Stoppa missilterrorn mot Ukraina

▶ Putin upprepar strategin från Tjetjenienkriget
▶ Ska Ukraina slå mot baser i Ryssland och Belarus?
▶ Det finns tusen uppgifter för solidarisk fredskamp

LEDARE | 1 december 2022

Stormen av ryska missiler mot ukrainska städer som slår ut el- och vattenförsörjning, bostäder och – förstås – mänskligt liv, markerar en ny förödande fas av storkriget i Europas mitt. Putinregimens kriminella invasion bakom förljugna ideologiska dimridåer tycks i stora stycken ha havererat. Där fyra ukrainska regioner nyss under pompa och ståt på Röda Torget i Moskva deklarerades som annekterat ryskt territorium, har ryska trupper drivits långt tillbaka. Återerövringen av Cherson är bara det mest framträdande exemplet. Men priset är ohyggligt.

I västmedia återges i allmänhet bara uppgifter om ryska förluster eller civila ukrainska offer. Och bilden ges gärna av ryska militära sammanbrott som kanske snart medför rena kollapsen av Rysslands krigsmakt. Härtill kommer förstås den kaotiska tvångsmobiliseringen av unga ryska män, ofta från delrepubliker långt ifrån Moskva, som utan träning och utrustning skickas som kanonmat till fronten. Men för den som följer rysk media framgår också bortom propagandafraserna hur kriget massdödar även på den ukrainska militära sidan och hur blodiga ställningskrig mal på i Donetsk och Lugansk med flera områden.

Missilstormen mot ukrainska städer påminner också om det närmast bortglömda andra Tjetjenien-kriget 1999 som blev Vladimir Putins politiska elddop. Efter att ryska styrkor slogs tillbaka i Jeltsins första Tjetjenienkrig 1994–96 valde Putin strategin att genom artilleri och bombflyg utplåna huvudstaden Grozny och andra tjetjenska städer innan de ryska trupperna rullade in.

När Sergej Surovikin, en av dåtidens ansvariga för den ryska krigföringen i både Afghanistan och Tjetjenien i höstas utsågs till ny befälhavare för de ryska trupperna i Ukraina bävade många. Men tillbakadragandet från Cherson och några andra frontavsnitt möttes av raseri från hökar i Moskva. Från ukrainskt håll varnades länge för ugglor i mossen när de ryska styrkorna övergav Cherson, inte bara mot mineringar, kvarlämnade ryska soldater i civila kläder eller bakhåll, utan även för risken om något än värre.

Kan det vara det Ukraina nu drabbas av, terrormissilerna för att förstöra landets hela infrastruktur inför vintern? Alltså ungefär som Surovikin och hans kollegor gjorde i Tjetjenien; dra tillbaka trupperna på marken och släpp lös bombregnet från ovan.

I så fall reglas ännu ett hinder av för den kommande krigsutvecklingen. För hur ska ukrainsk militär besvara terrorn? Förstärkt luftförsvar mot svärmarna av ryska kryssningsmissiler och iranska drönare, är förstås ett av de ukrainska kraven på NATO och väst. Men inte ens Israels så kallade ”järnkupol” håller tätt mot långt mer primitiva raketer (och kommer heller inte att bistå Kiev). Trots att ukrainsk militär redan nu skjuter ner en relativt hög procent av angriparna passerar tillräckligt många för att slå ut stora delar av Ukrainas energiförsörjning. Enligt Kyiv Independent (4 nov) begär därför Ukraina långskjutande precisionsvapen för att slå ut missilernas avfyrningsplatser i Belarus och Ryssland.

Att direkt beskjuta ryskt och belarusiskt territorium med vapensystem från i första hand USA och Storbritannien skulle passera den linje NATO dragit upp för militärt stöd till Ukraina. Den närmast panikartade NATO-reaktionen häromveckan när en polsk gränsby träffades, att missilen inte var rysk utan ukrainsk – något som Zelenskyj absolut förnekade – säger något om balansgången på randen till en alltmer förvärrad katastrof.

Få inom vänstern skulle vilja förvägra det ukrainska försvaret möjligheten att skydda städer, infrastruktur och liv mot de ryska terrorangreppen. Men har lika få möjligheter att påverka den saken. Däremot kan vi bygga världsopinion mot det ryska angreppskriget för omedelbart eldupphör, ryskt tillbakadragande och vapenstillestånd med möjlighet för ukrainskt andrum och återuppbyggnad tillsammans med ytterligare isolering av den ryska oligarkregimen och fossilkapitalet. Vi kan knyta högst reella solidaritetsband för stöd åt det ukrainska civilsamhället och ryska krigsmotståndet.

Fackföreningar, kvinnoorganisationer, fredsrörelser och klimataktivister med flera behöver inte vara passiva för att vi inte kontrollerar eller styr de militära maktmedlen. Vi kan öka det sociala och politiska trycket för att avskriva Ukrainas statsskuld, bistå såväl humanitärt som med stöd åt begärd elutrustning och kraftnätsreparationer. För att inte tala om att stötta ukrainska flyktingar, försvara ukrainska kvinnor mot trafficking, kräva SFI-undervisning osv.
Det finns tusen uppgifter för en solidarisk fredskamp utan att hjälplöst fastna i krigets militära logik. Det är i den fredskampen vänstern har sin möjliga och viktiga uppgift.


ILLUSTRATION Svend Vestergaard Jensen