Var realist – kräv det omöjliga!

▶ Sveriges utrikespolitik är genomcynisk
▶ ”Våra” värderingar styrs av politiska intressen
▶ Dags för vänstern att utmana det rådande

LEDARE | Vecka 4 2024

Att palestinska offer ofta osynliggörs i svensk borgerlig media och public service är vid det här laget ingen nyhet. Att bombade, stympade, svältande, flyende människor värderas olika beroende på i vilken global konfliktzon de råkat ha oturen att födas har nu blivit skriande synligt, när vi kan ställa det hårdbevakade Ukrainakriget mot den nedtystade ockupationen och terrorbombningarna av Gaza, men det är inte i sig någon nyhet.

Vad som är lite överraskande är det systematiska osynliggörandet av Israel; av vad landets ledare helt öppet säger att de ska göra, av den politiska korruptionen, av situationen för fredsaktivister och minoritetsbefolkningar. Medan landet helt öppet och systematiskt klipper de sista banden till idén om en liberal demokrati låtsas svensk offentlighet som om ingenting, som om den aggressiva krigföringen i Gaza inte hänger ihop med det som händer i själva staten Israel. Det säger något fundamentalt om den rådande världsordningen; att vi har med något mer att göra än bara rasism gentemot muslimer, att det vi upplever som attityder och känslor formas av något betydligt krassare.

Den svenska folkliga solidariteten med Ukraina som uppstod efter Rysslands invasion var och är genuin. Men hade Sverige och Väst haft andra geopolitiska intressen i förhållande till Ryssland, hur kulturellt lika oss hade vi då fått läsa och höra att ukrainarna var? Hur mycket hade Ukraina då utmålats som ”vårt närområde”? Hade förstörelsen av ukrainska kulturarv då fått helsidesreportage i dagstidningar eller hade det på sin höjd blivit en notis med ett så neutralt ordalag som möjligt? Vid det här laget känner vi svaret alltför väl.

Och när vi fått syn på den utrikespolitiska cynismen och hur den avgör vems lidande som räknas. När vi blir varse hur vi förväntas koppla på och av vår medmänsklighet beroende på offrets nationalitet, hur samhällets inneboende brutalitet alltid ligger där – strax under ytan eller i öppen dager. Då ser vi också hur det är ställt med den svenska genomcyniska utrikespolitiken. För på ett vis gäller avslöjandet retroaktivt, och vi blir varse hur Sverige hela tiden till syvende och sist varit en del av det imperialistiska blocket. Trots åren av tredje världen solidaritet och markeringar mot USA-imperialismen. Det betyder emellertid inte att det är tid att bli svartsynt cyniker, för cynismen och uppgivenheten är en del av hegemonin.

Nej, att Sverige som ett litet land på gränsen mellan Öst och Väst kunde sticka ut och vara en röst för en annan världsordning visar på potentialen som ständigt finns där; att även en liten politisk förändring kan få stora effekter.

Men det visar även på något annat helt fundamentalt; att när vi anpassar oss till vad som är realistiskt, till “hur verkligheten ser ut” då är det denna brutala, cyniska, avhumaniserande ordning vi anpassar oss till och legitimerar. Ideologi är inte något mystiskt vara som vi bara har att avslöja, det är något så enkelt som summan av våra praktiker, av våra politiska handlingar. Vad som upplevs som möjligt att göra – och när vi bryter ramarna för det möjliga, då utmanar vi också hela den ideologiska ordningen. Detta är kärnan i 68-parollen ”var realist, kräv det omöjliga”.

Därför ligger inte en rörelses radikalitet ytterst i dess paroller, utan i dess förmåga på allvar utmana den rådande ordningen.