I veckans Studio Internationalen har vi aktivisten, kulturarbetaren, dramatikern och författaren America Zavala med oss som gäst.
Hon är också aktuell med boken Fiesta : memoarer från upprorets tid:
https://www.adlibris.com/…/fiesta-memoarer-fran…
Här är poddavsnittet att lyssna på:
https://www.facebook.com/reel/1770187281013525
Och här är den skrivna versionen för er som föredrar att läsa:
…………………………………………………………………………………………………
Åsa Mattsson, inledning: Hej och välkomna till Studio Internationalen, som har tema Kultur och Uppror idag!
Världen är på spänn inför USA-imperialismens nästa drag efter kaoset med Iran och Hormuzsundet, ska de attackera Kuba nu? Vi har en växande Palestinarörelse och Internationalens Alex Fuentes har just skrivit två artiklar om upproret mot regimen i Bolivia.
I Sverige regerar fortfarande Tidöregeringen – och utrikesminister Malmer Stenergard satt och log som en rodnande tonåring på förra helgens Natomöte i Helsingborg mot USA:s utrikesminister Rubio som mottogs som en riddare/räddare för Europa .
Detta Tidölag som lägger enorma summor på fortsatt militarisering och tilldelar kulturen 0,62 procent av statsbudgeten för 2026. Och vill ha ett paradigmskifte för att släppa in privata finansiärer!
Med oss idag har Studio Internationalen en gäst som vi kan prata både Kultur och Uppror med! Jag säger varmt välkommen till America Vera-Zavala, aktivist, en av grundarna av svenska Attac, författare och dramatiker, som just kommit ut med sin senaste bok – Fiesta – Memoarer från upprorets tid.
Vad roligt att ha dig här America!
America:
– Tack och jag är jätteglad att vara här.
Det har varit många hyllningar i recensionerna om boken, och ett väldigt drag på releasefesten förra veckan!
– Ja, jag är väldigt glad över recensionerna, och mottagandet. Och jag har faktiskt haft tre släppfester, en i Göteborg, en i Malmö och en i Stockholm. Och dans var det, framförallt i Göteborg. Det är ju snart 25 år sedan Göteborgshändelserna, det som andra kallar ”Göteborgskravallerna” och andra ”händelserna” Boksläppet var där på Litteraturens hus och det slutade absolut med dans, det var viktigt.
Är det något särskilt du fäst dig vid när det gäller mottagandet av Fiesta? Något som överraskat, gjort dig upprörd, särskilt glad?
– Jag är väldigt glad att alla recensionerna tar fasta på att man får en sån härbra känsla, det var ju nånting som jag la ner mycket energi på.Jag ville skriva en historieskrivning om 90-talet och den globala rättviserörelsen- och jag ville skriva om händelserna från invasionen av Irak fram till idag men framförallt ville jag skriva om den här känslan av någon slags politisk fest. För det är inte fest, utan det är som om vi förvandlar politik till nån slags festlig arena för samhällsomvandling, det är det vi gör på 90-talet.
– Så jag är väldigt glad över att alla recencenter uppfattat den känslan.
Boken beskrivs som en medryckande, personlig och politiskt laddad memoar om den globala rättviserörelsen kring 1990-talet och början av 2000-talet. I Göteborgs-Postens recension, av Internationalens Lasse Henriksson, lyfts särskilt fram att boken skildrar en period av politisk eufori, där tron på att ”en annan värld var möjlig” bar upp en hel generation aktivister.
Han var dock inte helt nöjd med att du menar att 90-talet trumfar 68-rörelsen som politiskt viktig tid för vänstern. Kommentar?
