”Arbeta hårt, leva hårt, spara hårt.” Så sammanfattade den tidigare statssekreteraren i det brittiska finansministeriet Lord Chalmers den europeiska borgerlighetens uppfattning om hur krisen efter första världskriget skulle lösas. Och det var ingen tvekan om vilkas liv det var som skulle bli hårt. Orden fälldes vid den första av de två konferenser, i Bryssel 1920 och i Genua 1922, som står i centrum för Clara Matteis bok Kapitalets ordning som skildrar hur borgerligheten med hjälp av åtstramningspolitik tog tillbaka det politiska initiativet vid en tidpunkt när dess välde genomgick sin allvarligaste kris någonsin.
KULTUR | Lars Henriksson
Matteis startpunkt är första världskriget och boken baseras på en noggrann studie av två mycket olika länder. Storbritannien, imperiemakt, parlamentarismens och industrikapitalismens vagga och Italien, ett fattigt jordbruksland, ännu inte mycket mer än ett antal nödtorftigt sammanfogade provinser.
I detta, det första industrialiserade kriget, blev produktionen helt avgörande. Inte bara av krigsmateriel utan hela systemet, från jordbruk och transporter till kolbrytning. Bland de många illusioner som regeringarna gick in i kriget med var tron på att den fria marknadens osynliga hand skulle frambringa allt som krävdes. Så skedde inte, som vanligt producerades inte vad som behövdes utan det som gav ägarna största vinsten. Men inte förrän de var på avgrundens rand, som en brittisk minister uttryckte det, insåg de styrande att det var nödvändigt att ändra kurs. Till exempel valde redarna i den stolta sjöfartsnationens handelsflotta att följa lönsamhetens lagar och ta säkrare uppdrag än de krigshärjade hemmavattnen eller helt enkelt sälja båtarna till högstbjudande. För att hindra att landet ströps av marknadskrafterna var regeringen tvungen att ta kontrollen över sjötransporterna. Liksom övriga krigförande länder övergav den brittiska staten låt gå-kapitalismen och börja styra ekonomin mot andra mål än vinst åt ägarna. Att guldstandarden dessutom bröt samman och regeringarna ändå kunde spendera gjorde att allt fler förstod att det som tidigare varit dolt bakom ekonomins slöjor var politik. I både Storbritannien och Italien utsattes arbetarnas löner och arbetsvillkor för hårt tryck men, till skillnad från tidigare, inte från den anonyma marknaden utan genom regeringarnas öppna ingripanden. Ekonomin blev plötsligt synlig och myten om den osynliga handen var allvarligt skakad.
Med freden vek krigskonjunkturen och kris utbröt, med inflation, fallande produktion och vinster. Samtidigt var Europa förändrat i grunden. Tsarväldet, sedan århundraden reaktionens till synes oberörbara bastion, hade störtats och tilltron till dem som lett ut kontinenten i världskrigets katastrof var lågt och arbetarrörelsen på frammarsch. Redan under kriget hade arbetare i Skottland bildat kommittéer på arbetsplatserna som inte bara organiserade otillåtna strejker utan även drev krav på arbetarkontroll. Liknande rörelser med direktvalda representanter hade uppkommit i Italien. I Turin knöt intellektuella socialister runt Antonio Gramsci an till dessa och spred genom tidningen L’Ordine Nuovo (Den nya ordningen) tankarna på att de arbetande skulle ta kontrollen över produktionen.
Ingående skildrar Mattei hur denna rörelse utvecklades i de två länderna. I Storbritannien blev kraven på sociala reformer allt mer långtgående: vuxenutbildning, bostadsbyggande, sjukförsäkring och så vidare. I Italien började arbetarna under Biennio Rosso, de två röda åren 1919 – 1920, ta över fabrikerna i stor skala och producera under egen kontroll.
Den gamla ordningen skakade i Europa, arbetarklassen hade trätt in på scenen som aldrig förr och hotade medvetet grundvalarna för kapitalismen. Hur skulle de ägande klasserna återta initiativet, ideologiskt och i praktisk politik? Svaret blev åtstramning.
Mattei skildrar hur konferenserna i Bryssel och Genua blev en kraftfull mobilisering av de styrande kring denna strategi. Där samlades bankirer, statstjänstemän och ekonomer för att dra upp riktlinjerna för motoffensiven. Konferenserna har av många ansetts vara tämligen misslyckade eftersom olika förslag kring internationellt samarbete inte genomfördes. Mattei menar att det är en felaktig bedömning. Med sitt fokus inställt mindre på formaliteter och mer på klasskampens verklighet menar hon istället att de var en mycket framgångsrik kraftsamling som snabbt skulle få genomslag i den borgerliga klasspolitiken i olika länderna.
Ur de många protokollen har Mattei destillerat fram de två viktiga slutsatser som experterna drog. Den första var att krisens orsak fanns i de arbetandes materiella krav. Den andra var lösningen, åtstramningspolitik, den som sammanfattades av den brittiske delegaten Lord Chalmers ord om att arbeta, leva och spara hårt. Det vill säga problemen var folkets fel och de måste nu straffas med åtstramning.
