▶ Ska bristen på alternativ göra fascismen till vårt öde?
▶ Eftergifter och varningar är verkningslösa vapen
▶ Brytning med nyliberalismen enda alternativet
LEDARE | 29 september 2022
Extremhögern är åter på marsch över kontinenten och när fascismens arvtagare nu åter griper om makten i Italien är det är många som anmärker på det politiska läget som ett eko från historien. Och det är förstås relevant att konstatera att vi politiskt i allt väsentligt står och stampar i samma mylla som för hundra år sedan – men vad vi verkligen borde diskutera, inte minst från svensk horisont är det italienska valet, inte som ett eko från historien, utan från framtiden. Det är framtiden som kastar sin skugga över en samtid som inte förmår byta spår. Det är hit vi är på väg.
Mörkblå ledarsidor kan avfärda betydelsen av Sverigedemokraternas tillväxt hur mycket de vill. Det är säkert sant att de flesta som röstat på SD markerat mot bensinpris, skjutningar och vad de upplever som för öppna gränser, snarare än för demokratins avskaffande – men nu är inte partier och deras väljare samma sak. Inte heller är opinioner huggna i sten. Det som börjar som en proteströst och långfinger till ett etablissemang som svikit kan snabbt övergå till något annat och mer ideologiskt djupgående. Så är det i reaktionära tider, precis som i revolutionära. Det är heller inte rösträtten och organisationsfriheten som står på spel när dagens reaktionärer stärker sina positioner, det är det demokratiska finliret som är till för att garantera pressfrihet och rätten till opinionsbildning – och det är långt ifrån säkert att lika många är beredda att dra en lans för en tredje statsmakt de misstror och föraktar.
Å ena sidan finns alltså den höger som inte vill se några av tecknen, å andra sidan finns också de liberala varningsropen från dem som inte tvekar att sätta ned foten mot de auktoritära strömningarna, men som samtidigt vägrar förstå att vår tids reaktionära strömningar får sin luft ur något mer djupgående än värderingar och fördomar. Båda läger håller nu varandra ansvariga för den rådande situationen, men faktum är att så länge inget görs åt myllan kommer skörden bli densamma. Det vi ser i Italien är frukten av ett politiskt etablissemang som alienerat breda befolkningslager och styrt med teknokrati, arrogans och trötta mittenkoalitioner. Vad som skiljer sig mellan södra och norra Europa är graden av kris i den rådande ordningen – men krisen är i grunden densamma.
Historiskt finns förstås en avgörande skillnad i att nittonhundratalets fascister faktiskt byggde ut välfärden och infrastrukturen i de länder de härskade över. Vad deras arvtagare idag tänker sig ska göra verklighet av deras drömmar om familjens helighet och nationens ära är mera oklart. För hundra år sedan växte fascismen fram ur svikna löften om en bättre värld, medan dagens upplaga frodas där ett samhälle som passerat sin topp drar sig tillbaka. Något korporativistiskt välfärdsbygge eller samhällelig mobilisering och upprustning lär vi inte se. Det är med andra ord inte troligt att vi kommer vakna upp till en ny högerauktoritär hegemoni. Vi har haft nyliberalism med socialdemokratiskt ansikte och nu kommer den med nationalistiska förtecken. Samma utplundring är att vänta. Samma ekonomiska nedskärningspolitik. Den tilltagande brutaliseringen av maktutövningen och det offentliga samtalet kommer inte leverera några förbättringar för den breda befolkningen. Nedgången kommer att fortsätta.
Högerreaktionen är inget väsensfrämmande som plötsligt dykt upp från ingenstans för att sätta sin flagga på vår politiska karta. Den föddes ur vår politiska ordning, vilket innebär att varje försök att bevara denna ordning i bästa fall är dödfött. I värsta fall hjälper det till att befästa bilden av nationalismen som ”det enda alternativet”. Anpasslighet är lönlöst, att spjärna emot är i längden lika lönlöst. Det enda realistiska alternativet är att inse att vi nu lever i en ny politisk verklighet som kräver en grundlig uppgörelse med den gamla ordningen.
Det finns inga andra vägar att gå till offensiv mot fascismen än med radikal vänsterpolitik. Inga andra alternativ finns till det mörker som just nu tornar upp som Europas öde.