Viktigt vägval för V

LEDAREN #6 2022
▶ V letar ny roll men riskerar malas ned i realpolitiken
▶ Viktigt vad som menas med nya Socialdemokraterna
▶ Kan hitta rätt om debatten lever och vägvalen prövas

När Nooshi Dadgostar förra året satte ner foten i frågan om marknadshyror och därmed fällde januariavtalets regering väckte det både entusiastiskt stöd och ökande opinionssiffror för Vänsterpartiet. Januariavtalets nederlag på denna viktiga punkt berättade något som vi ständigt måste ha i åtanke; det går att driva vänsterpolitik även i tider som dessa. V åtnjuter idag höga förtroendesiffror och har fått tusentals nya medlemmar just på grund av att man på kritiska punkter vågat markera distans från Socialdemokraternas och Centerpartiets nyliberala kurs. Att våga vägra nyliberal strypgreppspolitik lönar sig för vänstern. Men ännu viktigare; det säger att en annan ordning är möjlig – att politik kan handla om mer än budgetdisciplin och gradvisa försämringar.
I SvD (7/2) resonerar den nya ekonomipolitiska talespersonen Ali Esbati om Vänsterpartiets ändrade kurs; ”Vi måste vara ännu mer tydliga med att vi inte ska utforma politik utifrån att den ska dra Socialdemokraterna i vänsterarmen”. Detta innebär, utvecklar Esbati, att V siktar på att bryta det finanspolitiska ramverket, på att bedriva en aktiv industripolitik för att kunna rusta upp eftersatta delar av Sveriges infrastruktur och på att ta initiativet för att driva igenom den nödvändiga gröna omställningen från marknaden till politiken. Det låter lovande, men när vi ser den nya politiken in action är det svårt att känna samma entusiasm.

När V:s nya ”industrisatsning” lanseras i verkligheten illustreras den av en kringresande Nooshi i hjälm som hyllar svenska industriframgångar och internationella konkurrensförmåga. Av en partiledning som beslutar bifall för Cementas fortsatta (om än temporära) rätt att bryta kalk på Gotland. Att göra sig oberoende av en svag socialdemokrati är en sak, desto svårare är det att spela en oberoende roll gentemot ett starkt kapital. Då blev signalen från V att i valet mellan förändring och business as usual kommer grön klimatpolitik i skarpt läge åsidosätts till förmån för industrins behov.
Att överge rollen som vänsterkritisk röst från åskådarplats och istället våga smutsa ned händerna kräver politisk klarsyn av ett slag vi inte ännu sett verkligt prov på. När V allt oftare målar upp sig själv som de nya Socialdemokraterna måste följdfrågan ställas om vad som då åsyftas. Att utmana och på sikt ersätta Socialdemokratin som det stora rörelsepartiet för de breda löntagarskikten är en modig målsättning som inte får handla om att kopiera historiska lösningar. Socialdemokratin hade sin guldålder i en tid då det fanns ett historiskt ojämförbart reformutrymme – och ändå har vi hamnat där vi är idag. Inte heller kan det handla om att göra sig till bästa vänner med LO-byråkratin. Det har om inte annat den senaste tidens LO-utspel visat. Att våga spela högt i regeringsförhandlingar kan ge exponering och ökat väljarstöd, men att sälja ut kärnfrågor för att jämka sin politik skulle vara ett säkert recept för politisk irrelevans längre fram. Det så kallade Overton-fönstret – det vill säga utrymmet i det breda samhället för vad som anses politiskt möjligt och trovärdigt att föra fram – är idag oerhört smalt. De programmatiska skillnaderna mellan regeringsalternativen har förmodligen aldrig varit mindre. Att försöka klämma sig in där utan att själv bli en del av den utslätade smeten är en utmaning.

Vänsterpartiets ledning kämpar med uppgiften att ta sig ur två positioner: Den ena som Socialdemokraternas ”dörrmatta” och den andra som godhjärtade men verklighetsfrånvända idealister. Det är verkligen ingen lätt uppgift att simultant framstå som pragmatiska och trovärdiga och samtidigt vara oppositionella nog att faktiskt utgöra just ett alternativ. Men skall man smutsa ned händerna måste man också kunna visa på verkliga framgångar – och då måste man slå vakt om sin oppositionella kärna. Att helgens kongress röstade mot ledningens klimatpolitiska inriktning visar att debatten lever och att vi kan vänta fler viktiga strider de kommande åren. Så länge frågorna hålls levande lever också hoppet om att V:s nyorientering kan leda till något kvalitativt nytt i svensk politik.