NATO-yran som en pust från 1914

EFTERTANKEN | Håkan Blomqvist

Med flygande fanor och klingande spel, rent bokstavligt, hissades NATO-fanan utanför riksdagshuset på måndagen. Den politiska och mediala euforin tycks veta få gränser. Hans majestät välsignade den nya tiden med kungsord medan statsministern försäkrade om det svenska folkets breda stöd och riksdagens talman att Sverige aldrig haft så många vänner. Sedan Ungerns ja och Washingtons ”Välkommen!” har den patriotiska förtjusningen formligen svämmat över. Glada militärer, nöjda experter och pösande politiker befolkar nyhetskanalerna i en slags provinsiell stolthet över att äntligen upptas i stormaktskretsen. Unga värnpliktiga beskrivs som förväntansfulla och mannen eller kvinnan på gatan som med känslor av ökad trygghet.

Och we aint seen nothing yet.

Statens miljonmaskineri mobiliseras nu för att verkställa den mentalitetsförändring som överbefälhavare och blivande lobbyisten Micael Byden annonserat. Den statliga myndigheten för psykologiskt försvar med 148 miljoner i budget för 2024 satsar nu ”både djupt och brett för att bidra till förmågehöjande verksamhet, särskilt genom övningar och utbildningar i linje med hur Nato arbetar.” Och försäkrar: ”Det bygger säkerhet.” Men inte nog med det. Myndigheten ger dessutom redan, enligt egen utsago, Nato en möjlighet att ”utveckla en helt ny försvarsförmåga.” Under flera år sägs NATO ha ”visat intresse för den svenska psykologiska försvarsförmågan vilket redan lagt grunden till viktiga samarbeten.” Personal från den svenska myndigheten finns redan, försäkras det, ”i Natos kunskapscentrum för strategisk kommunikation i Riga, vilket utgör ett svenskt bidrag till alliansens förmågeutveckling.”

Och så laddar MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap, med att leja in en f d kommunikationschef från Timbro, Billy McCormac, som enligt den granskande sajten Klägget har lobbat i åratal för ett svenskt medlemsskap i NATO. Det hela ska förstås bara handla om ”objektiv information”, något som Klägget redan dekonstruerat med flera exempel på helt osaklig propaganda.

Samtidigt som medlemskapet både framställs som en väldig uppladdning i goda vänners lag hävdas att följderna för svenska medborgare blir obetydliga. Något onsdagens riksdagsdebatt dementerade när Tidöpartierna benhårt vägrade kräva garantier mot kärnvapen på svensk mark alltmedan kapplöpningen om än mer höjda försvarsanslag har inletts. Centerns 3 pocent av BNP sekonderat av ÖB och Dagens Nyheter toppar men lär, när detta präntas, ha hela det borgerliga och delar av S-kopplet hack i häl. Att överföringen av miljarder från vård, skola och omsorg till kulor och krut inte skulle påverka medborgarna är förstås mest banal retorik. Men än mer kännbart blir integrationen av Sverige i USA:s utrikespolitik, något Ulf Kristersson också framhöll i Ekot 7 mars. Europa bör engagera sig i de delar av världen som USA tycker är viktiga, ansåg statsministern, exempelvis i konflikten med Kina. Hela paketet med att Sverige nu ska ta ansvar för att försvara ”NATO:s yttre gräns”, även med värnpliktiga, har fått en del att yrvaket gnugga sig i ögonen. Att NATO-medlemskap inte bara betyder ”skydd” för Sverige utan engagemang för NATO-ländernas samlade militära intressen, doldes i den parlamentariska kupp som plötsligt skrotade svensk militär alliansfrihet. Kan det beskrivas på annat sätt än att tvåhundra års neutralitetspolitik dumpades uppifrån utan någon som helst demokratisk process bland befolkningen?

Dagens upptrissade militära och NATO-patriotiska yra för med sig en sekelgammal pust av krigseufori. Här finns en doft av 1914 när befolkningarna sades jublande tåga ut till världskriget med illusionen om storartade hjältedåd i det korta och allra sista kriget. Fyra år och tolv miljoner döda senare var all klang och jubel förvandlat till blodig gyttja.

Sverige stod utanför den gången, och även under världskrig nummer två. Men i nummer tre har nu ett kortsynt och inställsamt etablissemang beslutat att vi ska delta.

Hade det inte varit för gruppen som med proteströster nästan överröstade talarna på riksplan när NATO-fanan hissades, vore det lätt att drunkna. Men likt viskningarna från slaven på triumfvagnen nåddes NATO-kören av orden ”du är dödlig”, viskningar vi kan förvandla till öronbedövande rop när illusionen brister.


FOTO Franska soldater marscherar i augusti 1914 glada i hågen, ovetande om den kommande slakten i storkriget.