Ny tysk vänster anpassar sig till högern

Det nya partiet kring den tyska vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht förskjuter den politiska balansen – men åt fel håll. Thies Gleiss från Antikapitalistiska Vänstern i Die Linke menar att partiet innebär en skadlig anpassning till högerns dagordning.

UTRIKES | Thies Gleiss

Grundningskonferensen ”Bündnis Sahra Wagenknecht” (BSW) i Berlin i slutet av januari kändes rätt mycket som en familjeåterförening. Åtminstone för den som – liksom författaren till denna text – har tillbringat de senaste två decennierna i Tyskland som aktiv medlem i partiet Die Linke och en av dess föregångare, ”Wahlalternative Arbeit und Soziale Gerechtigkeit” (WASG), huvudsakligen i ledande positioner. Nästan 450 personer samlades där, de flesta av dem så gamla att de hade varit aktiva under åtminstone de senaste tjugo åren, mestadels i Linke, WASG och PDS, övervägande män och mestadels etniska tyskar. Många hade fram till de senaste dagarna haft betalda uppdrag eller varit förtroendevalda i Die Linkes parlamentariska eller styrande strukturer.
Församlingen var noga utvald av en föga demokratisk förberedelsegrupp. Långt ifrån alla fick bli medlemmar, även mångåriga förbundsdagsledamöter för Die Linke såsom Diether Dehm, avvisades.
Den grupp inom Die Linke som närmade sig BSW-projektet hade i praktiken beslutat att de inte längre ville vara vänster. Detta efter en utmattande process, dold i strider om poster och positioner eller kring enstaka förslag vid olika partikonferenser, oftast i form av pressmeddelanden, intervjuer och att genom att ömsesidigt baktala varandra. Det fanns ingen sammanhängande programmatisk text, inga grundläggande motioner eller motmotioner för Die Linke:s konferenser och organ. Det fanns bara en stämning av att inget av det som Die Linke gjorde längre var rätt. Bristen på valframgångar och den sönderfrätande kampen om partiposterna hade givit en ständig näring åt denna pyrande frustration.

Dagens stora politiska frågor – det växande krigshotet, den allt snabbare förstörelsen av klimatet och biosfären, tillväxten av auktoritära och rasistiska högerpartier, den ökade globala migrationen som drivs fram av de kapitalistiska levnadsförhållandena runt om i världen, den ökande fattigdomen även i höglöneländer – spelade naturligtvis en viss roll i denna nednötning av detta tidigare framgångsrika vänsterinriktade massparti. Men bara på ett mycket indirekt sätt; i centrum stod den byråkratiska kampen för egenintresset bland de människor som arbetade professionellt för Die Linke och dess parlamentariska grupper och underorganisationer. Maktkampen mellan parlamentsgruppernas och partiets apparater, välbekant från tidigare vänsterpartiers förfall. Allianserna i dessa strider ändrades efter de politiska övervägandena för dagen. Under lång tid avgjorde allianser mellan olika strömningar fraktionernas öde och bestämde valkampanjerna. Partistyrelserna förändrades i snabbare takt än parlamentsgrupperna – en medvetet vald mekanism i Die Linke som skyddade mot alla försök till demokratisering – men de var alltid de svagare krafterna mot parlamentsgruppernas makt. Den stora majoriteten av de cirka 60 000 medlemmarna i Die Linke utestängdes alltmer från alla dessa processer. I dag är drygt 50 000 av dem fortfarande kvar i partiet och fortfarande utestängda från striderna.

Denna nednötningsprocess för Die Linke har nu nått ett vägskäl. En självutnämnd grupp av tidigare ledare har träffats i Berlin för att bilda ett nytt parti. Politiskt mycket olika människor har samlats, människor som inte har haft mycket att säga varandra under de senaste åren och som tidigare bara har samlats i taktiska allianser.

