Det knakar i krigets och förändringarnas Ukraina 

I varje krig, kris förekommer och framträder motsättningarna tydligt i dagen. Nationalismen som vi kan se i ett krig eller som kan underblåsa ett krig innehåller dessa motsättningar. En bakåtsträvande reaktionär nationalism och en social frigörande nationalism. Det skriver Börje Schellin. 

OPINION | Börje Schellin

Lenin skiljde på nationalism som söker sig tillbaka i historien till en drömd storhetstid och som vill bevara eller återupprätta den gamla maktordningen, och den frihetliga nationalism som söker frigörelse från olika typer av förtryck.

Båda dessa olika typer av grupperingar strävande efter nationell frigörelse kan ibland gemensamt slåss mot en utomstående eller utländsk förtryckande fiende, men båda dessa grupper innehåller också inom sig olika gruppers strävanden. Dessa grupper må ha olika särintressen, men trycks i striden till att enas i den ena eller andra polen.

I inbördeskrigets Ryssland strävade nationalister i Ukraina att behålla storgodsägarens makt, understödde kyrkans genusordning med mannen som familjens överhuvud och som nationens och familjens försvarare och där istället kvinnan roll var att praktiskt ta hand om familjen och stå som huvudsaklig barnuppfotrare.

Småbönder, eller snarare livegna bönder, deras nationalism var en frigörelse från det feodala tsarsamhällets förtryck eller arbetares frigörelse från löneslaveriets förtryck. Naturligtvis stödde bolsjevikerna den sociala frigörelsens nationalism mot den reaktionära nationalismen.

I Ukraina idag ser vi rörelser med olika nationalistiska förtecken.
Arbetare, via sina fackföreningar eller andra organisationsformer, verkar, tillsammans med klassmässigt och politiskt närstående småföretagare, kollektivt för att hjälpa människor på flykt, ta hand om sårade, de sköter livsfarliga transporter till och från fronterna och tillverkar reservdelar till krigsfordon och bygger bomber och drönare.

Samtidigt, kontraproduktivt, och som tar ned stridsviljan och verkar nedsättande på kreativiteten hos kollektivet så kräver EU omfattande privatiseringar och de oligarker som stöttade Zelensky har verkat för att genomdriva antifackliga lagar som strävar att än mer berika de redan rika.

Kvinnorna deltar idag aktivt i så väl den direkta krigföringen som soldater medan andra arbetar i bakgrunden med service och underhåll till frontsoldater, eller mindre partisanförband, eller dokumenterar ryska krigsförbrytelser för korrekt information till media och för framtida krigsförbrytarrättegångar i organisationer som Dattalion (Data Battalion). Ryska trupprörelser noteras noggrant genom att samordna övervakningskameror, foton från mobiltelefoner, satellitbilder och analyserade med AI, för en säker träff med drönare eller artilleri av riktiga viktiga ryska stridsfordon.

Delar av kyrkan däremot, den ortodoxa, håller fast vid kvinnan som underordnad mannen och ogillar såväl kvinnlig frigörelse såsom abort.

HBTQi-rörelsen deltar naturligtvis i alla kampavsnitt och driver frågor, som giftemålsrätt, adoptionsrätt, lika villkor som heterosexuella, med framgång i ett vidskepligt samhälle som präglas av en machokultur.

Akademiker, män och kvinnor, nyss de fjantiga snobbiga ”nördarna”, knappar fram på sina datorer program som stör ut det ryska sambandet.

Motsättningen till de olika etniska minoriteterna upphävs när de alla, ukrainare, strider sida vid sida tillsammans. Den etniska minoriteten ungrare har fått en speciell roll i den ukrainska armens sambandstjänst, ryssarna har svårt att förstå, kan inte, det ungerska språket. Polacker på båda sidor om den ukrainska-polska gränsen gör ett jättearbete för att ta hand om alla flyktingar, kvinnor och barn som flytt ut till väst för att undkomma bomber, drönar och raketattacker, barnarov, våldtäkter och död.

De skakningar som vi ser i den ukrainska staten, i militärapparaten, med avskedanden har förmodligen sin grund i dessa motsättningar vilket avgör vilken väg att gå framåt! Antingen frigörelse av den folkliga, kollektiva skaparkraften organiserade via fackföreningar, kvinnoorganisationer, kvarterskommittéer, byaråd, aktiviteter i en miljörörelse eller HBTQi sådana eller att allt motstånd underordnas militären i den borgerliga statsapparaten bort från all tänkbar dubbelmakt.

Kampen för den mänskliga frigörelsen sker på två plan. En mot den yttre fienden ockupanten, krigsförbrytaren Ryssland och den andra internt mot fördomar, traditioner, vidskepelser och kyrkomakt.

Idag sitter de icke statliga organisationerna och rörelserna i förarsätet. De är unga, de är många och drömmer om ett EU-liv. Mentaliteten hos alla ukrainare förändras också stegvis, fördomar flagar bort. De folkliga organisationernas betydelse talar sitt tydliga språk, men än är segern, för den frigörelsen, inte given. De inhemska Oligarkerna vill fortsätta sitt röveri. Korruptionen upphör inte över en natt.

Västmakterna, läs EU, villkorar sitt stöd till Ukraina med krav på mer bolagsutförsäljningar, privatiseringar. Återuppbyggnaden, den dag kriget tar slut, skall också ske via deras, de europeiska bolagen. Alla vill ha en del av kakan. Framtida profiter lockar.

Den enda riktiga garanten för frigörelsen och för en sådan permanent hållbar utveckling är att alla dessa ovan nämnda rörelser och organisationer bildar sin regering, tar över med sin kollektiva kontroll, omöjliggör alla oligarkers makt, rensar upp i korruptionsträsket, stiftar lagar som garanterar rättigheter som förhindrar rövarnas återkomst, machomännens kvinnosyn och homofobi och slutligen bygger, återuppbygger, sitt framtida människo- och miljövänliga samhälle genom beslut ut efter sina egna önskemål.

Ett steg på vägen för frigörelse. Ryssland ut ur Ukraina!