Miguel Urbán från spanska Anticapitalistas inför EU-valet.
INTERVJU | Emilio Cabrera
– När den franska vänstern i början av 2000-talet slets mellan att rösta på en korrupt högerman som Jacques Chirac för att hindra att Le Pen (senior) och extremhögern kom till makten gick vänstern in i en period av att vara som en sorts hamster i ett hjul som hela tiden röstar för högern så att extremhögern inte ska styra. För att komma ut ur det hjulet måste man göra något annat. Det handlar inte om att låta extremhögern komma åt makten utan om att ta sig ur hjulet.
Det menar Miguel Urbán som representant för spanska Anticapitalistas i EU-parlamentet. Nyligen gav det spanska bokförlaget Verso ut Urbáns bok Trumpismos – Neoliberales y autoritarios [Trumpismer – Nyliberala och auktoritära], där han utvecklar sin syn på framväxten av internationella högerextrema rörelser. Miguel Urbán var medgrundare av Podemos, en organisation som spanska Anticapitalistas lämnade 2020 när ledningen kring den karismatiske Pablo Iglesias beslutade sig för att ingå i en regering ledd av det socialdemokratiska PSOE.
I webtidskriften lavozdelsur.es intervjuades Urbán av journalisten Emilio Cabrera och utvecklade sin syn utifrån framför allt den spanska och sydeuropeiska vänsterns erfarenheter. Här ett kortare referat.
Miguel Urbán: – Vänstern har anslutit sig till statsvetenskapliga teorier som säger att valmajoriteter och konsensus byggs från politikens mitt. Extremhögern bevisar motsatsen och bygger majoriteter från en marginalitet, från konfrontation och radikalisering. Vi trodde att ingen skulle överträffa Trump och så kom Bolsonaro i Brasilien och Milei i Argentina och överraskade oss. Problemet är att extremhögern håller på att radikaliseras och vänstern på att modereras. Det verkar som att vänstern måste be om lov för att få finnas i parlamentariska församlingar. Extremhögern vill ju inte bli accepterad. Vänstern har tappat den överskridande och motkulturella logik som extremhögern präglas av. Vänstern måste finnas i parlamentariska församlingarna för att få igång demokratiska öppningar men utifrån ett radikalt ifrågasättande av det kapitalistiska politiska systemet. Om vi inte förstår det i en tid av nyliberalismens och klimatets kris som leder oss till en civilisationsavgrund kommer det att vara lättare att föreställa sig världens ände än kapitalismens slut.
Cabrera: Men ska vänstern överge parlamentariska församlingar och återvända till gator och torg för att förändra samhället?
– Jag anser inte att det parlamentariska och utomparlamentariska står emot varandra. Jag glömmer aldrig ett uttryck från Teresa Rodríguez [en av Anticapitalistas pionjärer] i början av Podemos tid, ”En fot i parlamentet och tusen på gatorna”. Till slut ser det ut som att det blev tvärtom och Podemos hamnade med tusen fötter i parlamentet och en på gatorna. Frågan är inte att vara där utan varför vi är där och vad vi gör i parlamentariska församlingar utan att lämna gatan. Frågan är hur vi bygger långsiktiga processer. Politik kan inte ha den frenetiska takten som sociala medier har. Man måste delta i sociala konflikter med uthållighet. Att återuppbygga samhällsstrukturer och klasskultur är avgörande för att nå sociala segrar som senare blir politiska och valtekniska segrar, men inte tvärtom. I parlamentariska församlingar finns vi för att kämpa, inte för att skapa konsensus. Men stora delar av vänstern har glömt det.
För Urbán kan inte fenomenet Trump, Bolsonaro eller Milei fångas i det traditionella begreppet ”fascism”. Istället vill han använda termen ”trumpism” för att åskådliggöra någonting mycket bredare präglat av vår egen tid och kombinationen extrem nyliberalism och ultrakonservatism.
– Det fanns trumpism innan Trump. Den globala reaktionära vågen uppstod inte med honom, men Trump lyckades konstruera en slags världsbild av den. Han möjliggjorde så att Bolsonaro inte blev Trump utan just Bolsonaro. Det skapade en högerextrem magma, eller lavaström, som en tid var marginell i USA och såg ut som något europeiskt efter Le Pen [senior] på 1980-talet. Det var inget nytt fenomen men väldigt splittrat i Europa. Vox i Spanien dök upp före Trump, men det var Trump som gav Vox relevans, ett parti som tidigare var obetydligt.
– Det finns två nyckeldatum: 2008 års kris, som öppnade ett politiskt utrymme för en internationalisering av denna reaktionära våg och Trumps seger 2016 som lyfte upp den i internationell skala.
Urbán analyserar i boken den internationella komplexiteten i denna process, med Erdogán i Turkiet, Putin i Ryssland, Netanyahu i Israel och Modi i Indien, det mest befolkade landet i världen som sedan 2014 styrts av extremhögern.