Mattei sammanfattar åtstramningens kärna som en kombination av politiska åtgärder och en teori som rättfärdigar dessa åtgärder, en treenighet av finanspolitik, skattepolitik och industripolitik där alla sektorerna hänger samman och förstärker varandra med ett övergripande syfte: att stärka och bevara kapitalets makt.
Med penningpolitiken trycktes inflationen ner på de arbetandes ryggar med hjälp av höga räntor och arbetslöshet. En budget i balans blev det överordnade målet, skattebördan lades allt mer på de med lägre inkomster, förmögenhetsskatter avskaffades medan indirekta skatter ökade och de sociala utgifterna slaktades. Genom privatiseringar och minskad offentlig sektor drevs arbetslösheten upp samtidigt som hårda inskränkningar i de fackliga rättigheterna pressade ner antalet strejker i botten.
Det ideologiska lösenordet blev ”ren ekonomi”, nationerna skulle styras enligt strikt ekonomiska principer, höjda över politiska och sociala strider där staten skulle hålla sig utanför.
Med oberoende riksbanker och ”ren ekonomi” var produktionen åter utom räckhåll för politiken. Fast naturligtvis inte när det gällde att hålla nere de redan nertryckta. I både Storbritannien och Italien hade ekonomerna inga invändningar när det gällde statliga ingripanden mot arbetare, bönder och deras organisationer. Längst gick det i Mussolinis Italien där fackföreningar och arbetarpartier upplöstes och strejker förbjöds. Men även i Storbritannien slog staten mot arbetarrörelsen, statsanställda förbjöds organisera sig fackligt och lagar stiftades som berövade Labourpartiet stora delar av sina inkomster.
En viktig del i den ideologiska offensiven var att vända uppochner på världen: rikedom skapades av de ”flitigas” investeringar, inte de fattigas arbete, dessa slösade ju bara bort sina pengar på att konsumera. Slutsatsen blev att resurser skulle föras över till dessa ”flitiga” så att de kunde investera. De arbetande massorna utmålades som ansvarslösa och okunniga, just som de ställde krav på mer makt över sina liv och i praktiken började sträcka sig efter makten i samhället.
De ekonomiska beslut som krigsekonomierna hade gjort synliga skulle åter döljas bakom marknadskrafternas dimridåer.
Framför allt skulle den obildade massan inte tillåtas påverka besluten, detta var experternas sak.
En av åtstramningsrörelsens ledande figurer, den brittiske ekonomen Ralph Hawtrey, insåg att den nyvunna demokratin stod i vägen eftersom inom ramen för denna ”måste regeringen bemöta kritik, eftersom dess ämbetstid är beroende av folkligt stöd”. Därför var det viktigt med en självständig centralbank ”fri att följa mottot: ’Förklara aldrig, ångra aldrig, be aldrig om ursäkt.”
I sin fruktan för revolutionen och i sitt råa förakt mot de arbetande smälte skillnaderna mellan fascism och liberalism snabbt samman, och det är slående hur lika de styrande i dessa så olika länder agerar och formulerar sig i de dokument Mattei grävt fram ur arkiven. Med den ledande representanten för den ”rena ekonomin” Maffeo Pantelonis ord:
”Tack vare bolsjevismen har den blygsamhet i levnadsstandarden som kännetecknade italienarna försvunnit. Den har försvunnit både hos arbetarklassen och hos bönderna. Det är motbjudande att bevittna massorna av berusade arbetare i alla vara städer … den anmärkningsvärda ökningen av lönerna åtföljdes inte av ökad civilisation, utan i stället lever arbetaren och hans hustru som grisar i sina hem för att kunna slösa bort det mesta av sin inkomst på att dricka vin på krogen.”
Storbritanniens premiärminister Winston Churchill hyllade oförbehållsamt den fascistiska åtstramningen: ”en budget i balans med betydande överskott medan industrin snabbt ökar i betydelse, och gynnsam betalningsbalans (…) en ordningsam och progressiv regering, en sparsam och arbetsam befolkning”, ”Om jag hade varit italienare är jag säker på att jag skulle ha stått vid er sida från början till slut i den segerrika kampen mot (…) leninismen.”
Den klasskamp som Clara Mattei genom sin bok lyft fram pågår idag som för 100 år sedan. Åtstramningspolitiken är fortfarande en del i denna klasskamp, ideologiskt genom att få den att framstå som det enda möjliga och praktiskt genom att förskjuta makten till kapitalets fördel. Kapitalets ordning sveper bort de ideologiska dimmorna kring åtstramningspolitiken och visar upp den för vad den är, en del av klasskampen. Ju fler som får syn på att den nuvarande samhällsordningen inte är evig utan just kapitalets ordning, desto större blir möjligheten att vi kan ifrågasätta och göra uppror mot den, både i teori och praktik.