Sahra Wagenknecht är den enda som har gjort tydliga programmatiska uttalanden och beslut i denna process. I sin egen långa upptäcktsprocess, som kan läsas i hennes texter genom åren, har hon beslutat att en vänster som hänvisar till arbetarrörelsen, till marxismen, till revolutionära processer, till socialisering och ekonomisk återtagande av makt och egendom, inte längre är i takt med tiden. Man proklamerar högljutt sitt ”motprogram” som, med egna ord, en ”vänsterkonservativ” kraft som står upp för marknadsekonomi, meritokrati, nationell begränsning av politiken, reglering av invandringen, mot ”kvotering och genusmani”, mot ”överdrivet klimatskydd” och allt vad det heter. Hon plundrar i princip fullständigt skamlöst från de borgerliga predikanternas ”sociala marknadsekonomi”, från högersocialdemokratin och till och med från den nya högerns nationalistiska retorik om kamp för ett ”normalt Tyskland”.
Sahra Wagenknecht har för övrigt aldrig tagit upp något av detta ”motprogram” till diskussion i sitt parti. Ingen partikongress, inget styrelsemöte, inget årsmöte i en distriktsförening har fått diskutera med henne om det. Det har heller inte hållits några fraktionsmöten i den del av Die Linke som med Wagenknechts nya teser möjligen skulle ha kunnat utveckla något mer.
Den enda genklangen för Sahra Wagenknechts politiska teser fanns hos Tysklands icke-vänsterinriktade, traditionellt antisocialistiska och antikommunistiska stora medier. Hon hade med sitt sätt och sina retoriska talanger många av de förutsättningar som gjorde henne till en nästan överutnyttjad mediestjärna, och som mediestjärna fyller hon på ett lysande sätt alla roller samtidigt: nyckelvittne mot den gamla, konventionella vänstern och arbetarrörelsen, ”Vänster”flank för den fruktansvärda utvisnings- och isoleringspolitiken mot migranter; begränsning av sociala protester mot klimatförstöring och för global social rättvisa. Hennes ”kritik” av den ”felaktiga”, giriga kapitalismen är lättsmält också på chefsseminarier och lobbyistmöten.
Mediestjärnan Sahra Wagenknecht har hundratusentals följare, de allra flesta är lika ”vänsterkonservativa” som Wagenknecht själv, men råare och vulgärare och hon erbjuder ingen utveckling till vänster, bara bekräftelse på högerns politiska dagordning. Hon vänder sig till grupper som har individualiserats och atomiserats av den kapitalistiska verkligheten och präglas av social besvikelse men där ”Alternativ för Tyskland” (AfD) ännu är för smutsigt.

Bland de gamla Die Linke-funktionärer som samlades i Berlin för att grunda BSW fanns det knappast någon som tyckte att Sahra Wagenknechts politiska teser är övertygande. Däremot uppskattar de att mediestjärnans ”teorier” och framträdanden är så vacklande och spekulativa, att de ger hopp om ett brett spektrum av möjliga alternativ, att saker och ting förr eller senare kommer att gå i önskad riktning igen: Den evige socialdemokraten, den tidigare funktionären från Kommunistisk plattform, medlemmen från det gamla DKP (det tidigare kommunistpartiet i Västtyskland, red anm.), den gamla stalinisten med ett SED-förflutet (SED var det statsbärande partiet i Östtyskland, red anm), den tidigare fackföreningsfunktionären som är full av prat om socialt partnerskap.
I Berlin fanns det därför ingen plats för eftertanke eller argument, bara applåder och bekräftelse på vad man hade kommit överens om i förhandsdiskussionerna. Resten var medial iscensättning. Den sista bestämmelsen i dessa förhandsmöten var överenskommelsen att inte längre tilltala varandra med ”kamrat” utan med ”vän” . Det skrämmande var inte det nya språkbruket utan att detta byte av kostym gick så smidigt. Det förekom inga glidningar, inte ens bland dem som ännu dagen innan ännu varit ”kamrater”.
De övriga resultaten av grundarkonferensen var likaledes alla förhandsbestämda. Det fanns inga alternativa kandidater till styrelseposterna eller listan till Europavalet. Det ställdes inga frågor till kandidaterna. Med undantag för den tidigare borgmästaren i Düsseldorf, Thomas Geisel (som endast fick 66 procent), tydligt uppfattad som en reaktionär socialdemokratisk särling, ”vanns” alla val med över 90 procent. Programmet för Europavalet vinkades igenom utan debatt eller avvikande röster.
Så beslutade alltså en samling människor, som så sent som igår agerade som vänster, att de från och med i dag inte längre ville vara vänster, utan bara förnuftiga. Det är denna slags avbön som å ena sidan älskas av den borgerliga medievärlden men å andra sidan innebär att sätta sig på ett glidande plan som garanterat inte leder tillbaka till vänsterpositioner, utan till allt mer högerinriktade svar och att man sluter upp bakom det bestående systemet.

