Uppsägningar i vården – 365 miljarder i aktieutdelning

En störtflod av nedskärningar väller över sjukvården i landet. Samtidigt rusar börsföretagens vinstutdelningar till nya rekordnivåer och gör de redan förmögna ännu rikare. Borde inte samhällets resurser kunna användas bättre? Det frågar sig Lars Henriksson.

OPINION | Lars Henriksson

”Vänner och kapitalägare! Ni är samhällets stöttepelare och ryggrad och vi har under lång tid värnat era intressen till vår gemensamma belåtenhet. I fjol fick ni nästan 300 miljarder i aktieutdelningar och nu tyder allt på att ni kommer att få rejält mycket mer i år. Vi missunnar er verkligen inte detta. Absolut inte, det vet ni, vi är ju själva aktieägare, gubevars! Men nu har vi ett litet bekymmer. Ni ser själva hur fackföreningar, ilskna medborgargrupper och allsköns bråkmakare protesterar i snart sagt varenda kommun, vecka ut och vecka in. Och det blir bara värre, de har till och med fått med sossar och vänsterpartister i protesterna trots att dessa själva styr i både kommuner och regioner. Allt detta hotar vår gemensamma framtid som ni förstår. Så nu får ni faktiskt vara snälla och inte gå i taket när vi kommer att dra in en del av de aktieutdelningar ni får i år genom en tillfällig värnskatt för vården. Bara tillfälligt, vi lovar! Det är inget vi gör med lätt hjärta ska ni veta. Men det handlar ändå bara om en bråkdel av era utdelningar, 50 miljarder, så även om vi räknar med inflationen får ni ändå mer än i fjol så att ni kan unna er den lilla extra guldkant på tillvaron som ni så väl förtjänar. Se det som en investering i framtiden. Tänk bara på vad som skulle kunna hända om mobbens protester fortsätter runt om i landet! Era allra varmaste vänner i Tidölaget”

Ja, kanske skulle landets nuvarande regering inte uttrycka sig fullt så öppet, men om dagens nedskärningar mötte det motstånd de förtjänade skulle till och med en högerregering bli tvungen att göra något åt saken. Inte för att de bryr sig om välfärden utan för att rädda sitt eget skinn. Att resurserna finns för att ge den gemensamma välfärden vad den behöver, det är det ingen tvekan om. Det som saknas är ett tillräckligt politiskt tryck underifrån som kan tvinga fram sådana beslut.

Men trycket finns och för en månad sedan gjorde det att Kristersson slant med tungan i TV. Regeringen skulle göra ett tillskott i vårbudgeten som skulle stoppa uppsägningar i vården, lovade han. Två veckor senare varslade Region Östergötland 900 anställda i vården om uppsägning och nu är flera regioner är på gång. Av regeringens löften blev det sex miljarder, en fjärdedel av regionernas underskott på 24 miljarder kronor. Internationalen har rapporterat om hur detta nu slår med nedskärningar och uppsägningar i region efter region.

Samtidigt kommer glädjestrålande rapporter från börsen: bolagen där väntas dela ut över 365 kronor till sina aktieägare i år. Bara storbankernas ägare kan räkna med att bli 90 miljarder kronor rikare, en ökning med 24 procent på ett år. Att dra in en del av detta till staten, säg 50 miljoner, skulle i ett slag lösa krisen i kommuner och regioner.

Det finns också ett annat sätt att se på saken. Att det inte alls är pengarna, ettorna och nollorna på olika konton, som är problemet. Det var budskapet från PO Hansen, professor i statskunskap och den mest kände svenske förespråkaren för Modern Monetary Theory (MMT), när Internationalen intervjuade honom i höstas om de hotande nedskärningarna. Han, och den teori han förespråkar, menar att så länge en stat ger ut sin egna valuta finns det inget som hindrar den från att finansiera sin verksamhet med att ge ut mer pengar.

