Sista spiken i kistan för Natomotståndet?

▶ S-ledningen öppnar för Natomedlemskap

▶ Ökad upprustning det sista vi behöver

▶ Historiens dom kommer att bli hård

LEDARE | 14 april 2022

Om det är en ny ordning som föds eller en gammal som vägrar dö är inte helt lätt att bedöma men nog går det fort i svängarna just nu. Socialdemokratin hänger med bäst de kan och inleder nu ”rådslag” med förtroendevalda och säkerhetspolitiskt intresserade medlemmar för att ta ställning till Natomedlemskap eller inte. Allt pekar på att Finland kommer att ansöka om medlemskap och ledande socialdemokrater har länge pekat på vikten av att Sverige ”går i takt” med sitt östra grannland.

De borgerliga partierna har ju länge pläderat för Nato-anslutning. Inte bara utifrån säkerhetsargument utan som en politisk-ideologisk markering. ”Vi” ska vara en del av Väst. Under krigsminister Peter Hultqvists tid har socialdemokratin slutit det ena militärpolitiska avtalet efter det andra med Nato-länder, samtidigt som man motsatt sig öppet medlemskap i alliansen. Framför allt verkar Hultqvist sett direkt samarbete med USA som ett mer aptitligt alternativ än öppet Nato-medlemskap. Sett ur det perspektivet talar vi inte om någon snabb omsvängning utan ser att Socialdemokraternas positionsbyte förberetts länge, genom värdlandsavtalet och kongressens vägran att stödja FN:s konvention om kärnvapennedrustning. Att sluta avtal och öva tillsammans med Nato-länder innebär ju ingen principiell skillnad jämfört med medlemskap i pakten. Därför upplever måhända inte S-ledningen en ansökan till Nato som någon dramatisk positionsändring, men ett formellt medlemskap är en dramatisk positionsändring.  

Ryssland under Putin har visat dig oberäkneligare än vad de flesta marxistiskt skolade vänstermänniskor hade trott, men är Ryssland idag ett större geopolitiskt hot mot Sverige eller ”Väst” än Sovjetunionen var under Kalla krigets frostigaste år? Kriget i Ukraina har om något snarare belyst hur försvagat Ryssland faktiskt är. Alliansfrihet och neutralitet mejslades fram precis för att ge Sverige utrymme att spela en annan roll än den som framskjuten bastion i det geopolitiska maktspelet. Det var först efter Kalla krigets slut som Sverige så öppet orienterade sig mot Nato, det vill säga när hotet mot svenskt territorium var mindre än någonsin i kanske hela historien. Nu har svensk politisk mainstream haft Natohammaren i handen så länge att allt kommit att se ut som en spik. För att S-ledningen ska dra in oss i Nato krävs alltså ingen ideologisk omställning, men för oss medborgare innebär det att Sveriges krigsmakt underordnas en kärnvapenpakt och att militären kan komma att direkt dras in i konflikter som de olika kapitalintressena i medlemsländerna sätter sig i. Sveriges rustningskostnader kommer att öka från 1,3 procent av BNP till 2 procent (det vill säga 20 procent av statsbudgeten) och Sverige blir en fast del av det västimperialistiska blocket.  

Mycket pekar på att S-ledningen kommer att trumfa igenom ett ja till NATO-anslutning. Med Sverigedemokraternas svängning finns en riksdagsmajoritet för ja till NATO om Finland säger ja. De socialdemokratiska ledarna ser sig som statsbärande och ledande, de vill inte släpas upp på tåget, de vill vara lokförare. Samtidigt som världen behöver satsa alla resurser som går att uppbåda i klimatfrågan, i fattigdomsbekämpning och för att rädda välfärden planerar de ledande i stället att lägga allt på upprustning för krig. Historiens dom kommer inte att vara nådig.