Horisontell solidaritet med det palestinska motståndet nu!

Var finns solidariteten med PFLP och DFLP, vet vänstern om att Gazas marxister ens existerar? I Ukraina stod vi alla upp för folkrätten, men vem idag försvarar det palestinska motståndet mot ockupantstyrkorna? Det frågar sig Arash Gelichkan.

OPINION | Arash Gelichkan

I höstas ropade kamrater unisont att Hamas måste väck, lyckligtvis om än något förvirrande kombinerat med krav på omedelbart eldupphör och sörjande av offren. Den palestinska saken hjälptes och undergrävdes simultant helt enkelt för att basala kunskaper om Gaza, motståndet och den kämpande vänstern på marken inte inhämtades. Det måste ändras och vi måste gå bortom vertikalt medlidande, vi behöver horisontell solidaritet nu!

11 december brukar vara en dag av firande och kamp för vänstern i Palestina. Tiotusentals människor i alla åldrar och klädstilar samlas i Gaza under kombinerade röda fanor och palestinska nationsflaggor för att visa stöd för den marxistiska organisationen Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP) som grundades samma datum 1967. I år ser det naturligtvis annorlunda ut. I ett uttalande på årsdagen 2023 berättade rörelsen att man ställer in det årliga firandet i Gaza och på Västbanken för att istället organisera och delta i såväl civila protester som väpnade aktioner genom dess gerilla Abu Ali Mustafas brigader. https://www.workers.org/2023/12/75560/

Vid sidan av PFLP finns utbrytningen Demokratiska Fronten för Palestinas Befrielse (DFLP) som en del beskriver som en mer vänsterradikal grupp som än mer betonar samexistens med den judiska befolkningen i en gemensam federal demokrati. Också DFLP har en väpnad gren som heter Nationella Motståndsbrigaderna (NRB). DFLP och dess väpnade gren ströks från USA:s lista över “utländska terrororganisationer” 1999 och finns heller inte på EU:s terrorlista. NRB upphörde med direkta attacker mot civila i mitten på 1980-talet även om man besvarar israeliska aggressioner mot det belägrade Gaza på ofta enda möjliga militära vis genom raketbeskjutning.

2018 gick de två huvudsakliga marxistiska gerillorna ihop med Hamas respektive Palestinska Islamiska Jihad (namnet till trots, mindre islamistiskt-sekteristiskt) samt det till Fatah närstående Al-Aqsa Martyrernas brigader och bildade ett operativt samordningsorgan i Gaza kallat Palestinian Joint Operation Room. Den som följer de palestinska fraktionerna på till exempel Telegram (@Palestineresist) kan se vilken enighet och solidaritet de uppvisar både politiskt och militärt i att konfrontera ockupationsmakten Israel som i 75 år förtryckt och massakrerat på palestinsk mark.

Så hur starka är vänstern? Val och opinionsmätningar kan vara en vansklig styrkemätare i en situation där styrkeförhållanden i den civila såväl som väpnade kampen är minst lika viktiga mått. I brist på bättre mått så får vi vända oss till parlamentsvalet 2006 och aktuella opinionsmätningar där vänsterpartierna som regel får runt 7 procent stöd.

Valet 2006 och händelserna därefter är också lite av startskottet för den dystra utveckling som vi nu ser den genocidala kulmen på. Valet beskrevs som fritt av internationella valobservatörer och Hamas parti blev vinnaren. Västvärlden som inte ville acceptera valresultatet eller inviterna till en fredlig lösning satte händelser i rullning som nådde sitt crescendo med den inhumana blockaden mot Gaza som nu pågått i 15 år. Blockaden som vi kan se särskilt tydligt just nu innebär konkret ett långt svältkrig mot hela Gazas befolkning.