Clara Matteis bok är tillägnad hennes farfars bror Gianfranco Mattei som dog i Mussolinis tortyrkammare och ”till revolutionärer över hela världen – igår, idag och imorgon”. Det är bara att hoppas att många läser och tar den till sig. Inte minst de inom vänstern som idag har svårt att se något alternativ till åtstramningspolitiken annat än att göra den lite mindre dålig.
”Min forskning är en del av kampen mot kapitalismen”
Intervju | Lars Henriksson
Clara Mattei, italienskfödd ekonom verksam i USA, är med sin bok Kapitalets ordning en av huvudattraktionerna på Vänsterdagarna i Göteborg och jag får en hastig frukostträff med henne strax innan hon går upp på scenen. Vi kastar oss direkt in i samtalet om åtstramningar och likheten mellan de två 20-talen, 1920-talet som hennes bok handlar om och läget idag. Är det kanske så att det som kallas åtstramning är ett slags normaltillstånd under kapitalismen som bara avbryts tillfälligt?
– Exakt, det är väldigt viktigt, säger hon ivrigt. Egentligen är jag inte så förtjust i bokens engelska undertitel. Ekonomerna ”uppfann” inte åtstramningen, den fanns inneboende under hela den viktorianska eran innan kriget bröt låt gå-politiken. Att pressa ner arbetarklassens löner och arbetsvillkor är en del av kapitalismens grundläggande sätt att fungera. Vill man ha kapitalism så behöver man åtstramning som strukturellt försvagar arbetare så att de tvingas att acceptera underordnade villkor.
Det du skildrar är en kort period när åtstramningspolitiken blir en uttalad och härskande ekonomisk ideologi. Varför hände detta just då?
– Åtstramning fanns som sagt redan i praktiken, de teorier som utvecklades efter första världskriget handlade om att övertyga folk om att den var nödvändig. Det hände i en situation när kapitalismen var i en djup, djup kris, inte bara ekonomiskt utan även politiskt och socialt.
– Under kriget blev det tydligt att ekonomin inte levde ett eget liv, den gick att styra politiskt. Efter kriget hjälpte de insikterna arbetare att ställa krav på ett bättre liv och långtgående sociala reformer. Men inte bara det. Många hade fått syn på makten bakom ekonomin och ifrågasatte kapitalets rätt att styra produktionen, förklarar Clara Mattei. I Skottland uppstod en radikal rörelse av direktvalda representanter på arbetsplatserna som krävde makt över produktionen och i Italien började arbetare ta över fabriker genom att organisera sig i råd, som under ryska revolutionen. Det startade i min hemstad Turin och spred sig över hela landet. De ifrågasatte kapitalismen i handling och i stor skala. Min bok bygger på tankar jag fått genom att som historiker gräva i arkiven för att lyfta fram dessa bortglömda ögonblick. Varken historiker eller ekonomer har varit särskilt intresserade av att prata om den här rörelsen eller hur staten svarade på den. Uppfattningen har varit att det gick ju åt skogen så vi kan strunta i det. Jag menar tvärtom att vi har mycket att lära oss av dessa år.
Clara Mattei ser sin forskning som en del av kampen mot kapitalismen.
– Som forskare kan vi bidra till samhällsförändring genom att undersöka historien och förse människor med viktiga verktyg som de kan använda och känna sig stärkta av i dagliga livet, menar hon. När Marx förklarade kapitalismen tänkte han sig att människor som förstår att den inte är naturgiven och evig utan ett system byggt av människor lättare kan ifrågasätta och bekämpa systemet.
– När människor ifrågasätter de dominerande tankarna ökar deras möjligheter att agera. Idag är det lika viktigt som på Marx tid att ifrågasätta påståenden om hur ekonomin fungerar. Att vi inte lever i en ekonomi i största allmänhet utan i en speciell ekonomi, den kapitalistiska. Det är egentligen uppenbart men behöver upprepas om och om igen: marknaden är inte något naturtillstånd. Den behöver åtstramningen för att skyddas och upprätthållas, understryker Clara Mattei.
– Det är viktigt att förstå att åtstramningspolitik är inte ”dålig politik som inte ger tillväxt” som en del i vänstern ibland anklagar den för, säger Clara Mattei bestämt. Den är först och främst ett sätt att skydda det kapitalistiska systemets grunder. En del av klasskampen som stater och regeringar använder aktivt mot arbetande människor för att hålla oss maktlösa och nertryckta.
– Åtstramningspolitikens stora framgång är att den övertygat så många om att det inte finns någon väg ut ur kapitalismen. Det är så ingrott idag, inte minst hos vänstern, mer än hos högern faktiskt och det är intressant. Det absurda är att högern ofta oroar sig mer över hur skört systemet är medan många i vänstern ser det som omöjligt att ifrågasätta kapitalismen. Se på med vad som händer i USA idag, högern är livrädd för den arbetarkamp som pågår, som bilarbetarnas framgångar och annat. Centralbanken Fed använder räntan för att återställa klassbalansen. De i toppen är varken övertygade om att systemet är stabilt eller evigt. De är väldigt oroliga för ett sammanbrott medan vänstern inte vågar tro att det går att utmana kapitalismen.
Köp boken från Verbal förlag: Kapitalets ordning