Nyliberalismens Britt-sommar

▶ Nyliberala vågen tillhör ohjälpligt historien
▶ Nykonservativa vågen visar på desperation
▶ Ta kamp om frågorna högern inte pratar om

LEDARE | 27 oktober 2022

Att historien upprepar sig, första gången som tragedi och andra gången som fars, är Liz Truss försök att återskapa Thatchers stålbad ett strålande exempel på. The lady was for turning – och på bara fyrtiofem dagar var det adjö och goodbye. Det går inte längre att driva ett högerprojekt på naiva förhoppningar om ”dynamiska effekter” av skattesänkningar. Innovationstakten i ekonomin är sedan länge på tillbakagång.

När Tony Blairs New Labour vann jordskredsseger 1997 var det kronan på verket, nu var nyliberalismen så hegemonisk att den till och med kunde ta på sig socialdemokratisk kostym. Nyliberalism kändes friskt och framåt, kunde till och med andas progressiva värderingar och gå arm i arm med kamp för mänskliga rättigheter. ”Bygg en moské baby, bygg gärna tre baby. Låt ingen annan få berätta hur det é baby” sjöng Wille Crawford i den officiella Moderata vallåten och tillika ode till den fria marknaden; ”om det flyter låt det flyta. Om det funkar, låt det funka”. Så oerhört länge sedan det känns nu. Nyliberalismen – det vill säga den ideologiska apparat som klätt in offentlig utplundring, vidgade klyftor och daltande med samhällets toppskikt i föreställningar om entreprenörskap, kapitalister som övermänniskor, den oändliga kreativitet som låga skatter släpper lös och så vidare – är nu kanske en gång för alla död. Men högerns projekt fortsätter. Samhällsskikt som fått allt förväntar sig fortsatt beskydd och fortsatt tillväxt, särskilt när ekonomin går utför och samhället under dem krackelerar. Mycket skall ha mycket mycket mer.

”Högern lyckas just nu med konststycket att sälja in precis den politik som trasar sönder nationen, som vore den nationens räddning. Etniska och sexuella minoriteter hålls ansvariga för normupplösning och laglöshet, trots att alienation, social sönderslagning och allmän rotlöshet är inbyggt i hjärtat av vår ekonomiska ordning.”

Om man låter det som flyter flyta, så ingår också att man låter det som sjunker sjunka. Och med årtionden med nedskärningar och urholkning av alla trygghetssystem är det inte många som någonsin befinner sig mer än några dåliga månader ifrån personlig bankrutt. Vuxna med beslutsångest, barn med betygsångest. Valfrihet betyder att det finns tusen felaktiga val och några få rätta – och allt är Ditt Eget Ansvar att hålla ordning på. Är det så konstigt att blickarna glider mot dem som lovar få ordning på kaoset, hjälpa dig att få ihop elräkningen och få ned dina bränslekostnader? Som lovar hela din trasiga familj och som säger att det liv du lever, det är det absolut rätta och finaste vi har? Istället för framtidstro har oro, otrygghet och fruktan blivit det hetaste politiska kapitalet.

Men vad är egentligen det största hotet mot harmoniska kärnfamiljer? Är det långa arbetsdagar, ständig ekonomisk stress och ett livspussel vars bitar bara blir fler och fler, eller är det normkritisk pedagogik på förskolan? Är det nyanlända som hotar det lilla glesbygdssamhället, eller nedläggningen av allt förutom bensinstationen – och är då lösningen verkligen sänkt bensinskatt och stängda gränser?

Högern lyckas just nu med konststycket att sälja in precis den politik som trasar sönder nationen, som vore den nationens räddning. Etniska och sexuella minoriteter hålls ansvariga för normupplösning och laglöshet, trots att alienation, social sönderslagning och allmän rotlöshet är inbyggt i hjärtat av vår ekonomiska ordning. Ingen av deras lösningar kan ens på medellång sikt lösa de problem som alla känner av, men få lyckas identifiera. Även om högern halverar bränslekostnaden gör det ingen skillnad ifall det samtidigt blir dubbelt så långt att ta sig för att få tillgång till grundläggande samhällsservice.
Det är därför som motståndet måste formeras kring de ekonomiska frågorna. Inte för att allt annat är liberalt flum utan för att det är hos ekonomin som makten ligger, både deras och vår. Inga bättre reformer finns för att värna familjen och privatlivet än arbetstidsförkortning, progressiv bostadspolitik, stärkt arbetsrätt, sociala trygghetssystem och utbyggnad av offentlig sektor. Inga större och mer långsiktiga tag kan heller tas mot organiserad kriminalitet.

Och framför allt: I en brytningstid som vår finns ingen farligare fälla för vänstern att fastna i än att hamna i rollen som systemets försvarare och att spela med när den radikaliserade högern målar ut sig som rebeller. Reaktionen är den sista räddningsplankan för en döende ordning.