▶ Imperialism ger inget skydd
▶ Rasism är ett falskt alternativ
▶ Organisera andra vägar framåt
LEDAREN | 13 maj 2022
Efter Brexit har England verkligen blivit en nation på nedgång som nu till och med börjat tappa greppet om Nordirlands politiska kurs. Därför är det lätt att glömma att England på många sätt är en föregångare till det som Europa och dess invånare nu går igenom, när olika reaktionära strömningar krockar och skapar politiska vindlingar att gå vilse i.
Knappast någon i den så kallade ”Windrushgenerationen” som anlände till brittiska hamnar mellan 1948 och 1972 anade vilken roll i historien de skulle komma att tilldelas. Uppväxta i engelska kolonier hade de sjungit Rule Britannia och betraktat sig själva som invånare i ett världsomspännande imperium. De begav sig till imperiets kronjuvel eftersom deras arbetskraft var efterfrågad och eftersom England erbjöd fullt medborgarskap i utbyte.
Men i imperiets hjärta växte en annan slags nationalism sig allt starkare. Där betraktade allt fler de nyanlända som en invasion av något främmande. Torypolitikern Enoch Powell gjorde sig på en gång både folklig och avskydd genom sitt tal om ett kommande raskrig. Mitt i den senkoloniala erfarenheten krockade två reaktionära ideologier: imperiets och nationalstatens. Det mäktiga brittiska imperiet var förstås djupt genomsyrat av rasism, men det fanns ändå plats för minoriteter – länge alla accepterade sin plats.
De rasistiska nationalisterna såg däremot nationens existens hotad och de nyanlända blev projektionsyta för fantasier om en främmande och fientlig omvärld. Att det handlade om människor från delar av världen som England lagt under sig och sugit ut ekonomiskt spelade ingen roll.
I de brittiska efterkrigsårtiondena levde dessa motsatta ideologier parallellt – och en viktig förklaring till att National Front aldrig blev en lika mäktig kraft som sin franska motsvarighet på andra sidan kanalen var just att rasismen fick utrymme inom Torypartiet.
| LÄS OCKSÅ: Socialism eller barbari
Den som lyssnar på Margaret Thatchers tal idag slås mycket starkare av hennes konservatism och mer eller mindre subtila rasism än av den frihetsvurmande nyliberalism hon kommit att bli symbol för. I imperiet fanns det plats för alla, men ingen jämlikhet. I rasisternas nationalstat fanns jämlikhet men ingen plats för mångfald. Sett ur det här perspektivet framstår inte dagens högerpopulistiska samhällsklimat som så historiskt unikt som vi gärna tror. Den största skillnaden är att England under 60- och 70-talet hade en stark arbetarrörelse och en reformistisk vänster, som rymde strömningar för internationell solidaritet och nedrustning. Dagens upplaga lägger sig platt inför tidens vindar.
Kriget i Ukraina är som en kamp mellan dessa två idéer. Ryssland som det storryska väldet, där alla nationer ska underordnas härskaren i Kreml. Ukraina som den vilt fäktande nationalstaten, där den ryska minoriteten hamnat i kläm. Detta trots att Ukraina ekonomiskt är lika präglat av oligarkvälde och nyliberal rövarkapitalism som Putins Ryssland.
Den nyliberala erans föreställning om mångkultur och Sverige som en ”humanitär stormakt” kunde leva så länge idén om det starka Europa gjorde det. Nu kan vi se hur samma politiska vision ska räddas genom att vi tar skydd under Natos kärnvapenparaply. Som en del av ett globalt imperium är Sverige med och försvarar intressen – ekonomiska och geopolitiska – långt bortanför de egna nationsgränserna.
Samtidigt frodas fantasierna om hur ”majoritetssamhället” står under hot från grupper som utmålas och behandlas som främmande, som ”kommer hit” drivna av dunkla och obegripliga krafter.
Dessa två reaktionära strömningar – den etniska nationalismen och den nyliberala imperialismen – står mot och överlappar varandra och dominerar idag diskussionen totalt, trots att ingen av dem har någon lösning på de problem som arbetande människor står inför. Därför är varje förnuftets röst som talar om internationell solidaritet och försöker tränga igenom kanondånet från Ukraina och de mediala megafonernas Natopropaganda, så oerhört viktig nu.
Ett sådant exempel är den vänsterkonferens mot kriget som Internationalen kan rapportera om den här veckan.
FOTO Magnus Hagdorn @flickr CC BY-SA 2.0