Rysslands fattiga värvas till Putins krig i Ukraina

Tre fjärdedelar av ryssarna bor i städer. Ändå ser dagens ryska armé likadan ut som under tsartiden. Den består huvudsakligen av bönder i militärrock. De ryska journalisterna Aleksej Sachnin och Liza Smirnova skriver om hur Putin mutar Rysslands fattiga ungdomar för att gå ut och strida i ett krig som de inte ville ha.

UTRIKES | Aleksej Sachnin & Liza Smirnova

”Trött på skulder och lån? Vill du förändra din livsstil? Vill du bli respekterad, en källa till nationell stolthet?”, står det att läsa på affischer på varenda lyktstolpe i Kaluga, en rysk stad med 450 000 invånare omkring 20 mil från Moskva. ”Kontrakt från 4 månader, nettolön från 220 000 rubel (motsvarande 30 000 kronor). Ingen utbildning krävs. Resa, boende och mat är gratis.”
Den ukrainska nyhetskanalen Gorjusjko samlar data från sociala media och lokala myndigheter om ryska soldater som har dött i Ukraina. När detta skrivs hade ka­nalen registrerat 2 000 begravningar, en och en halv gånger fler än det antal som rapporterats av ryska myndigheter. Ändå är det mest chockerande inte antalet döda utan befolkningsfördelningen bland dem.

FOTO: Liza Smirnova

I Moskva med 12 miljoner invånare har bara tre döda rapporterats på kanalen. Från Kjachta, en stad vid gränsen till Mongoliet med 20 000 invånare, minst sju. De flesta av de dödade kommer från de fattigaste regionerna med de högsta arbetslöshetssiffrorna. Burjatien och Dagestan är de republiker har bidragit med flest döda i kriget, och har bland landets sämsta levnadsstandard. Priset för Putins krig i Ukraina betalas av Rysslands fattiga, och de betalar med sitt blod.
Arbetarklassens vilja att erbjuda sig som kanonmat kommer inte som någon överraskning. Den genomsnittliga lönen i Kalugaregionen – som tack vare sina utvecklade bil- och militärindustrier anses vara en av Rysslands mest välmående regioner – är 48 000 rubel (6 640 kr), en siffra som troligen är snedvriden uppåt av högre tjänstemän och företagschefer. I kriget skulle en genomsnittlig Kalugaarbetare kunna tjäna runt 10 gånger sin vanliga lön.

Det installerades nyligen en ny reklamtavla på Kirovgatan i centrala Kaluga. Nu visar den marscherande soldater och symboler för den pågående ryska militära operationen i Ukraina, och ovanför dem parollen: ”Arbeta, bröder.” På busshållplatsen mitt emot sitter en man utan ben klädd i kamouflagekläder i en rullstol. Han är kanske i 60-årsåldern. Bredvid honom en plastmugg för småpengar. Vi hade inte hjärta att fråga honom i vilket av de oräkneliga krigen han hade förlorat sina ben.

FOTO: Liza Smirnova

Tre fjärdedelar av ryssarna bor i städer. Ändå ser dagens ryska armé likadan ut som under tsartiden. Det vill säga, soldaterna utgörs huvudsakligen av bönder i militärrockar. Många av dem kommer från fattiga områden som befolkas av etniska minoritetsfolk, vilket betyder att Vladimir Putins storryska nationsprojekt försvaras av dagestanier, tjetjener och burjatier.

Putins regim har finjusterat dessa samhällsmekanismer i åratal. I avindustrialiserade städer är armén och polisen de enda utvägarna ur fattigdom. Anställda inom krigsmakten har en lön som är två till tre gånger högre än genomsnittet i deras hemstäder och de har utmärkta förmåner. Från tidig pension (militäranställda tillåts gå i pension redan vid 40 års ålder, medan den genomsnittliga pensionsåldern ligger på 60–65 år) till lägre skatter och privilegierade avbetalningsvillkor för bostadslån. Deras barn har företräde till ryska universitet.

Den kraftiga avindustrialiseringen av många ryska regioner ger inte människor så många andra val än militären. Ett alternativ är den offentliga sektorn, men också där är arbetarna helt kontrollerade av regeringen. Högre tjänstemän tvingar till exempel systematiskt sina anställda att delta i regeringsgodkända ritualer eller begå valfusk, och hotar dem som vägrar med avsked. En väns mor, som är statstjänsteman, berättar om tvånget: ”Jag kommer inte att bråka med systemet. Jag är inte någon rebell. Jag behöver ett jobb.”

