Ledare

Stormen av ryska missiler mot ukrainska städer som slår ut el- och vattenförsörjning, bostäder och – förstås – mänskligt liv, markerar en ny förödande fas av storkriget i Europas mitt. Putinregimens kriminella invasion bakom förljugna ideologiska dimridåer tycks i stora stycken ha havererat.

Förslagen som riktar sig mot invandrares rätt till vård framläggs mot bakgrunden av ett vårdlandskap i förödelse. Kommersialisering och privatisering har dränerat offentlig vård på resurser och förstört möjligheten att styra vården till de mest behövande. Bristande resurser och affärsliknande ersättningssystem driver vårdpersonalen till uppsägning eller utbrändhet. Trots Tidöavtalets luftiga tal om satsningar på olika vårdområden föreslår det inga åtgärder mot dessa verkliga problem.

Utan demokratisk debatt ansökte den svenska socialdemokratiska regeringen i våras om medlemskap i det av USA styrda Nato. Försvarsanslagen ska ökas till två procent av BNP, bekräftade ÖB, för att anpassa Sverige till Natos krav. I valrörelsen var Natofrågan död, inte ens Vänsterpartiet drev frågan aktivt.

Mycket stod på spel, inte bara för brasilianarna, när val hölls i Brasilien i söndags. Inte så få världen över följde nervöst såväl valkampen som röstsammanräkningen. Så även i Sverige. I fyra år styrdes Brasilien av en president, Jair Bolsonaro, som borde ha varit ovalbar.

Att historien upprepar sig, första gången som tragedi och andra gången som fars, är Liz Truss försök att återskapa Thatchers stålbad ett strålande exempel på. The lady was for turning – och på bara fyrtiofem dagar var det adjö och goodbye. Det går inte längre att driva ett högerprojekt på naiva förhoppningar om ”dynamiska effekter” av skattesänkningar. Innovationstakten i ekonomin är sedan länge på tillbakagång.

”Den hårda kärnan, det som gynnar högavlönade och kapitalägare med udden mot arbetare och låginkomsttagare och med ökad rättslöshet för stora grupper, kommer att drivas snabbt och skoningslöst, utan något större utredande.”

Den ryska invasionen av Ukraina har sedan länge övergått i ett ställningskrig. Rysslands militära styrka nöts ner av det ukrainska folkets motstånd och det massiva vapenstödet från NATO. Putinregimens manipulerade folkomröstningar och annekteringar av de fyra ukrainska provinserna är ett sätt att försöka ta initiativet genom att höja insatserna

Extremhögern är åter på marsch över kontinenten och när fascismens arvtagare nu åter griper om makten i Italien är det är många som anmärker på det politiska läget som ett eko från historien. Och det är förstås relevant att konstatera att vi politiskt i allt väsentligt står och stampar i samma mylla som för hundra år sedan – men vad vi verkligen borde diskutera, inte minst från svensk horisont är det italienska valet, inte som ett eko från historien, utan från framtiden.

Så vann då det nyliberala, nationalistiska och konservativa högerblocket. Deras valkampanj var aggressiv och djupt reaktionär. När man talade om gängvåldet knöts det hela tiden ihop med invandringen. Två miljoner utomeuropeiska invandrare gjordes kollektivt ansvariga för skjutningarna. På frågan vad som måste göras åt kriminaliteten blev svaret från de blåbruna: ”Minska invandringen!” SD dammade av sitt gamla krav på ”återvandring” och twittrade om ”Enkel biljett till Kabul”.

Nyliberalismens söndertrasning av de svenska välfärdssystemen med gapande samhällsklyftor och segregation tillsammans med dyrtid, energikaos och otrygghet i krigets och militariseringens Europa utgör fonden. Högerblockets hatfyllda politisering av treenigheten gängbrottslighet, invandring och skärpta straff, SD:s favoritramsa, har utgjort bräckjärn för högerreaktion på bred front, från klimatförnekelse till klasspolitik mot jämlikhet och gemensam välfärd.