▶ ADHD-screening mot gängbrott?
▶ Klassrasism på väg tillbaka
▶ Sociala frågor kräver samhällslösningar
LEDARE | 18 augusti 2022
Det rutschar snabbt utför nu, med kriminalpolitiken som bränsle. I sin iver att ta rasistiska röster från SD vet partierna inte till sig i att bjuda över i hårdare tag och trakasserier mot arbetare och låginkomsttagare i de områden som lämnats utanför under de senaste fyrtio årens omfördelningspolitik. Först ville Anders Ygeman (S) införa etnisk kvotering i utsatta områden. Så höjde Johan Pehrson (L) med orosanmälning och tvångsplacering av tvååringar med bristande språkkunskaper. Ebba Busch (KD) vill topsa alla papperslösa och Irene Svenonius (M) brassar på med ADHD-screening. Vilket är nästa steg? Förebyggande internering av alla i fattiga förorter?
Om nu Moderaterna vill att fler unga i förorten ska få behandling för ADHD, varför skära ned på skolresurser och stänga BUP-mottagningar?
Tankar som för inte länge sedan präglade de mörkaste kapitlen i det moderna samhällets historia börjar i rask takt krypa fram från de undanskymda vrår där de fått hållas sedan andra världskriget. Det är inte länge sedan etnisk sortering, repressiva hälsoingrepp och selektion i samhällsnyttans namn präglade eliternas tänkande och praktik. Det mest fasansfulla exemplet var förstås Nazityskland, men sättet att se sociala problem som biologiska och medicinska var det normala inom vetenskap och politik. För bara några årtionden sedan skulle alkoholism, kriminalitet och ”sinnesslöhet” i vår del av världen steriliseras bort.
Genom stora program i början av 1900-talet skulle den svåra fattigdomen i amerikanska delstater hävas genom att sterilisera de fattiga. Hur barn till minoritetsbefolkningar och urfolk bröts loss från sina familjer för att uppfostras av majoritetssamhället påminns vi numera ofta om när smärtsamma erfarenheter, från Kanada till Sverige, kommer i dagen.
| LÄS OCKSÅ: Förnuftets röster i kläm mellan två reaktioner
Det hela var uttryck för det rastänkande och den klassrasism som såg sociala missförhållanden som genetiska defekter i folkmaterialet. Lösningen på arbetslöshet, fattigdom och socialt förfall låg inte i jämlikhet och välfärd utan i att övervinna individens defekter – alternativt selektera bort människor.
Rasismen mot etniska minoriteter hämtade sin kraft ur imperialismens rasvetenskap om den vite mannens börda. Klassrasismen var samtidigt en livskraftig kvarleva från den brutala malthusianism som rådde i den unga industrialismens England. De fattiga arbetarna sågs som en annan, lägre stående ras och det var meningslöst eller rentav skadligt att behandla dem som människor. Enligt nationalekonomen Thomas Malthus fanns inte plats för alla ”vid naturens gästabud” utan den ”järnhårda lönelagen” skulle anpassa befolkningstillväxten till samhällets resurser. 1834 års New Poor Law fastslog att fattighjälp inte fick gynna den fattiga, bara leda till tvångsarbete i arbetshus alternativt fortsatt liv i yttersta nöd.
Efter Nazitysklands fall gick det inte längre att öppet stå för rasförklaringar åtminstone på hemmaplan. Sora delar av borgerligheten tvingades att ansluta sig till arbetarrörelsens klassiska huvudspår att sociala frågor krävde sociala lösningar.
Som en skugga från biopolitikens gamla universum drog emellertid den senaste veckans politiska utspel igenom den svenska valupptakten. Och möttes av massiv kritik från forskning, yrkesverksamma och patientorganisationer som uttryck för vulgäraste populism.
Både medicinska diagnoser och samhällslösningar måste försvaras mot de mörkerkrafter som nu försöker bräcka varandra i kapplöpningen bakåt. De politiska bluffmakarna är så förblindande av den debatt de själva driver på att de inte ser det absurda och hånfulla i att resurserna i den redan sargade vård – som knäar under nedskärningar som samma politiker ansvarat för – ska tas i anspråk för repression mot de sämst ställda. Om nu Moderaterna vill att fler unga i förorten ska få behandling för ADHD, varför skära ned på skolresurser och stänga BUP-mottagningar?
De kommer inte ens att vinna röster på dessa utspel utan bara ytterligare normalisera den sparka neråt-politik som är den enda kärnan hos Åkesson och hans kostymrasister.
FOTO Andreas Nyman