Trots att den ryska liberala oppositionen kritiserar Putins auktoritära regim, har de genom sitt indirekta stöd för hans nyliberala nedskärningspolitik och människo­fientliga syn på arbetarklassen gjort en hel del för att främja Putins agenda att göra landets fattiga lojala med regimen. Under den stora proteströrelsen 2011–2013, som utlöstes efter påståenden om valfusk, svarade myndigheterna genom att organisera regimvänliga demonstrationer som samlade statsanställda och arbetare från fattiga industristäder. Den liberala oppositionens förakt för dessa människor underlättade för Putin att splittra folket genom det klasskrig som han har byggt sin makt på.

”Jag känner ingen som helst medkänsla eller förståelse för dessa kreaturs motiv”, skrev den inflytelserika liberala journalisten Julia Latynina. En annan djurliknelse – ett stim av ansjovis – har blivit ett populärt sätt att ställa de två samhällsgrupperna mot varandra: ”Det var två demonstrationer”, sa Latynina: ”Det fria folkets demonstration och ansjovismötet.” Fram till ganska nyligen hade Anton Krasovskij, en tidigare talesperson för den liberala oppositionen som har blivit propagandist för Russia Today, en YouTube-kanal med titeln ”Ansjovisar och pärlor”.

”Jag förstår inte politik, men varför behöver vi Ukraina, varför behöver vi hela världen, om vi lever som tiggare i vårt eget hemland?”

Samtidigt har den liberala oppositionen hyllat de nyliberala reformerna och chockterapin under Boris Jeltsin (och Putins första år), som ledde till ett outsägligt lidande för Rysslands fattiga majoritet, ett faktum som Kreml är mycket förtrogen med. De använder regelbundet hotet om ”ett nytt 90-tal” för att skrämma arbetarklassen till underkastelse.
Trots ständiga påståenden om att arbetarna stöder Putin, visar forskning att Rysslands fattiga tenderar att stöda kriget i Ukraina i mindre utsträckning än de förmögna: ”Folk med låga inkomster är mer bekymrade över den militära operationen, eftersom de förväntar sig en ytterligare försämring av sin ekonomiska situation”, konstaterar en studie. En annan, från april, visade att av de som knappt hade tillräckligt med pengar till mat var 41 procent mot kriget och bara 19 procent stödde det.

”Jag förstår inte politik, men varför behöver vi Ukraina, varför behöver vi hela världen, om vi lever som tiggare i vårt eget hemland?”, säger en taxichaufför som är mot kriget. Under de två senaste månaderna har hennes inkomst nästan halverats. För att livnära sin familj måste hon sitta bakom ratten 16 timmar varje dag.

De ryska myndigheterna är fullt medvetna om att denna situation är ohållbar – att den snabbt försämrade levnadsstandarden, massiva inflationen och utbredda arbetslösheten undergräver den patriotiska enhet som staten kräver – och leder till missnöje.
Den 25 april arresterades ledaren för matbudens fackförening, Kirill Ukraintsev, anklagad för att planera olagliga strejker av arbetare med osäkra anställningar. Han riskerar upp till fem års fängelse. Kriget har kastat in ryssarna i ett tillstånd av chock och depression. Men trots att de flesta är pessimistiska om sina ekonomiska framtidsutsikter under de kommande månaderna, har en studie nyligen av den ryska centralbanken visat att de har fått mycket högre förväntningar på de kommande 5–10 årens ekonomiska perspektiv.

Denna paradoxala optimism beror på det faktum att kriget förebådar ett slut på stagnationen inom rysk politik och de oändliga ekonomiska kriser som beledsagar den. Ett fasansfullt slut är bättre än oändlig fasa. Ultrapatriotiska politiker och journalister underblåser dessa förhoppningar och lovar att kriget kommer att leda till radikala samhällsomvandlingar. De beskriver västs sanktioner som en historisk chans för Ryssland att bryta sig ur ett orättvist globalt ekonomiskt system, i vilket landet är dömt att vara en råvaru­koloni åt väst, och hyllar konfiskeringarna av oligarkernas egendomar som starten på en ”vänstersväng” som kommer att ta itu med landets sociala ojämlikhet.

Putins statsapparat kommer oundvikligen att krossa dessa drömmar. Och det kommer den också att göra med de sista illusionerna om att hans diktatur kan skydda folket från rovgiriga oligarker och utländska fiender. Och då kommer arbetarklassen bara ha kvar det faktum att alla de krig som Ryssland någonsin har förlorat slutade med en revolution – även om detta i sig själv kan ge upphov till historisk optimism.

Aleksej Sachnin
Aleksej Sachnin är rysk vänster­­aktivist och initiativtagare till koalitionen Socialists Against War.
Liza Smirnova är rysk aktivist, journalist och poet.

Översättning från
engelska: Göran Källqvist
Ursprungligen publicerat
i Novara Media


BILD: En rysk stridsvagn som har kört fast i Ukraina.
FOTO: ARMYINFORM.COM.UA