Efter ett år av krig i Ukraina framstår Putinregimen fortfarande som stabil, men i det tysta växer motståndet på såväl hemmaplan som vid fronten. Det skriver den ryska socialisten och fredsaktivisten Aleksej Sachnin.
FOKUS| Aleksej Sachnin
Ett år efter den ryska invasionen av Ukraina framstår Putinregimen fortfarande som stabil sett utifrån. Den ryska ekonomin har inte kollapsat. Militärindustrin går på högvarv, spottar ur sig vapen och ammunition till armén, och man har mobiliserat hundratusentals reservister till kriget. Gatuprotesterna som blossade upp vid krigsutbrottet har tystnat och officiella opinionsundersökningar visar på ett stort stöd till myndigheterna och ”den speciella militäroperationen”.
Detta till synes stabila läge har dock uppnåtts genom ett storskaligt politiskt förtryck, omfattande censur och en växande atmosfär av rädsla. Tystandet av alla dissidentröster har dessutom medfört att de ledande politikerna själva inte längre har någon pålitlig information om vad folket egentligen tycker och tänker. Men bakom denna fasad av lugn pågår flera processer som tillsammans håller på att underminera marken för de styrande i Kreml.
Jag har gjort flera intervjuer med aktivister, journalister och politiker i olika regioner av landet. Jag bad dem att beskriva sina intryck av vad grannar, kollegor och andra nära bekanta tänker om kriget. Nästan samtliga tillfrågade svarade samma sak. Folk är missnöjda med att kriget ser ut att bli långvarigt, få föreställer sig en acceptabel väg ut ur situationen, känslan av oro och obehag växer, och ingen tror på någon ljus framtid för Ryssland. Många ryssar fruktar att deras land är på väg att falla sönder och att ekonomin kommer att kollapsa.
Samtidigt säger nästan alla att de inte tror att de själva har någon möjlighet att påverka utvecklingen. Därför försöker de helt enkelt inte att tänka på framtiden. Kriget framstår som en obotlig sjukdom som man måste lära sig att leva med, och effekten det får på människor påminner om vad psykoanalytiker brukar kalla ”bortträngning”, det vill säga en form av försvarsmekanism där man ignorerar traumatiska upplevelser och tankar av ren överlevnadsinstinkt.
Den 13 januari föll en rysk raket ner i ett bostadshus i den ukrainska staden Dnipro, varpå 46 människor dödades och mer än 80 skadades. Trots att den ryska regimen försökte hemlighålla denna händelse för sina egna medborgare, trängde bilder och information om vad som har skett fram i sociala medier. Många ryssar är chockade och upprörda över bilderna, inte minst eftersom det söndersprängda sovjetiska hyreshuset påminde om vilket bostadshus som helst i Moskva eller Volgograd, med samma betong- och kakelplattor, och samma barncyklar på gården.
Men att offentligt visa sin sorg över ukrainska krigsoffer är mycket farligt. Det händer att människor arresteras och anklagas för att ”misskreditera den ryska armén” om man gör det. Trots det har många tusen ryssar medvetet tagit denna risk, för efter Dniproattacken har spontana minnesmärken över offren dykt upp runtom i Ryssland. Enligt forskaren Aleksandra Archipova, som har kartlagt detta fenomen, har människor på 85 platser i 65 ryska städer tänt ljus och lämnat blommor och leksaker, ibland även ukrainska flaggor, vid spontana minnesmärken för krigets offer för att visa sin sorg.
>> PRENUMERERA PÅ INTERNATIONALEN FÖR ATT LÄSA RESTEN AV ARTIKELN <<
FOTO: Владислав Постников
Spontan manifestation i centrum av Jekaterinburg den 24 februari 2022.