Argentina – konfrontationens tid är inne

▶ Drastisk förvärrad fattigdom i nedskärningarnas spår
▶ Motståndet formerar sig
▶ Mileis sits har försvagats

UTRIKES | Alex Fuentes

Javier Milei, en högerextremist och galen populist, erövrade makten i Argentina den 10 december, 2023. Väl vid regeringsrodret gick han direkt till attack mot hela den arbetande befolkningen genom ett megadekret som innehöll drygt 600 drakoniska lagar. Fackföreningsrörelsen och vänstern i Argentina är emellertid långt ifrån besegrade och tio dagar senare organiserade trotskisterna en mäktigt lyckad manifestation mot Mileis regering och den 24 januari genomfördes en generalstrejk som förlamade landet.

Det var en första kraftmätning. Milei hade uttalat att hans avsikt inte var att kompromissa runt sina dekret, vilka hotade att omintetgöra väsentliga delar av statens uppgifter, bland annat kultursektorn. Efter generalstrejken fick regeringen kalla fötter och inför hanteringen av paketet i parlamentet retirerade Milei och de värsta nedskärningarna i kultursektorn drogs tillbaka. Rättsväsendet tvingades också efter storstrejken agera gentemot Mileis ”Dekret om Nödvändighet och Brådska” samt ”Omnibuslag”. Åtstramningspaketet reducerades från drygt 600 omstöpta lagar till hälften.

Extremhögern och de konservativa gaddade ihop sig och regeringen fick till en början, efter 40 timmars oavbrutet häftiga diskussioner och därefter ytterligare tre dagars debatt, stöd av en majoritet i parlamentet för det omfattande åtstramningspaket. Men det blev en pyrrhusseger när en majoritet snart drog tillbaka sitt stöd. Regeringen tvingas nu börja om från början. Milei har anklagat oppositionen  för ”svek”. Vänsterorganisationer protesterade framför kongressen, men polisen gav sig på demonstranterna varför vänster- och peronistledamöter lämnade byggnaden för att ansluta sig –  men polisen attackerade även dem. Milei skulle senare offentligt stigmatisera en trotskistisk parlamentsledamot på sociala medier, vilket många tolkade som en uppmaning till våld. Efter bakslaget gormade Milei att kongressen var ”ett råttbo”. Han har inte någon majoritet som kan stödja hans verklighetsfrånvända åtgärder. Det troliga är att han försöker styra via dekret för att undvika parlamentariska förödmjukelser. Dessutom försöker karln nu få lån från IMF (Internationella Valutafonden). Tidigare IMF-lån till landet har bara lett till att krisen fördjupats.

LÄS OCKSÅ Vart går Argentina?

Milei tvingas resignera, som hämnd försöker han utpressa provinserna vars deputerade vägrat stödja honom i parlamentet. Han reagerar som ett sårat djur, slående vilt omkring sig. Han har exempelvis lagt fram ett förslag att upphäva abortlagen, som innebär fängelsestraff för kvinnor och avstängning av medicinsk personal som utför aborter. En annan uppseendeväckande åtgärd är att han stoppat resurser till ett särskilt hälsoprogram, vilket lämnar patienter med allvarliga sjukdomar utan medicin. Det är ytterligare ett bevis för att den besynnerliga presidenten vill förlama statens elementära funktioner på nästan varje område utom dess repressiva roll.

Beträffande Mileis relation till provinserna hotar regeringen med att reducera de ekonomiska stöden för att idka utpressning mot guvernörerna och tvinga dem att rösta för Mileis politik i parlamentet. En bidragssänkning på 20 procent försätter nästan alla guvernörer i en situation av finanspolitisk katastrof .

Det är en ohållbar situation om provinsguvernörerna förväntar sig att sjukhusen ska ta hand om drabbade och att lärare ska undervisa. Det kommer med största sannolikhet leda till en oljeproduktionsblockad från dess sida i kombination med fackliga protester; lärarfacket har hotats med en lönesänkning på 15 procent. I områden där det råder extrem fattigdom tvingas familjer varje dag bestämma vilken måltid de ska hoppa över. Inflationen lämnar inget andrum, kollektivtrafikens subventioner har avskaffats, etablerade soppkök är praktiskt taget ur räkningen (drabbar cirka 10 procent av befolkningen).  Hjälporganisationer som kräver livsmedelsbistånd har slagits ner av polisen, samtidigt som vi ser att antalet familjer som vädjar om mat växer. Under den första regeringsmånaden steg fattigdomen från 49,5 procent till 57,4 procent, pensionerna sänktes med 38 procent. och lönerna inom den offentliga sektorn sjönk med 27 procent. Subventionerna inom olika områden minskade med cirka 64 procent och investeringarna i offentliga arbeten med 86 procent. Som om det inte vore nog stängdes Nationella Institutet mot diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Milei hyllar Netanyahus lönnmördare i Israel, beundrar Meloni i Italien och stöttar Trump inför kommande val i USA. ”galningens” regering framkallar avsky.

Vägran att förse provinserna med statliga medel har lett till bildandet av Förenade södra provinsernas block och därmed ett federalt uppror som växer obönhörligt: ”Om du inte slutar jävlas med oss kommer det inte ut ett enda oljefat till, och då ska du få se”, hälsades Milei. Konfrontationens tid är inne, guvernörerna vägrar att acceptera ”patronfasoner”. Den 23 februari lanserades ett energibolag som inte bara kommer ta kontrollen över de privata olje- och gaskoncessioner i provinserna utan också över vattenkraftsgeneratorer och väderkvarnar. Det går inte bra för Argentinas president som tror att även ”Gud är en anarkokapitalist”.

Mileis populism under valkampanjen fick honom lova att han skulle bekämpa ”kasten”. Men eliten förblir oberörd som den alltid har varit och har till och med gynnats av regeringens auktoritära karaktär. Mileis regering är en fattigdomsgenererande maskin: 100 000 nya fattiga människor per dag under två månader vid regeringsmakten. Vad ska man med denna regering till? Det troliga är att Milei ändå försöker styra via dekret. Men det finns politiska bedömare som inte tror att denna udda typ av regeringschef överlever ytterligare ett par månader, samtidigt som det finns en folklig stridsvilja mot privatiseringar, akut matbrist, bristande tillgång till kollektivtrafik, utbildningssektorns kris och eländiga pensioner. Under andra halvan av februari månad har fackföreningar som Järnvägsfacket, Statliga Lärarförbund, Luftfartsförbundet och Hälsovårdsanställdas förbund utlyst strejker, även Metallfacket har anslutit sig. Samtliga kräver att CGT (LO) utlyser en ny generalstrejk och CGT-ledningen känner av medlemmarnas tryck. I parlamentet sa vänsterns tidigare presidentkandidat, den trotskistiska Myriam Bregman: ”Jag hoppas att det under de dagar som denna session varar kommer att finnas många människor på gatan. Det enda språk som regeringar förstår är mobiliseringen, det är det enda verktyget som garanterar att de inte spränger allt i luften”.