Columbine. Red Lake. Virginia Tech. Newtown. Parkland. Uvalde. Vad har platserna gemensamt? Dödsskjutningar. Barn och lärare som mejas ned av någon som inte kan hantera sin ilska och har ett vapen till hands. I USA har skolskjutningar blivit något som människor gråter över och samtidigt knappt orkar tänka på. För vad kan göras? Emma Lundström har pratat med Drew Ullman som tror på drastiska åtgärder.
INTERVJU | Emma Lundström
För ett par år sedan köpte Drew Ullman och hans fru Kelly sitt drömhus i Columbus, Ohio. De har ett stort magnoliaträd i trädgården. Idyllen ligger nära till hands. Men den kan lätt trasas sönder. Det hände den 24 maj. Då stannade hela USA upp inför nyheten att en 18-årig man hade skjutit och dödat barn och lärare på Robb Elementary School i Uvalde, Texas. 19 barn förlorade livet. Två lärare. ”Inte igen”, var den tanke som flög genom många huvuden den dagen.
– Jag reagerade precis som alla andra som har tillstymmelsen till själ: skräck, chock, ilska och sorg. Men också en sort skrämmande avtrubbning inför hela frågan. Masskjutningar äger rum nästan dagligen i USA och du kan bara känna alla dessa starka känslor till en viss gräns innan du börjar stänga av. I stort sett alla jag känner reagerar på ett liknande sätt när något sådant här händer, säger Drew Ullman som ändå bestämde sig för att gå ett steg längre efter Uvalde. Tillsammans med sin fru tänker han försöka få fler att organisera sig mer drastiskt för att få slut på det omfattande vapenvåldet i landet:
– Kelly och jag har en bebis på väg, vilket gör att jag blir mer och mer akut medveten om de stora och små farorna som vårt barn kan komma att möta. Sannolikheten för att vårt barn skulle bli ett offer för en skolskjutning är statistiskt sett mycket låg, men vad dessa händelser gör med de överlevande, med familjer och samhällen är skrämmande nog för att vilja göra något åt det.
Drew Ullman är inte en av dem som tror på att det andra tillägget till konstitutionen – det som handlar om rätten att bära vapen – kommer att upphävas. Han anser att den idén bara är en fantasi som icke-amerikaner kan tillåta sig att ha.
– För det första är det inte ett krav som någon annan än en domare som pensionerats från Högsta domstolen ställer, inte ens antivapengrupper föreslår det på allvar, säger han och förklarar att det beror på att det skulle krävas både två tredjedelar av kongressen och 38 av 50 delstatsparlament för att upphäva det:
– Endast ett konstitutionellt tillägg har någonsin upphävts. Det var tillägget som förbjöd alkohol och som upphävdes knappt tolv år efter att den antogs. Vi kan knappt anta lagstiftning som håller vår regering finansierad i mer än några månader åt gången, och till och med då är det med den tunnaste av majoritet. En direktattack mot det andra tillägget är en återvändsgränd, jämfört med andra möjligheter till meningsfull förändring som kan genomföras.
Han är inte heller säker på att det skulle vara en bra idé:
– Även om vår regering har blivit expert på att rutinmässigt ignorera våra andra konstitutionella rättigheter, som yttrandefrihet och friheten från grymma och ovanliga straff, så gör konstitutionen det svårt för den att göra för mycket av detta i stor skala. Att upphäva ett av de ursprungliga tio tilläggen till konstitutionen är därför inte ett prejudikat som jag skulle vilja skapa.
Den rörelse som paret Ullman vill bidra till att skapa är alltså inte en rörelse för att upphäva det andra tillägget. Drew Ullman menar att han egentligen inte har några problem med att folk äger vapen.
– Vi kan ha ett hälsosamt, fritt och säkert samhälle där vapen bara är ännu ett verktyg eller en hobby. Många samhällen, som era finska grannar och våra kanadensiska, är bra, om inte perfekta exempel på detta. Vapenägande är vanligt, till och med en del av kulturen på dessa platser, men de upplever inte vapenvåld någonstans i närheten av den skala vi gör, eftersom de har lagar som till stor del förhindrar detta, och en mycket hälsosammare kultur kring vapen än vi har, säger han och fortsätter:
– Den största utmaningen här är att förändra kulturen kring vapen i vårt land, bort från en kultur som är baserad på en skev och extrem syn på individualism och mot en som grundar sig på gemensamt försvar och säkerhet.
Enligt honom är det i hög grad historierna om ”The Old West” som har försett både amerikaner och icke-amerikaner med mer eller mindre sanna myter och fantasier om USA. Han menar att många högerorienterade amerikaner hämtar stora delar av sin attityd till vapen från hur de tror att livet var på den tiden:
– De tänker sig vapenförsedda lagmän som kämpar mot lika vapenförsedda laglösa och hela den biten. De föreställer sig sig själva som antingen det ena eller det andra. En ännu mörkare syn på saken är att de ser sig själva i rollen som nybyggaren som försvarar sin hembygd mot plundrande indianer och mexikaner.
