Livsfarligt skyttegravskrig om transbarn

▶ Transvården räddar liv och hälsa
▶ Feminism och transkamp behöver varandra
▶ Nödvändig fråga för marxister

LEDARE | 28 september 2023

Det sägs att det pågår ett krig mellan trans och feminism. SVT:s senaste program i ämnet med just titeln ”Transkriget” som sändes i dagarna, har återigen fått konflikten att blossa upp. Stopphormoner och pubertetsblockerare till barn är i centrum för debatten. Samtidigt lyser transfobin igenom när det insinueras att barn luras till att bli transpersoner via Tik Tok och en del feminister påstår att transrörelsen hotar kvinnors rättigheter. Men det är viktigt att betona att även den radikalfeminism som utmålas som motpol till transfeminism, alltid haft en transallierad gren. Den enda vägen framåt är att inkludera transpersoner och transfrågor i den socialistiska feminismen.

Patriarkatet och transfobin har gemensamma rötter. Kvinnor och transpersoners utsätts för våld och hot främst av män, de utgör majoriteten av dem som tvingas prostituera sig, bägge diskrimineras och exploateras på en kapitalistisk arbetsmarknad. Vården och den medicinska forskningen utgår fortfarande främst från en cis-manskropp (med cis avses person ”på samma sida” som kulturens könsnormer) på cirka 70 kilogram, medan kvinnor- och transpersoners hälsa är eftersatt. Den socialistiska radikalfeminismen har bra verktyg för att förstå dessa maktstrukturer. Den radikalfeministiska tänkaren, fredsaktivisten och pionjären i kampen mot pornografin Andrea Dworkin var transallierad och så är även den radikalfeministiska giganten, juristen Catharine Mackinnon som verkat vid internationella brottmålsdomstolen i Haag mot krigsvåldtäkter, för att ge några exempel.

Den feministiska analysen ser kön framför allt som en fråga om makt. Självklart påverkar biologiskt kön reproduktion och leder till en del hälsoskillnader och arbetsdelning, men detta förklarar inte att tvåkönsmodellen är helt dominerande på alla samhällsplan. Det är viktigt att påminnas om att den inte minst upprätthålls av kapitalismen, där kvinnor förväntas utföra det mesta av det socialt reproduktiva arbetet, gratis. Transpersoners utsatthet inom arbete, boende, hälso- och sjukvård gör transfrågan till en nödvändig fråga för marxister Det finns därför också en växande transmarxistisk rörelse, som belyser just dessa frågor. Att visa att det inte finns en rak linje mellan vår biologi, och vilka vi blir och kan bli, och agera för den insikten, det är ett feministiskt och antikapitalistiskt ställningstagande, oavsett om vi är trans eller cis.

Hur länge en person levt som kvinna, är ointressant i slutänden. För har en 20 årig kvinna mindre att säga till om än en 80 årig, om feminism? Kan en feminin kvinna mer om patriarkatet än en ”manhaftig” butch-flata? Är en med fem barn mer kvinna än någon som är barnlös? Det enda som är säkert, är att en feminist är mer feminist än en icke-feminist.
Självklart är det viktigt att diskutera hur transvården kan förbättras. Köerna bör kortas, det betyder inte att alla behöver vård utan att alla måste få stöd och hjälp utan längre väntan. För det råder inga tvivel om att transvården räddar liv och hälsa. Samtidigt måste vården vara extremt noga när den ger hormoner och annan behandling till barn. Vården måste vara säker och söka kunskap, inte minst om nya patientgrupper. Men här behövs samtal mer än allt. Det skyttegravskrig som förs över transbarns huvuden, är livsfarligt.

Det kommer att finnas utmaningar. Självklart ska en våldsam transkvinna som har en historik av att våldföra sig mot kvinnor, inte placeras med andra kvinnor på fängelse, till exempel. Att inkludera transpersoner, utan att ta bort kvinnor, i medicinskt språkbruk är också fullt möjligt. Det är också viktigt att kunna fortsätta föra statistik, över både kvinnor och transpersoner.

I frågor om sexköp och surrogatmödraskap, kommer den liberala transfeminismen krocka med socialistiska radikalfeministiska ståndpunkter, men samtidigt tycker transpersoner, som alla andra, olika i dessa frågor.
I slutänden handlar det om strategi. Vi har ett val. Grotta ner oss i skillnader mellan trans, socialism, feminism, antirasism, eller lägga ned samma energi på att hitta mötespunkter. Vi behöver varandra nu mer än någonsin.
Se till exempel på den växande klimatförnekande, rasistiska, misogyna, anti-gender rörelsen som växer framför våra ögon. I detta läge är det än viktigare att gå ihop med alla allierade. Det gör vår kamp starkare, våra demonstrationståg längre, strejkerna mer möjliga och framtiden därmed mer nåbar.


FOTO bambe1964 @flickr CC BY-ND 4.0