Nej till USA-baser i Sverige!

▶ År av arbete för nedrustning kastas bort
▶ Riksdag och regering gör världen farligare
▶ Sveriges självbestämmande försvinner

LEDARE | 14 december 2023

Vi lever i krigets tidevarv. Sen 2014 har vi haft historiskt många krig varje år. 2022 hade vi 56 pågående krig, enligt statistik från Uppsala universitets ansedda konfliktdataprogram UCDP. 237 000 människor ska ha dödats i krig år 2022 vilket är det högsta dödstalet sedan 1994, rapporterar det norska fredsforskningsinstitutet PRIO. Många av krigen sker i skymundan, som krigen i Etiopien där 100 000 människor dog i det dystra 2022. PRIO rapporterar också att krigen blir alltmer internationaliserade med olika utländska statsmakter som går in och stödjer den ena sidan för att flytta fram sina egna geopolitiska intressen. Vapenindustrin är en av de drivande faktorerna, de som direkt har att tjäna på krig och konflikter. Samtidigt finns det en helt annan dimension som till exempel den världsberömda författaren Naomi Klein har beskrivit som chockdoktrinen. Ett samhälle under och i synnerhet efter krig är vidöppet för massiva privatiseringar och avregleringar där utländskt kapital flödar in och tjänar storkovan. I skuggan av Rysslands blodiga anfallskrig mot Ukraina har regeringen Zelensky infört en omfattande anti-facklig förändring, genomför massiva privatiseringar och förenklar för utländska företag med färre sociala krav och lukrativa skattefördelar. På den ukrainska regeringens hemsida riktad mot utländska investerare framhålls Ukraina som ett land som är ”kostnadseffektivt” att investera i – kodord för ”utarmat av ett brutalt krig”. Så nog finns det drivkrafter för ännu mera krig.

Kriget i Gaza beskrivs av tunga röster som ett pågående folkmord och visst är de humanitära konsekvenserna av ett krig som tillåts fortgå i ytterligare veckor och månader oöverblickbara. Det finns också en uppenbar risk för en större regional konflikt om Hizbollah, Houthierna i Jemen och den iranska regimen med dess storvulna retorik anser sig pressade till att i handling bevisa sin lojalitet med den palestinska saken. För den Islamiska Regimen i Iran står naturligtvis också det regionala inflytandet på spel om Israel ges fria händer att driva ut palestinierna till Egypten och därefter ser sig som stärkta att göra lite som de vill i regionen. Den fragila balansen både i Mellanöstern och mellan Ryssland och Nato riskerar att sättas ur spel.

I det här allvarliga läget behövs det länder som kan spela en konstruktiv roll för freden. Tyvärr väljer nästan alla partier i Sveriges riksdag en internationellt destruktiv och även för oss själva högst farlig roll. Sverige undertecknade 6 december ett mycket långtgående militärt samarbets-
avtal med USA kallat DCA. Avtalet måste klubbas igenom av riksdagen vilket i nuläget verkar bli ren formalia. USA ska ges obegränsad tillgång till 17 svenska militärbaser och något stopp för kärnvapen på svensk mark finns inte i avtalstexten. Regeringen försöker ducka kärnvapen-kritiken med att ”den svenska positionen är välkänd” och att USA kommer respektera det. Den svenska positionen är tyvärr allt annat än tydlig nuförtiden. I slutet av november avstod Sverige från att delta i FN:s konferens om kärnvapenförbud med motiveringen att konventionen är oförenlig med Nato:s principer. Om USA vill placera kärnvapen här har Sverige inget i avtalstexten att luta sig mot och allt hänger på regeringens mod och vilja att stå upp mot supermakten. Det finns en anledning till att Norge som slöt ett liknande avtal för några år sedan inkluderade ett stopp för amerikanska kärnvapen.

På en mängd områden urholkas Sveriges självbestämmande: amerikanska soldater och deras medföljande anhöriga kommer leva under amerikansk jurisdiktion och det kan i praktiken bli helt omöjligt att ställa dem inför rätta ifall de begår brott. Näst på tur står också de svenska reglerna kring vapenexport till krigförande länder och diktaturer som kan urholkas än mer för att anpassas till Nato-medlemskapets premisser.
Varje söndag hålls demonstrationer till stöd för Gazas lidande folk. Fredsrörelsen verkar trots allt leva och frodas trots politiker som varierar från skamlös krigshets till skamlös passivitet. Vi behövs mer än någonsin. Vi måste säga nej till utländska militärbaser på vår mark!