Det ska ställas fler krav på dem som kommer till Sverige, det är högern och S rörande överens om även om de ibland är oense om den andra sidan går tillräckligt långt eller ej. Partiledardebatten i SVT för snart två veckor sedan var inget undantag. Det som var nytt var att Vänsterpartiet i stället för att rikta skarp kritik mot detta högerpopulistiska narrativ i stället försökte göra berättelsen till sin. Det skriver Arash Gelichkan.
OPINION | Arash Gelichkan
När V-ledaren Nooshi Dadgostar i partiledardebatten duellerade mot arbetsmarknadsminister och tillika Liberalernas partiledare Johan Pehrson i ämnet ”integration”, var den inledande frågan till Pehrson: ”Hur ska ökade krav på invandrare leda till bättre integration?”.
Efter en utläggning med påståenden om att regeringen satsar på stöd med stärkt Svenska För Invandrare, SFI, så sammanfattade han med att ”det är arbetslinjen och språklinjen som gäller”.
Arbetslinjen är ett ideologiskt begrepp som lanserades av Moderaterna när de ville sänka skatterna och försämra a-kassan.
Så man skulle kunna tro att Nooshi Dadgostar skulle ställa Vänsterpartiets jobbsatsningar och schyssta villkor mot högerns kravpolitik.
I stället inledde Dadgostar så här:
”Vi tycker att den svenska arbetslinjen måste återupprättas, den bygger ju på att man jobbar sig till en bra a-kassa, sjukförsäkring och bra löner”.
Så lät det inte för tio år sedan. I Vänsterpartiets kampanj ”Alla är värda ett bra jobb” 2013, menade riksdagsledamoten Ulla Andersson och Vänsterpartiet Gävleborgs ordförande Xamuel Halfvars att ”det är hög tid att avslöja den borgerliga arbetslinjen för vad den är – en kuliss för att dölja attackerna mot arbetsrätten”.
Mot den borgerliga arbetslinjen ställde kampanjen Vänsterpartiets egen jobbpolitik med satsningar på jobb inom offentlig sektor och stärkta arbetsvillkor och skydd mot uppsägningar.
När Vänsterpartiet pratat om en arbetslinje så har det alltid varit satsningar på att skapa fler jobb och förbättrade arbetsvillkor. Så även idag med satsningar inom industrin.
”Den svenska arbetslinjen” som Moderaterna genomförde byggde ju tvärtom på att man slog sönder a-kassan och sjukförsäkringen. För övrigt har Vänsterpartiet aldrig stått för att man ska jobba sig till bra löner – tvärtom ska ingångslöner och villkor vara bra även för den som är ny på en arbetsplats.
Nu kanske någon säger att det bara är ord och att det viktiga är att Vänsterpartiets verkliga politik är en annan. Men att späda på bilden av att bra löner är något man måste arbeta sig upp till och att det därmed är försvarbart att superexploatera nyanlända och ungdomar är farligt, eftersom det bereder ideologisk väg för acceptans av attacker mot arbetarklassen.
Vänstern måste i alla lägen försöka bygga ideologisk motmakt för det är så rörelsen kan växa och pressa samtalet vänsterut och därigenom bereda väg för verkliga förändringar. När man tidigare kritiserat den borgerliga ideologiska konstruktionen ”arbetslinjen” och mot den ställt en egen progressiv jobbpolitik så har man gjort just det. Och i det sammanhanget kan man naturligtvis prata om Vänsterpartiets alternativa arbetslinje för då har man tydliggjort konflikten. ”Den svenska arbetslinjen” som en slags tidigare nationell enighet över att man måste jobba sig till bra löner och villkor är en helt annan sak.
”De flesta välfärdsanställda som arbetar med stöd och omsorg identifierar sig knappast med begreppet ”kravställare” ”
Men Nooshi Dadgostars snubblande över det ideologiska minfältet upphörde inte där. Under den andra halvan av svaret trampade partiledaren direkt på en mina som hette duga.
”Vi har fullt med krav men det du gör är motsatsen, ni gör enorma historiska neddragningar på vården, skolan och omsorgen – det är där de svenska kravställarna jobbar”, fortsatte Dadgostar.
Vilka krav det är som ska ställas på patienter, på äldre i demensvården och på funktionsnedsatta framgick inte. Tidö-gänget menar förvisso att vårdpersonal ska kräva personnummer och ange patienter som saknar detta till polisen men jag har svårt att tro att det var det Dadgostar syftade på. Om det var obegripligt för alla vad Dadgostar pratade om här var det för att huvudpoängen var en helt annan: att kritisera nedskärningar inom välfärden.
Nu är ju inte poängen med välfärd för vänstern att det ska ställas krav på folk i de svåraste av situationer, utan tvärtom att erbjuda stöd från det gemensamma. Vi är liksom inte kära i statligt förmyndarskap såsom det låter i högerns propaganda.
Naturligtvis ska vänstern ta chansen att kritisera nedskärningar inom välfärden men kanske inte genom att i en rasistiskt orienterad debatt strunta i att konfrontera högerretoriken och i stället tillfälligt köpa den för att använda den som slagträ i välfärdsdebatten.
Det blev inte mindre märkligt när Nooshi Dadgostar fortsatte:
”Det är ju arbetsförmedlarna som måste ställa de här kraven i praktiken och måla upp vägen att uppnå de kraven. Men de har ju du sparkat. Du stod ju på andra sidan och kaosprivatiserade hela arbetsförmedlingen”.
Nedskärningarna inom arbetsförmedlingen kritiseras med rätta, men här sluter alltså Dadgostar retoriskt upp bakom de redan hårda kraven på arbetslösa i en debatt där högern vid makten arbetar för ännu hårdare krav och nu med udden särskilt riktad mot invandrare. Hon gör det förmodligen för att avslöja högern som inkompetent, ja till och med vad gäller att i praktiken genomföra den egna rasistiskt orienterade kravpolitiken. Det kan göra att högern framstår som pinsamma och debattens förlorare, men i den större striden om ideologisk motmakt har vänstern lidit ett nederlag varje gång det låter självklart att det måste sparkas nedåt på samhällets botten.
De flesta välfärdsanställda som arbetar med stöd och omsorg identifierar sig knappast med begreppet ”kravställare” som lanserades i debatten. Den mallen har arbetsförmedlare och andra tvingats in i ovanifrån med etisk stress och sjukskrivningar som resultat. Att Nooshi Dadgostar nynnade med i kravpolitikens refräng var inget annat än ett högersvek från vänster mot välfärdsanställda och människor i behov av stöd. Det var också ett svek mot arbetarklassens sammanhållning genom en uppdelning i kravställare och kravmottagare, stödjandet av en hierarki inom klassen som även skadar dem som förväntas ställa hårda krav på sina medmänniskor.
Jag hoppas det var sista gången vänstern pratade om kravställare.