▶ Minns Olof Palmes tydliga protester
▶ Men idag knappast alls någon kritik
▶ Ta strid mot DCA-avtalet för en förändring!
Ledare|Vecka 16
Många av oss minns Olof Palmes skarpa uttalande i samband med USA:s bombningar över Vietnam julen 1972 där han inkluderade det brottet till ett i raden av historiens värsta illdåd:
”Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972”.
Uttalandet väckte omfattande global uppmärksamhet och fick främst till konsekvens att Sveriges dåvarande ambassadör i Washington inte längre var välkommen i landet.
Nu är det 40 år sedan Olof Palme blev offer för en mördares kulor på Sveavägen i Stockholm. I historiens backspegel känns det också som det symboliserade att något av en epok gick i graven, för därefter har Sveriges kritik och protester mot USA:s olika folkrättsbrott och övergrepp steg för steg blivit mer lågmälda till att idag helt upphöra. En väsentlig orsak är självklart Sveriges – efter det kalla krigets slut – allt tydligare militära band med Nato och USA; Nato genom Sveriges anslutning till det så kallade Partnerskap för fred 1995, Värdlandsavtalet 2014 samt det fullbordade medlemskapet 2024 och direkt med USA genom Samarbetsavtalet 2016 följt av DCA-avtalet 2024.
Det är därför knappast någon överraskning att den svenska regeringen legat så lågt, efter att USA – tillsammans med Israel – inlett sitt angreppskrig mot Iran. Statsminister Kristersson har med orden ”lyckas det är det tillåtet” skapat en egen hemmagjord doktrin, som om det FN-stadgan säger om rätten att ta till våld är av underordnad betydelse. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Morgan Johansson är inte bättre när han trycker på att ”ansvaret för eskaleringen i regionen ligger hos Irans regim”. Föga förvånande är ändå Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna de riksdagspartier som går allra längst i anpasslighet och rent stöd till angreppskriget. Inte för inte var det representanter för dessa partier som bjöd in den tidigare shahens son, Reza Pahlavi, att tala i riksdagen där han – ackompanjerad av applåder – krävde att bombningarna av Iran ska fortsätta. Ebba Busch har dessutom mer än en gång från talarstolen i samband med manifestationer utropat ”Javid Shah!” (Leve Shahen!).
Det enda parti i riksdagen som tydligt avvikit från mönstret är Vänsterpartiet där den utrikespolitiska talespersonen, Håkan Svenneling, uttryckt följande: ”USA:s bombningar av Iran är ett solklart brott mot internationell rätt. Inget land har rätt att attackera ett annat, inget land står över folkrätten”. Det är dock inte en fråga som V prioriterat. På partiets hemsida finns inte ett ord om Irankriget och från partiordförande, Nooshi Dadgostar, har det inte heller hörts ett ljud.
Hur kan vi då ta strid mot denna svenska anpassning och underordning till USA? Ja, den fråga som vi bör rikta in oss på är nog kravet att Sverige säger upp DCA-avtalet; det absurda att USA har fått tillgång till 17 militära baser i vårt land. Det talas flitigt om ”rysshotet”, men samtidigt välkomnar det svenska militär-politiska etablissemanget en annan bevisligen aggressiv imperialistmakt med öppna armar – något som sannolikt för en växande opinion uppfattas som besynnerligt, och oroande. När riksdagen beslutade om DCA-avtalet röstade Vänsterpartiet och Miljöpartiet mot. Idag reser också V kravet att DCA-avtalet måste sägas upp; i form av bland annat en riksdagsmotion samt debattinlägg. I samband med V:s kongress, 17-19 april, motioneras det därtill om att det är en fråga som måste lyftas fram i valrörelsen.
Men för att kampen mot DCA-avtalet ska ges ett ökat tryck måste det också höras på gator och torg, precis som i Malmö, 11 april, när vänsterpartister och andra aktivister manifesterade.
Bilden: Olof Palme när han håller sitt berömda jultal 1972 om USA:s bombning av Hanoi