmoni och stabilitet som rasismen erbjuder blir särskilt god valuta när världen står i brand. I verkligheten, däremot, är rasismen som bensin på elden.
Rasismen river inte bara isär samhällen och försvårar möjligheter för solidaritet, den legitimerar också nya reaktionära politiska reformer som vidare skapar morgondagens hegemoniska ordningar.
Här någonstans ska vi förstå rasistiska utspel och politik hos den ”finare” delen av borgerligheten. Den politiska högern söker ett nytt politiskt projekt efter nyliberalismen, där den viktigaste premissen är att nyliberalismens vinnare inte ska behöva ta notan – den härskande klassens makt ska reproduceras. Just nu verkar det finnas få begränsningar för hur långt man är villig att ta rasismen för att detta ska lyckas.