Israel har också under varje år genomfört flygbombningar och andra angrepp som dödat civila. För att bara lyfta fram några av de mörkaste åren enligt FN-statistik: 2008-2009 dödade Israel 1871 palestinier i Gaza, 2011 dödades 110, 2012 dödades 251, 2014 dödades 2270, 2018 dödades 260 och 2021 dödades 265. Totalt dödade Israel 5345 palestinier i Gaza 2008 till september 2023, varav de allra flesta civila snarare än väpnade självständighetskämpar. 181 israeler som klassas som civila dödades under samma tid varav 93 bosättare (ett segment som också innehåller våldsamma paramilitära fanatiker). https://www.ochaopt.org/data/casualties

Vi skulle kunna fortsätta med att berätta om att 4700 palestinier i september 2023 satt i israeliskt fängelse varav mindre än hälften avtjänade något formellt straff, vi skulle kunna berätta om vägspärrarna på Västbanken som omöjliggör ett normalt liv och fortsätta utan avbrott tills vi har en tjock katalog av förbrytelser. Men vi avrundar uppräkningen av människorättsbrotten här.

Vi kan konstatera att vi har att göra med en brutal ockupationsmakt på ena sidan och på andra sidan ett ockuperat folk som ur underläge kämpar för nationellt självbestämmande. Deras kamp mot ockupationsstyrkorna i olika civila och väpnade tappningar erkänns som en rätt av folkrätten (FN-stadgan och ytterligare tydliggjort genom en rad resolutioner som FN-resolution 45/130 från 1991). https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-184801/

Så precis som Ukraina har rätt till att försvara sin mark från rysk aggression och ockupation har palestinierna det (Israel däremot har inte rätt till självförsvar på mark som de ockuperar med marktrupper eller utövar “effektiv kontroll” över som i Gaza, enligt experter som Francesca Albanese*).

Som jag redan berörde är dock angrepp på civila inte tillåtet inom folkrätten. Till exempel kan inte Ukrainas bombningar av ryska Belgorod 30 december där 25 människor, varav 3 barn, dödades försvaras folkrättsligt. Betyder det att ukrainska styrkor ansvariga för illdådet bör betraktas som terrororganisationer och att Ryssland har rätt att försvara sig och som man säger “avnazifiera” Ukraina med hänvisning till Azov-regementet? Självfallet inte. https://www.bbc.com/news/world-europe-67895152

Problemet med att terrorstämpla organisationer som huvudsakligen för ett legitimt motstånd mot en ockupationsmakt och i andra hand begår angrepp på civila är att det implicerar att ockupationsmakten har rätten att försöka utplåna dessa organisationer. Och hur mycket man än kan önska att en viss organisation går upp i rök utan blodspillan så är ockupationsmaktens utplåning av motståndsrörelsen en blodig och ofta genocidal affär. Att stödja Israels och västmakternas försök att utplåna Hamas – även genom en blockad som beskrivits som ett brott mot mänskligheten – innebär rent konkret ett stöd för blodiga folkrätts- och människorättsbrott. Israel är själva tydliga med vad som menas med att utplåna Hamas (notera att det aldrig specificeras som de stridande i al-Qassams brigader).

Den 30 november sa Israels säkerhestminster Itamar Ben-Gvir nedanstående – det lästes upp av den sydafrikanska människorättsjuristen Tembeka Ngcukaitobi inför Internationella Domstolen i Haag 11 januari:

“När vi säger att Hamas ska förgöras så betyder det också de som firar, de som stödjer och delar ut godis – de är alla terrorister och ska också förgöras”

Hamas är inte bara stridande utan är också ett politiskt parti med hundratusentals väljare och många medlemmar samt en rad civila verksamheter som välgörenhet och vårdcentraler. Så att ställa sig bakom Israels försök att utplåna Hamas innebär de facto att stödja utplåningen av tiotusentals för att inte säga hundratusentals obeväpnade civila. Riktade angrepp på högt uppsatta militära och civila ledare för palestinska grupper har varit en israelisk policy i decennier och aldrig inneburit slutet för någon organisation. Enda sättet att helt förgöra palestinska motståndsrörelser vore att rycka upp dem med rötterna och rötterna är ingenting annat än hela det samlade palestinska folket och deras strävan efter frihet, rättvisa och självbestämmande. Det är ett rop på folkmord för det finns inget humant israeliskt utplåningskrig mot det palestinska motståndet.