Men den vilda västern-verklighet som högerextrema amerikaner gör sig en bild av, ligger inte särskilt nära hur det faktiskt var. Drew Ullman menar att även om det var fritt fram på många vis, så var vapen ofta väldigt hårt reglerade på den tiden:
– Ett exempel är att Dodge City, kanske den mest kända staden i Old West, förbjöd vapen 1878 som en del av stadens stadga. I åtminstone ett annat fall hängdes den som tog med en pistol in i en stad. Men det är tydligt att även under den eran förstod de att vapen var farliga och agerade för att reglera dem, helt i strid med högerns John Wayne-liknande vanföreställningar.
Så hur tänker han kring detta att skapa en ny rörelse för att komma till rätta med vapenvåldet? Det finns ju redan en stark rörelse i USA för att reglera vapen på ett rationellt sätt.
Drew Ullman menar att han och Kelly egentligen bara vill vara en del av den rörelsen och bidra med sin begränsade tid och energi. Men han påpekar också att rörelsen hittills bara har haft blygsamma framgångar här och där och att man bara behöver titta på nyheterna för att få klart för sig att den inte har lyckats skapa den förändring som behövs.
– Grupper som Everytown For Gun Safety och Moms Demand Action kämpar den goda kampen och jag stöder deras mål fullt ut. Men deras tillvägagångssätt – att kontakta förtroendevalda, underteckna petitioner, stödja politiska kandidater och liknande aktiviteter – kommer inte att nå någon framgång på egen hand, säger han och fortsätter:
– Det måste finnas ett mycket mer konfronterande tillvägagångssätt som dessa organisationers medelklass- och övre medelklassbas helt enkelt inte är, och troligen aldrig kommer att vara, bekväm med. Jag har inte den magiska formeln för framgång, men ett bra, om än litet, ställe att börja på skulle vara att göra vapenvänliga lagstiftare mycket obekväma med att vistas offentligt. Och även det kan vara svårt.
Han berättar att han själv har blivit beskjuten mer än en gång. Att han har haft ett vapen riktat mot sig mer än en gång. Han känner människor som har blivit beskjutna och dödade eller svårt skadade. Trots att han är vit och övre medelklass.
Även om masskjutningar skapar rubriker, så är sannolikheten för att bli offer för just detta försvinnande liten, även i USA. Drew Ullman påminner om att den överväldigande majoriteten av vapenvåldet i landet är en person som skjuter en annan, eller sig själv.
– Det är detta som måste förändras för att det ska göra någon skillnad. Den rörelse som finns nu är mer intresserad av att förbjuda automatgevär, men vi måste fokusera mer på handeldvapen och hur tillgängliga de är, säger han och påpekar samtidigt att det är än mer troligt att hans barn råkar ut för ett annat stort problem som USA tampas med:
– Det är mer sannolikt att han dödas eller lemlästas när han korsar gatan här, än att han skjuts till döds, tack vare vår ännu mer dödliga och ännu mindre ifrågasatta besatthet av bilar.
När Drew Ullman pratar med människor från andra länder om masskjutningarna i USA, känner han skam och förlägenhet. Men han tycker samtidigt att progressiva amerikaner tenderar att utöva för mycket självutplåning i förhållande till resten av världen och menar att andra länder har sina anledningar till att känna skam.
– Det är bara det att världen ägnar så häpnadsväckande mycket uppmärksamhet åt vad som händer i USA att det är lätt att glömma bort. Med risk för att låta som om min patriotism är lite sårad – det som fortfarande är kvar av den är inte det – är det ju givet att regeringar, media och andra maktcentra i andra länder vill att deras medborgare ska titta på det spektakel som är Amerika för att distraheras från problem närmare hemmet, säger han och skickar ett budskap till européer i allmänhet och svenskar i synnerhet:
– Mitt land har mycket att vara stolt över och glädja sig åt, och jag tror att det finns mycket gott att lära av oss. Men för guds skull! SNÄLLA sluta rösta på politiker och partier som bara kommer att förvandla ert land och kontinent till de värsta delarna av oss utan någon av de goda delarna. Ni behöver bara titta på våra städer och våra landsbygdsområden för att se hur era liv skulle se ut utan det robusta sociala skyddsnät ni har. Det är, mer än något annat, roten till våldsepidemin i vårt land.
Han berättar att han själv har blivit beskjuten mer än en gång. Att han har haft ett vapen riktat mot sig mer än en gång. Han känner människor som har blivit beskjutna och dödade eller svårt skadade. Trots att han är vit och övre medelklass.
– Jag vill inte säga att det är typiskt, eftersom det inte är det, men med detta sagt så kan jag bara föreställa mig det helvete som många svarta människor upplever dagligen på platsen där de bor och som orsakas av vapen, säger han och tillägger att han blir väldigt frustrerad när han ser europeiska länder imitera några av de värsta delarna av USA:s politik:
– För all del, snälla, fortsätt att älska vår musik, vårt mode, våra filmer och så vidare, och kom gärna och besök oss, men låt det stanna vid det. Fortsätt att underhålla och utveckla det sociala skyddsnät som vi i USA bara kan drömma om.
Innan vi avslutar intervjun vill han skicka ännu ett budskap till Internationalens läsare. Den här gången är det med betydligt mindre allvar i rösten. Han har nämligen koll på den senaste tidens hetaste svenska debattämne:
– Om ni någon gång kommer till mitt hem, så lovar jag att bjuda er på mat medan ni är här.
ÖVRE FOTO: STEPHEN MELKISETHIAN CC-BY-NC-ND