▶ Motstånd mot statlig rasism i Sverige
▶ Demokratisk förnyelse i Chile
▶ Kraftmätning mellan klassintressen
LEDARE | 1 september 2022
Ju närmare valet vi kommer desto mer perverterade blir de borgerliga partierna i sitt rasistiska budskap – även S-ledningen ansluter sig nu till denna skara. L vill språktesta tvååringar i ”mångkulturella” områden. Arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark slår på trumman för att rasifierade inte ska skaffa fler barn ”än de kan försörja” och vill införa ett planläggningstvång med ekonomisk bestraffning så att kvinnor med invandrarbakgrund inte sätter ”för många” barn till världen. I samma syfte har M:s finansregionråd i Stockholm inlett ett projekt med ”hälsosamtal” i så kallade utsatta områden.
Förortens kvinnor ska lära sig veta hut och inte föda ”för många” ungar som blir klanmedlemmar och kriminella. KD vill avskaffa flerbarnstillägget och de vill dessutom införa DNA-tester vid utlänningskontroller. Socialdemokraternas integrationsminister Anders Ygeman vill sortera folk i ”västerlänningar” och ”ickevästliga” och utesluter inte att riva hus och bygga nya som rasifierade inte får flytta in i. Han är imponerad av den vilda rasism som härjar i Danmark och backas upp av Magdalena Andersson. M vill masstesta skolklasser i segregerade områden för ADHD för att minska gängkriminaliteten.
De blåbrunas reaktionära förslag om militära visiteringszoner i liknande områden genomsyras av militant rasism och är en spjutspets för denna statliga rasism.
Rasism göder rasism. M, KD och nu även L och S härmar extremhögern. När de nyliberala idéerna mist sin lyskraft höjs nu rasismen upp till härskande ideologi. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skriver i DN att ”högerflockens tävlan i inhumana utspel är hemsk att bevittna”. Ja, förfärligt att bevittna och den väcker ilska, men det får inte stanna där. Vreden hos de många måste kanaliseras och organiseras. Vänsterpartiet är det främsta undantaget från den rasistiska flocken. Vänsterpartiet må ha många brister och inom vissa områden en felaktig politik, men de står i skarp kontrast till de som svansar efter brunhögern.
Sverige går till val den 11 september, ett datum som påminner oss om det som hände i Chile för 49 år sedan. Den 4 september 1973 tågade en miljon människor genom Santiagos gator för att fira den tredje årsdagen av Allendes folkvalda regering, som den 11 september skulle störtas genom en av USA styrd militärkupp. Militärjuntan införde sedan en grundlag som dränkte landet i nyliberalism med allt vad det innebar.
Under folkrevolten i oktober 2019 manades till folkomröstning för att ersätta diktaturens grundlag med en demokratisk och nu, den 4 september, äger den folkomröstningen rum. Den brittiska tidningen The Guardian berömmer grundlagsprocessen och menar att USA och Storbritannien borde ta efter. Grundlagsförslaget beskrivs som ”ett visionärt dokument som inte bara skulle kunna uppdatera, utan även utöka och främja chilenarnas grundläggande rättigheter (till hälsa, bostad, abort, anständigt arbete och en beboelig planet) och som också skulle sätta en ny norm för demokratisk förnyelse under 2000-talet”. Under valkampanjen i Chile har det privata näringslivet, ultrahögern och de högerkonservativa lagt ner ofantliga summor på en storm av skrämselpropaganda för att hindra chilenarna att anta det demokratiska förslaget.
Både folkomröstningen den 4 september i Chile och valet den 11 september i Sverige innebär en kraftmätning mellan helt motsatta klassintressen. I Sverige handlar det om att mobiliseria för en röst på Vänsterpartiet så att V, tillsammans med sociala rörelser, ska stå emot ett alltmer intolerant, rasistiskt och militaristiskt samhällsklimat. I Chile handlar det om att en seger över den mäktiga högerreaktionen skulle kunna få världsomspännande återverkningar, i första hand i Latinamerika, men även i Sverige.
FOTO Jimmie Åkesson, riksdagen.se FOTO Augusto Pinochet, Archivo General Histórico del Ministerio de Relaciones Exteriores, CC BY 2.0 cl