Bryt militarismens tystnadskultur 

▶ NATO-kuppen slutligen genomförd
▶ Stoppa militariseringen av samhälle och kultur
▶ För en rakryggad fredsvänster

LEDARE | Vecka 9 2024

Efter att det ungerska parlamentet som väntat bejakade svensk anslutning till Nato tycks något av en punkt sättas för ett förnedrande historiskt delmoment i svensk politik; NATO-kuppen, kryperiet och chock-militariseringen. Utan demokratisk process bland den svenska befolkningen – eller ens inom det socialdemokratiska partiet –   kastade sig S-ledningen våren 2022 rätt in i den gamla NATO-högerns famn genom ett politiskt lappkast utan motstycke, men förlorade ändå regeringsmakten i valet samma höst.   

Kristerssons nya högerstyres svassande för Erdogán – med skärpt terrorlagstiftning, särskilt mot kurder – var inte bara ömkligt kryperi inför ett naket förtryck. Vad värre är slogs dörren upp för anpassning på bred front till dagens auktoritära högerkantring i både internationell och svensk politik. Med några JAS-plan och försäkringar om att, med Órbans ord, ”dö för varandra” beseglades partnerskapet också med en av Europas mest auktoritära högerregimer. Det hela tillsammans med en dramatisk svensk militär upprustning, dränkande krigsretorik över befolkningen, avtal om militärbaser under amerikanskt befäl på svensk mark (utan restriktioner mot kärnvapen), svensk trupp till Baltikum, strypning av statsbidrag till fredsorganisationer och generellt skärpt lagstiftning samt åtgärder för ”nationell säkerhet”, inklusive åtal mot miljöaktivisters civila olydnad under rubriceringen ”sabotage”. 

”Det handlar öppet om att förändra ”svensk mentalitet”, att omskola befolkningen från att vara ”fredsskadat” efter ett par hundra års fred och neutralitet till att med sammanbitna käkar vara berett att offra välfärdssystem, social trygghet och humanitet för krigets krav. ”

Strömkantringen driver hastigt Sverige bort från varje form av motvikt till den värsta internationella rustningsspiralen, krigsupptrappningen och auktoritära samhällsutvecklingen. Den tidigare svenska positionen angående nedrustning, avspänning, bistånd och internationell demokratiutveckling, ibland hycklande men ofta även reell, avvecklas snabbare än vi hinner reagera. Stoppet för SIDA-projekt, blockeringen av UNRWA-stöd till offren i Gaza och dagliga beslut som demonterar bit för bit av den inriktning, ja till och med den kultur som länge – under trycket av demokratiska folkrörelser – kom att sätta spår i svensk politisk identitet.  

Och syftet är långt ifrån dolt. Det handlar öppet om att förändra ”svensk mentalitet”, att omskola befolkningen från att vara ”fredsskadat” efter ett par hundra års fred och neutralitet till att med sammanbitna käkar vara berett att offra välfärdssystem, social trygghet och humanitet för krigets krav. Just så som varenda krigsaktivist i modern historia sökta drilla befolkningarna i nya ideal för kommande drabbningar. Det tar några år och helst en upplärd ung generation för att sätta samhället i krigsberedskap. För Hitler tog det sex år, för stormakterna Ryssland och USA har den mentala träningen pågått i många fler. För den svenska högern och krigsaktivisterna måste det gå fortare. Dels på grund av Putins krig mot Ukraina, dels på grund av att vi ligger efter, ännu är en stor del av befolkningen inte med på noterna utan hoppas på fredliga lösningar. Med det svenska NATO-medlemskapet ska omstöpningsprojektet accelerera och vad som nyss var svårtänkbart normaliseras.  

För en fredsinriktad och antimilitaristisk vänster duger det inte att tjuta med ulvarna, att böja sig för militärledningens och högerns självsvåldiga bedömning av ”det säkerhetspolitiska läget” och rösta för den exempellösa militära upprustning som likt en gökunge tränger ut finansiering av vård, skola och välfärd. I stället för att göra svensk utrikes- och försvarspolitik till en spjutspets för militära lösningar på såväl Rysslands angrepp mot Ukraina som andra konflikter globalt, likt i Röda havet, bör Sverige återta en plattform som fredsskapande mötesplats för förhandlingar, avspänning, eldupphör och långsiktigt fredsbygge. 

Orealistiskt, utopiskt? Inte mer än att eskalera takten i militära konfrontationer med närmast ofattbara följder i ett Europa och en värld som för inte så länge sedan lades i ruiner med 60 miljoner döda. Det handlar inte om att överge Ukraina eller låta Putin härja fritt utan om att motverka en ödesdiger logik och söka alla möjliga och omöjliga vägar ut ur den nuvarande spiralen och hävda ett budskap om fred – rakt mot den militaristiska högeroffensiven. ”Det är en sjuk tid när man inte vågar ta ordet fred i sin mun”, skriver Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman kätterskt (11/2) i en närmast förtvivlad polemik mot krigshetsen och regeringens beslut att strypa stödet till fredsorganisationer: ”Regeringens beslut faller på så sätt in i den nya krigstidens logik, där den som ifrågasätter militarismen ses som den avvikande, inte den som förespråkar den.” Och Wiman tillägger om den kulturella förändring krigsförespråkarna vill se: ”Kriget pulveriserar inte bara sina offer utifrån, utan oss alla inifrån.” 

Det är hög tid för vänstern att rakryggat företräda den svenska fredsopinion som makthavarna försöker tysta. I kvinnorörelser, bland kristna fredsaktiva, freds- och FN-föreningar samt i mängder av andra sammanhang finns hundratusentals människor, ja en opinion som enligt mätningar kan räknas i miljontals vars röster åter behöver höras. Det är vänsterns stora uppgift att bidra till det och bryta militarismens tystnadskultur.