Vart går Argentina?

Med valet av Javier Milei har Argentina fått en extrem president som kombinerar nyliberalismens värsta sidor med ett tydligt auktoritärt tänkande. Hans parti har dock långt från majoritet i parlamentet och folkliga krafter har redan börjat mobilisera för kamp.

KOMMENTAR| Alex Fuentes

Med Milei som president omvandlas Argentina till ett laboratorium för genomförandet av en ärkereaktionär politik. Mileis ultraliberala ansatser har inget med verkliga problem och rimliga lösningar att göra. Det är förslag från en dåraktig individ utan politisk erfarenhet; förnekande av klimatförändringar, bristande engagemang för det demokratiska systemet, intolerans, därtill hans extremt aggressiva personlighet. En auktoritär figur med tvivelaktig vokabulär, övertygad om att hundar har makt och att social rättvisa är ”aberration” (en villfarelse). Det var knappast förvånande att vid presidentinstallationen, 10 december, se sådana figurer som Bolsonaro, Zelenskyj och Orban vid hans sida. I sitt första tal till nationen tillkännagav Milei en chockplan; det finns inga pengar, betonade han med emfas. Det hade förstås varit ärligare att säga som det är, att pengar finns men i ett fåtals fickor.

Milei hade inte ens varit president i tio dagar när han lade fram sin krigsplan mot de arbetande, den största åtstramningsplanen i Argentinas historia. Några dagar senare gjorde regeringen allt för att stoppa en massiv demonstration organiserad av trotskistiska partier och fackliga aktivister, samtidigt som människor i olika städer spontant började slå på kastruller för att vissa sin avsky mot Mileis åtgärdspaket. Dessförinnan hade rena skrämselbudskap basunerats ut genom media. En gigantisk aktion genomfördes vid stationer och på själva tågen och bussarna, där passagerare som var på väg till demonstrationen hotades och filmades. Det var plötsligt ”olagligt” att demonstrera.

I en tydlig fascistisk avsikt att förbjuda sociala protester övergick polisen snart till repression. Milei och hans säkerhetsminister följde allt som hände via video på polisens operativa högkvarter (ett udda tillvägagångssätt för en president). Demonstranterna bröt hundratals polisbarrikader och folkmassan tog sig fram till det ikoniska Plaza de Mayo. Man krävde att Milei skulle avgå omedelbart. Mileis framlagda Decreto de Necesidad y Urgencia – DNU – (Dekret om Nödvändighet och Brådska); med 366 åtgärder som bland annat avskaffar medborgares rättigheter som arbetare eller hyresgäst, tillkännager massiva privatiseringar, kör över kongressens lagstiftande arbete och avvecklar statens viktigaste funktioner. Enligt delar av oppositionen är detta ett ”brutalt underkuvande av kongressens befogenheter”.  En tidigare presidentkandidat förklarade: ”ingen har utnämnt Milei till kung. Det är ett dekret som upprättar en absolut monarki i Argentina. Det är en sorts pinochetism som regeringen använder sig av – med valsegern som stöd –  under sina första dagar vid makten, illegitima mekanismer för att påtvinga folket ett system som inte skadar någon elit utan enbart medel- och arbetarklassen”.

Mot Mileis hatade dekret tågade genom Buenos Aires gator tusentals och åter tusentals arbetare, pensionärer, statsanställda och ungdomar. En fackföreningsledare sa: ”Mileiregeringen försöker censurera rätten till yttrandefrihet med åtgärder som inte tillåter oss att demonstrera. Folkets vilja är mycket viktigare än den rädsla som de försöker skapa genom förtryck”. Till och med parlamentsledamöter som skulle kunna hjälpa regeringen att godkänna dekretet (mot bakgrund av dess parlamentariska svaghet) kritiserar Mileis DNU och säger att dekretet inte håller sig till grundlagen.

Pablo Stefanoni är författare till boken ¿La rebeldía se volvió de derecha? (ung. Blev upproret högerorienterat?). I boken undrar Stefanoni hur vänstern ska kunna konfrontera den ”antiprogressiva revolutionen”, uppkomsten av abnorma ledare med politisk makt som lyckas kanalisera social indignation? Författaren understryker att Milei är en extrem marknadsförespråkare och en pragmatisk outsider. Det finns en risk, betonar han, och det är vänsterns ”hipsterisering” för det är inte något alternativ för de där nere. Det pratas mycket om intersektionalitet, om att sammanstråla frågor om kön, rasism och klass, men ekonomiska frågor blir alltmer svåra för vänstern att tackla. Milei har vunnit genom ett förvridet ekonomiskt budskap. Det är en utmaning för vänstern att svara på ett sådant ideologiskt budskap när han säger att kapitalismen är ett överlägset system både estetiskt, produktivt och moraliskt, överlägset socialismen.

Nu planerar fackförbunden en mobiliseringsplan för hela landet och den inkluderar en generalstrejk mot Mileis regering, den 24 januari 2024. Ledaren för den argentinska CGT har sagt: ”DNU får inte godkännas. Men vi kan inte nöja oss med en deklaration, här måste vidtas åtgärder”. CGT ordnade en manifestation den 27 december framför Högsta domstolen för att få en rättslig dom om grundlagsstridighet som upphäver DNU. Arbetarprotesterna, planerade och spontana, upphör inte. Men Milei försöker utöva repressionen mot alla som reser motstånd. Som en följd av det föreslår han nu straff på upp till sex års fängelse för dem som organiserar protester. För presidenten –   och de mäktiga bakom honom – finns det något som är prio nummer ett: att i grunden förändra styrkeförhållandena och påtvinga arbetarna ett betydande nederlag för att kunna installera en modell som liknar den som fanns i Chile under Pinochet. Det viktigaste under de kommande veckorna lär utspelas på gatorna, de som vinner gatan vinner denna initiala kraftmätning.


FOTO Oliver Kornblihtt / Mídia NINJA / flickr