”Att pengar inte är något problem är inte mina ord. Det var vad både Magdalena Andersson och riksbankschefen sa under pandemin”, sa PO Hansen då till Internationalen. Då gjorde staten just detta, spenderade utan att tänka på om det ”finns pengar” eller ej. Det som begränsar samhället är den verkliga ekonomin, vilka resurser vi har i form av till exempel arbetskraft, naturtillgångar, kunskap och förmågan att använda dessa.
Han underströk också den politiska vikten av att bryta sig ur det falska resonemanget om att ”det inte finns pengar”:

”Vi har så länge varit förblindande av det nyliberala resonemanget att det blivit en sanning som få ifrågasätter. Där utmålas staten som ett hushåll med ett begränsat antal kronor i sin budget. I stället för att använda de resurser som finns skär de ner och hindrar folk från att göra nytta. Tyvärr är de flesta kvar inom samma ramar och bygger på samma missförstånd om ekonomin som de nyliberala ideologerna har tutat i oss så länge nu om att det inte finns pengar och att vi inte kan göra något om vi inte höjer skatterna och eftersom vi inte kan höja skatterna går det inte att göra det mer än lite mindre dåligt.”

Oavsett vilka invändningar det kan finnas mot MMT som teori är det självklart så att nyttigheter inte skapas av pengar utan av de verkliga resurserna, av människors kunskaper och arbete och de naturtillgångar som kan brukas på ett hållbart sätt. Vad de resurserna ska användas till i ett samhälle är politiska val. Vi kan välja att använda dem till att vårda sjuka och undervisa barn eller till att tillverka stridsflygplan och lyxrenovera villakök till exempel.

Om regeringen idag hade haft samma inställning som regeringarna hade under finanskrisen 2008 eller covidkrisen skulle krisen i regioner och kommuner varit lätt att lösa. Då var mottot just ”pengar är inga problem” och staterna jorden runt tryckte helt enkelt ut pengar för att rädda banker och företag. Men dagens regering använder bristen på pengar som argument för att skära ner. Deras långsiktiga mål att allt mindre av samhällets tillgångar ska fördelas efter behov och alltmer ska gå till dem som redan är rika. Det är deras politiska val som de under lång tid lyckats få alltför många att acceptera, inte minst för att stora delar av arbetarrörelsens ledning böjt sig inför den politiken eller rentav gjort den till sin egen.

I ett samhälle – och med en regering – som satte människors behov före kapitalägarnas skulle lösningen vara uppenbar: ta pengarna där de finns i överflöd och lägg dem där de saknas. Att ta till exempel 50 av årets aktieutdelningar skulle förutom att lösa den akuta krisen täta många läckor i välfärden och ändå ge kapitalägarna större utdelning än i fjol. Och, som sagt, även för en regering som struntar fullständigt i arbetare och låginkomsttagare men är rädd om sitt politiska skinn skulle det vara rätt enkelt att lösa problemet på så vis. Om den bara just fruktade för sitt politiska skinn. Men den gör inte det. Protesterna är ännu för få och för svaga. Det räcker inte att fackliga ledningar gör pressuttalanden eller att aldrig så bra förslag läggs fram av oppositionen i riksdagen. Det krävs betydligt kraftigare protester än så för att tvinga en regering som denna att gå emot sina uppdragsgivares och sina egna djupaste intressen. Protester bland dem som direkt berörs, på vartenda nedskärningsdrabbat sjukhus, i varje stad och landsända där uppsägningar och nerdragningar nu drivs igenom. Fackföreningar som organiserar de drabbade behöver ena sig över alla gränser och med alla som inser behovet av en fungerande välfärd. De partier som gått till val på att försvara välfärden behöver ta initiativ till delta i och ge allt stöd till sådana protester, även där de själva sitter i majoritet. Att uppgivet administrera nedskärningar förstärker missmodet och försvagar protesterna. Budskapet behöver i stället vara: Nedskärningarna är onödiga. Ta pengarna där de finns. Använd samhällets resurser till vårt gemensamma bästa.


FOTO Ur filmen ”Django”.