– Det är inget homogent fenomen. Det är därför jag talar om att trumpism skapar en magma av olika strömningar men med gemensamma drag, Milei och Orbán i Ungern ligger miltals från varandra, men har gemensamma drag. Det finns sammanhang som är typiska för den globala reaktionära vågen. Här har du allt från incels, gamers, anarkolibertarianer eller paleolibertarianer, libertarianska anarkokapitalister, islamofober, nyfascister. Det finns en hel radda, därav namnet. Jag karakteriserar dem som en reaktionär auktoritär rörelse.
Men är den fascistisk?
– Det är normalt att folk undrar om vi står inför ett återfall av fascismen när Giorgia Meloni kommer till makten i Italien 100 år efter Mussolini. Jag tror att detta handlar om mer än en teoretisk debatt, det är en djupt praktisk debatt. Om vi trodde att vi stod inför uppkomsten av en fascistisk rörelse skulle vi behöva ägna oss åt andra uppgifter. Jag skulle inte presentera en bok utan gå under jorden. Vi kan inte bagatellisera vad fascism var. Det är inte som att det är samma fascism på nytt, även om det finns fascister i rörelsen, men idag finns det ingen nyfascistisk återuppståndelse.
– Ibland använder vi karakteriseringen fascism väldigt enkelt, till och med som en förolämpning, ”Ayuso är fascist” [Isabel Ayuso är en extremt konservativ politiker som styr Madrid]. Men nej, det är hon inte. Det betyder inte att hon är bättre, men det är något annat. Vi måste använda de klassiska studierna om fascism som utgångspunkt eftersom det finns andra mobiliserande faktorer i denna nya extremhöger.
Vems ansvar är det att blockera dessa rörelser, vänsterns eller den traditionella högerns? [I Spanien vägrade den konservativa högern att samregera med Vox] På vilket sätt kan man förhindra dessa rörelsers tillväxt?
– De som borde stoppa dem är folket. Det är inte bara en valfråga. Vi skulle mista oss om vi trodde att dörren till extremhögern har stängts bara för att Vox inte styr. Om vi ser den politik som Spaniens inrikesminister bedriver vad gäller immigration, vem skulle kunna säga att man har stoppat Vox? Skulle Vox ha hanterat våldet i Melilla annorlunda? [2022 försökte 2 000 migranter ta sig in i den spanska enklaven Melilla, som ligger insprängd i Marocko och minst 37 personer dödades som en följd av polisens våld]. Var det inte att anamma extremhögerns agenda? Den spanska koalitionsregeringen mellan PSOE och Podemos flaggade stolt under ordförandeskapet i EU den 6 oktober 2023 för att ha sjösatt migrationspakten. En invandringspakt som innebär att man kopierar extremhögerns agenda. Extremhögern visar att den inte behöver regera för att sätta den offentliga och lagstiftningsagendan. Man kan kanske tro att extremhögern har stoppats, men vad man egentligen gör är att försena extremhögerns seger.
– Tror vi verkligen att den spanska koalitionsregeringens djupt främlingsfientliga politik med skamliga överenskommelser med en diktatur som Marocko stänger dörren till extremhögern? Jag tror att man i stället öppnar den och att det blir värre, det är att spela trollkarlens lärling för extremhögern. Det normaliserar deras hat- och stigmatiseringspolitik mot migranter och fattiga. Den stora koalitionen av konservativhöger, socialdemokrater och liberaler invandringsagenda slutar att bekämpa fattigdom för att i stället bekämpa de fattiga, vilket vi ser idag.
För att ta sig ur hamsterhjulet måste vänstern bli lika systemkritisk som de högerextrema, menar Urbán, men från motsatt utgångspunkt. Trots ”trumpismens” kulturkrig och strävan att nå breda grupper av arbetare och andra som förlorat på nyliberalismen vägrar dess olika riktningar att ingripa i marknaden och mot storbolagen.
– De kommer själva från övre medelklass och är upprörda nyliberaler, Vox i Spanien är en typisk representant. När allt kommer omkring stöder de Uber mot taxis, klädkedjan Zaras ägare mot de anställda, affärsmännen mot småproducenterna. Det är deras verkliga politik. Extremhögerns ekonomiska politik är djupt nyliberal. Trots det kanaliserar de missnöjet, som en paradox mitt upp i nyliberalismens kris
– Nyliberalismens kris eller oförmåga till politisk, ekonomisk och social lockelse har ju sprängts i luften men vi ser att de som kanaliserar missnöjet är ultranyliberaler. Vi har en värld i brand och vi ger mordbrännaren mandat att vara brandman. Vänstern är förbryllad, den tycker att om folk är arga så ska de ansluta sig till oss. Men den huvudsakliga polariseringen som sker är inte vänster/höger eller nyliberalism/anti-nyliberalism. Huvudpolariseringen sker inom och utanför systemet. Vänstern ses som en del av systemet och dess moderering leder till att den ännu mer ses som en del av systemet.
Här ser Urbán det franska exemplet La France Insoumise [Det okuvliga Frankrike] och Nupes [Folkets nya ekologiska och sociala union] som ett försök att ta sig ur hamsterhjulet. Men också följderna av att Syriza i Grekland misslyckades.