Allt jag skrivit ovan kokar ner i några enkla principer för varenda vän av fred, rättvisa och internationell rätt:

1. Israels utplåningskrig mot palestinska motståndsgrupper bör helt avvisas, liksom västmakternas terrorklassning av motståndet.

2. Vi bör stödja de palestinska motståndsgruppernas rätt att göra motstånd mot ockupationsmakten även om vi avvisar angrepp på civila och även om vi inte delar ideologiska övertygelser med dessa. 

För vänstern i synnerhet är ovanstående viktigt men vi bör också gå vidare och utsträckta ett politiskt stöd till de progressiva komponenterna i det samlade motståndet: vi bör stödja de socialistiska grupperna PFLP och DFLP. Också för att de är helt nödvändiga i en progressiv lösning på den palestinska frågan, en som i varje form måste bygga på samexistens mellan judar och ickejudiska araber. Socialisterna i Palestina kan också stärka de moderata krafter inom bland andra Hamas som leder politbyrån och upprepade gånger öppnat för fred inom 1967 års gränser som första steg till ett Palestina där alla trosriktningar respekteras (läs Hamas reformerade grundprogram från 2017). https://www.middleeasteye.net/news/hamas-2017-document-full

Den palestinska vänstern liksom den breda allmänheten avvisar sekterism och inter-palestinsk konflikt. Israel och västmakterna har sedan 2006 och även tidigare försökt slå in en kil mellan palestinierna och har till viss del lyckats genom att skapa den skadliga situationen med olika konkurrerande styren på Gaza och Västbanken. Vänstern stödjer försöken mellan Hamas och Fatah att enas för den palestinska sakens skull och öppna vägen för nya demokratiska val i hela Palestina – palestinsk enighet är en stor fråga för de allra flesta palestinier. De som hittills tjänat på palestinsk splittring har alltid varit Israel och västimperialismen så det finns inget som helst progressivt med det.

Naturligtvis delar inte Hamas och de palestinska marxisterna samma ideologiska övertygelse men tanken att en korrekt eller ens demokratisk linje vore att ställa sig bakom utomstående fientliga krafters försök att utplåna en av de två större palestinska krafterna vore naturligtvis ingenting annat än vansinne. Den svenska vänstern har tyvärr ställt sig antingen nära kravet att utplåna Hamas eller ignorerat det palestinska motståndet. Nästan ingen har offentligt tagit ställning för det väpnade palestinska motståndet på samma sätt som alla inklusive vänstern gjorde för Ukraina (rentav med stöd för direkta vapenleveranser). Som medlem i Socialistisk Politik är jag såklart glad över att föreningskamraten, den ekosocialistiska forskaren Andreas Malm håller fast vid det principstarka försvaret av det palestinska motståndet, och jag hoppas att vi kan bli fler både genom SP och kamrater som är medlemmar i andra progressiva vänsterrörelser.

Det här är ingen fringe-fråga bara för ML-miljön utan stödet för det palestinska motståndet i dess mångfald av såväl civila som legitima väpnade former borde vara hela socialismens sak, ja vara en självklar komponent i solidaritetsrörelsen.

*Franscesca Albanese, FN:s specialrapportör för de ockuperade palestinska områdena, har beskrivit det här mycket noga. Givet att Israel upprätthåller en illegal ockupation över palestinierna inklusive Gaza som står under dess “effektiva kontroll”, och givet att de ockuperade palestinierna har rätt till ett väpnat motstånd mot ockupationsarmen så kan Israel inte hävda att deras ockupation av och aggression mot Gaza är en del av ett försvar enligt folkrätten. Israel försvarade sina medborgares liv dagarna kring 7 oktober då armén slogs mot anfallande motståndsmän – inte när de lade ut bombmattor över Gazas folk och rullade in tanks.

Du kan höra Albanese förklara detta och mycket mer i föreläsningen och utfrågningen nedan: