”Sista striden i Paris?”

Tre månader har gått sedan den franska regeringen lade fram sitt förslag till försämringar av de franska pensionerna. Protesterna har avlöst varandra och intensifierats den senaste månaden med storstrejker och demonstrationer. Internationalens Ulf Östman rapporterar på plats från Paris.

PÅ PLATS |Ulf Östman

90 procent av de franska arbetarna, och 70 procent av befolkningen i stort är motståndare till lagförslaget som bland annat kommer att innebära en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år. Trots detta har regeringen hårdnackat stått fast vid sin linje, och till och med kört över parlamentet. Fackförbundens vädjanden och försök till förhandlingar har mötts av kalla handen, och den 6 april samlades därför de franska facken till gemensamma demonstrationer över hela landet i vad som i media kallades för ”Den sista striden?”

Den 5 april, dagen innan den stora utlysta protesten mot den nya pensionslagen, träffade jag Gaultier på en liten bar på södra sidan Seine. En 36-årig IT-arbetare som jobbar hemifrån. Fryntlig. Ser ut som en typisk fransos. Ledigt, men inte slarvigt, klädd. Skäggstubb och yvigt svart hår. Han skulle lika gärna kunnat vara en litteraturstuderande på universitet Sorbonne några kvarter bort som programmerare för ett större företag i den franska huvudstaden. Vi har aldrig träffats förut, men Gaultier är en sådan person som det bara tar några minuter innan det känns som att vi rumlat runt i området l’Odeon åtskilliga gånger.

För 5 år sedan gick han med i PCF – det gamla franska kommunistpartiet som under årtiondena efter kriget var ett av landets största, men på senare år krympt till några ynka procent i valen.
– Jag växte inte upp med kommunistiska föräldrar, det var inte därför jag gick med i PCF. Jag såg vad som hände i samhället. I valet 2017 fanns det två högerkandidater att välja på, Macron eller Le Pen. Vad är det för alternativ?

Jag berättar att jag igår var med i en manifestation i centrum med runt 300 deltagare mot polisbrutalitet och pensionsförsämringarna som bevakades av ett massivt uppbåd från gendarmeriet – den franska halvmilitära polisen.
Tungt beväpnad polis syns lite över allt och regelbundet ilar poliskonvojer genom staden med skrikande sirener. Kolonner med motorcyklar som rätt vad det är dyker upp och försvinner i väg genom trafiken. Två svartklädda på varje motorcykel.
– Det är Darmanin! De är som Gestapo!
Gaultiers ögon svartnar, kroppen spänns och han reser sig från barstolen och pratar i allt snabbare takt, vilket gör det svårt att hänga med. Franska blandas med engelska.
– Darmanin är som Himmler! Styr över hela Frankrikes polis. Han är extremhöger. En fascist! Han är lika mycket fienden som Macron.

Han berättar om övergreppen som den franska polisen gjort sig skyldiga till. Om ”Robocops” som används som stormtrupper för att spräcka demonstranters ben och skallar.
Efter flera haranger mot det franska styret lugnar han sig, och jag frågar om vi ses imorgon på den stora demonstrationen.
– Nej, jag kan inte strejka. Då är jag körd. De har koll, även om jag jobbar hemifrån. Det finns inget fack hos oss.


Dagen efter svämmar caféerna och de vidsträckta ytorna kring militärmuseet Les Invalides över av tusen och åter tusen fackföreningsanslutna med gula, gröna, röda, orangea och blåa västar. Teateranställda, renhållningsarbetare, fabriksarbetare, vårdanställda. Partifanorna har fått stanna hemma. Det är facken som marscherar, även om mindre grupper aktivister försöker synas med bokbord och egna block. I Marseille är de 170 000. I Bordeaux 60 000. Här är vi 400 000. Det är lugnt, så när som på enstaka knallskott som till synes planlöst briserar och får det att eka i öronen. Alla gator ut från området utom en är avspärrade av gendarmeriets män. Det är inte folkfest – det är inte en sådan dag. Det är ”sista striden”. Vägarna till broarna över Seine är bevakade. Demonstrationen ska hållas borta från turisterna och kommersen på andra sidan.

Folkhavet lotsas i riktning mot Montparnasse och l’Odeon och efter ett tag avviker jag för att ha marginal att hinna med hemresan. Tågen är inställda, så jag måste gå till Châtelet–Les Halles. På vägen stannar jag en stund för att vila benen och få en bit mat. Knallskotten hörs på håll och blir fler och fler. Sen kommer röklukten. Som när något av plast brinner.