La France Insoumise förklarade att de inte hade någonting med Macron att göra, menar Urbán, och att det i stället var Le Pen som faktiskt hade det. Det gjorde att Nupes kunde ställa upp i den andra valomgången och inte välja Macron som det mindre onda.
– Vi såg Syrizas uppsving. De kunde växa genom att vägra regera med [socialdemokratiska] PASOK. De framstod som ett alternativ till nyliberal politik och det gjorde det möjligt för dem att bilda regering. Deras stora nederlag var att de inte lyssnade på folket när det röstade emot nedskärningarna. Det är när vi lyckats radikalisera vår politik och folk har uppfattat oss som ett alternativ till systemet som vi har kunnat bemöta extremhögern och dess trollkarlslärlingar
Urbán menar att kombinationen av nyliberalismens kris med miljökrisen och klimatförändringarna lett till ett slags ”upphävande av framtiden”.
– För första gången är vi medvetna om att vi kommer att leva sämre än våra föräldrar och det skrämmer oss. Nyliberalismen är en maskin som genererar rädslor. Det innebär också rädsla för framtiden. 77 procent av ungdomarna i de 16 mest folkrika länderna föreställer sig en skrämmande framtid. Det är vad de ser framför sig. Kapitalismens utopiska löften om obegränsad tillväxt har brutits. Framtiden var tänkt som framsteg och tillväxt. Nu vet vi att det inte kommer att bli så och det finns en rädsla i det. Det gör att man inte kan föreställa sig en framtid där framsteg inte är tillväxt. Vi ser ständiga remakes eftersom vi är oförmögna att skapa element, byggstenar, för framtiden. Det är där vänstern misslyckas och extremhögern vinner.
Varför?
– För att vänstern är oförmögen att tänka på en framtid utanför kapitalismen. Den tycks vara oförmögen att föreställa sig en framtid som hanterar denna miljö- och kapitalistiska kris genom en postkapitalistisk eller antikapitalistisk logik. Extremhögern har en politik som, till skillnad från fascismens, inte är för framtiden utan för det förflutna. De säger åt oss att återvända till det förflutna som en återgång till obegränsad tillväxt med framsteg kopplade till en fiktiv fossilekonomi. Att återgå till det förflutna är att återvinna den patriarkala familjen och annat inför identitetspanik.
– Vänstern står inför utmaningen att övervinna sitt politiska nederlag i en värld utan utopier. Vänstern har inte lyckats lyfta fram ett globalt narrativ efter Berlinmurens fall som möjliggör en utopi utan kapitalism. En berättelse som övervinner kapitalismen för att bygga en ekosocialistisk logik. Om vänstern inte framstår som ett alternativ och föreställer sig en värld utan kapitalism, om vi inte kan tala om gemensam egendom, social trygghet, om att leva bättre med mindre tillgångar, om att arbeta mindre genom att dela all rikedom kommer vi helt enkelt att konkurrera om det förflutna med extremhögern. Det är inte där vi kan avgöra framtiden så att mänskligheten ska kunna leva i den här världen.
Varför verkar det som att extremhögern lyckas bättre när den vänder sig till ungdomen än vänstern?
– Det är inte riktigt så. Låt oss i stället säga att extremhögern har stulit ungdomen från den traditionella högern. Ett av den konservativa högerns drama i Spanien är att Vox’ budskap har fått mer genklang hos redan högervridna ungdomar som har gått över till Vox.
– Men det finns ett element hos extremhögern som går väldigt bra hos unga som har inbillats att det att vara radikal innebär att vara ett machosvin eller homofob. Högerns troll finns. Internets motkulturella värld kopplad till gamers, där vänstern är out. Vi och även de konservativa är utanför det som på spanska kallas fachosfera [fascistsfär]. Vox har lyckats väldigt bra där. Det är ingen slump att de har gjort det genom nätverken, det är där ungdomar umgås mest, och det är därför extremhögern är en av de mäktigaste politiska krafterna på sociala medier.
För Miguel Urbán är den mest komplicerade frågan att besvara varför extremhögern vuxit så starkt på senare år.
– Vi har alltid gett många enkla svar, men det är mer komplext. Vi kan inte förstå fenomenet utan att förstå kapitalismens kris och miljökrisen, som en konsekvens av den värld vi lever i. Från vänstern har vi alltid tänkt att missnöjet hade en vänsterprägel. Vi har sett oss själva som lösningen i förhållande till kapitalismen, men för somliga som är upprörda över detta system är vi en del av problemet.
– Vi måste erkänna för oss själva att vi har fler frågor än svar och svaren måste förberedas kollektivt utifrån kamperfarenheter. En rysk revolutionär sa en gång att folket lär sig mer under en månad genom revolutionen än på hundra år av ett revolutionärt parti. Jag strävar efter att vi lär oss tillsammans i revolutionära processer, men då måste vi avmystifiera ordet revolution. Revolutionen handlar inte om att ta regeringspalatset med vapenmakt. Det handlar om att folk ska arbeta med politik i första person, att människorna blir medvetna om sin makt för att tillämpa den.
Översättning från spanska: Alex Fuentes
Artikeln är baserad på en text tidigare publicerad på lavozdelsur.es