När föregångarna till De gröna bildades i slutet av 1970-talet var stridsropet ”Vi är inte höger, inte vänster, utan framåt”. Men denna brytning med det förflutna möttes av en bred massrörelse, präglad av antikärnkrafts-, miljö-, freds- och kvinnorörelsen, som gjorde att det nya bara kunde utvecklas åt vänster. Högerkrafterna splittrades snart och fram till 1986 rörde sig de gröna överlag allt längre åt vänster. Först därefter började processen att vända för att så småningom sluta i det militaristiska parti som De gröna är i dag.
Grundandet av Die Linke började också med att många socialdemokrater och PDS-konservativa bröt med sin tradition. Många fruktade att sammanslagningen av WASG och PDS skulle leda till ett avståndstagande från välkända ståndpunkter och en rörelse åt höger. Det motsatta har hänt. Mot bakgrund av verkliga sociala strider kring välfärdsfrågor och miljöförstöring blev Die Linke en framgångsrik kraft som utvecklades åt vänster. Även denna process vändes först genom tillväxten av konservativa krafter i partiet och de sociala rörelsernas tillbakagång vilket gjorde att tidigare högerkrafter i partiet återupplivades.
Nu görs alltså ett nytt försök med stridsropet att vi inte längre vill vara vänster, utan bara framåt och förnuftiga. Detta sker dock mot bakgrund av, och som en anpassning till, en uppenbart växande högerinriktad stämning. Denna anpassning kan inte leda tillbaka till vänsterpositioner. BSW-partiet är därför inte ett övergångsstadium till ett nytt vänsterinriktat massparti, utan början på en fortsatt teoretisk förflackning och politisk anpassning mot höger. Glidningen åt höger är given men många av BSW:s medlemmar är mer lockade av de hundratusentals högeranhängare som på kort tid strömmat till än av sina tidigare vänsterpositioner. Hela konstruktionen av BSW som ett medialt projekt och fixeringen vid val och opinionsundersökningar kommer att förstärka denna utveckling.

Det påstås – och det är inte helt fel – att det sammanhållande temat för BSW är det gemensamma ställningstagandet mot krig. Men frågan är hur långt denna gemensamma grund sträcker sig? Till skillnad från Die Linke, förklarar BSW inte krig som ett resultat av kapitalistiska produktionsförhållanden, utan endast som ett ”politiskt misslyckande”. Detta förblir dock bara en moralisk kritik och är tämligen odugligt för praktisk användning. Sahra Wagenknechts och Alice Schwarzers upprop mot kriget, som undertecknades av nästan en miljon människor, har helt runnit ut i sanden. Inte ett enda varaktigt antikrigsinitiativ har skapats eller organiserats. En blick på BSW:s europeiska valprogram, där det talas om att EU skall inta en mer självständig hållning, ger anledning att befara att Oskar Lafontaines gamla krav på EU, eller åtminstone fransk-tyska militära enheter, är på väg in genom bakdörren.

BSW kan möjligen uppnå några inledande framgångar i val – men detta är inte en framgång för ett vänsterparti och kommer inte att gynna uppkomsten av ett sådant vänsterparti. Samtidigt är det att frukta att BSW-projektets hela struktur, som ett syntetiskt PR-projekt, med den fullständiga avsaknaden av basdemokrati, de helt otillräckliga programmatiska och strategiska grunderna och principerna, kommer att uppmuntra alla försök att manipulera detta projekt utifrån, att öka trycket från höger och att förklara ett sådant misslyckande som ett misslyckande för hela vänstern. I den meningen är den tyska och europeiska vänsterns öde tyvärr fortfarande kopplat till BSW:s öde, och dess nederlag kommer att få konsekvenser bortom BSW.

Thies Gleiss är medlem i Antikapitalistiska Vänstern, en rörelseinriktad strömning med medlemmar både i och utanför Die Linke. Han är också långvarig aktivist och förtroendevald inom IG Metall.

Översättning Göran Samuelsson
Redigering Lars Henriksson
FOTO Sahra Wagenknecht @youtube