– Nej precis, för han kommer ju från den generationen. Det är väl hans uppdrag att försvara den, och det är mitt uppdrag att försvara oss, men jag tycker verkligen att vi var bättre. Och jag tyckte också att det var roligt att göra en poäng av det, för på 90-talet var jag väldigt trött på att det var väldigt många ur den generationen( Lasse Henrikssom, Håkan Blomqvist mfl undantagna) tog avstånd från det de stått för en gång. Det var väldigt många av dem jag råkade ut för på 90-talet och fick debattera mot fast de egentligen hade behövt en terapeut. Maoisterna hade gerillaträning på Östermalm och det fanns olika grupper som stred mot varann, och påtalade hur man skulle klä sig och hur man skulle äta och sådär. Det är nånting som många sen har tagit avstånd ifrån.
– Den vänstergeneration som jag tillhör hade mycket starkare mångfald, och en respekt för mångfalden. Och det är också så att det är ganska få av oss som har tagit avstånd, de kan ha gått vidare men de har inte avvikit från de ideal som vi hade. Det var också en bättre blandning av kön bland de ledande. Globala rättviserörelsen hade många kvinnor, unga kvinnor, på ledande positioner. Och kvinnor med annan etnisk bakgrund.
Vi ska återkomma till dagens politiska läge, och ta en sväng in i kulturen:
Förutom aktivist, mycket engagerad i Palestinarörelsen, är du ju en känd kulturarbetare och kulturaktivist. Du var initiativtagare till och konstnärlig ledare för Botkyrka kommunity och dans och har skapat pjäsen Sara Sara Sara- starka kvinnor pinkar stående på Västerbottenteatern om författaren Sara Lidmans liv. Sedan ett par år är du verksamhetsledare för Gottsunda Dans och Teater i Gottsunda, Uppsala.
Hur viktiga är de här dubbla rollerna för dig – att vara både politisk aktivist och kulturarbetare?
När vi sågs för en tidigare intervju, i Vänsterpartiets gamla medlemstidning Rött, då pratade vi mycket om din inspiration av den brasilianske teatermannen Augusto Boal – och hans de förtrycktas teater- 1975, som i sin tur var mycket inspirerad av Paolo Freire, som skrivit De förtrycktas pedagogik, 1968, om solidaritet och det dialogiska förhållningssättet i lärande och kultur.Du och Patricia Lorenzoni har skrivit förord till en nyutgivning av Boals bok.Vad har han betytt för dig? Vill du säga något om vad han har betytt för dig och om hur du ser på de här dubbla rollerna?
– Alltså Boal är ju min främsta förebild vad gäller teater, och det är väl just i den formen, att basera teater på människors berättelser, men också att låta människor själva framföra sin egna berättelse, så han är min inspiration på väldigt mänga olika sätt. Och jag var nyligen, i februari, i Sydafrika, och gjorde ett teaterarbete med en grupp som kallas ”reclaimers” alltså de fattigaste, som går på gatorna och samlar ihop sopor, och tittar vad som kan återvinnas och säljas, det är vad de lever på. Så Boal är en ständig inspiration! Vad gäller att både skapa och vara med och påverka förutsättningarna för ett kulturellt arbete och själv jobba med kultur..jag skulle inte ens kalla det dubbla roller, för mig går det ihop väldigt klart. Jag skulle inte kunna göra det ena utan att göra det andra. Jag skulle inte kuna ägna mig åt kulturpolitik om jag inte själv var konstnär, och jag skulle inte kunna vara konstnär utan att bry mig om och försäka ändra de förutsättningar som vi har.
I Dagar och dagsverken från 1975 ger Ivar Lo Johansson (för övrigt kärlekspar med Sara Lidman en period på 50-talet och de delade ju ett djupt engagemang för samhällets utsatta) en fingervisning som känns rykande aktuell: ”Det är fel att strypa kulturanslagen för att i stället ge dem till polisen. Det rätta är att stärka kulturen och individens ansvarskänsla och i och med det minska våldet och överflödiggöra en auktoritär polismakt.
– Ett fantastiskt citat!
Det är Internationalens krönikör Gay Glans som lyfter det här citatet i en krönika i veckan och att kulturpolitiken ingår i det som regeringen beskriver som ett nödvändigt paradigmskifte. Det offentliga stödet till kulturen minskar – och väntas minska ytterligare. Helt i linje med deras borgerliga ideologi banar regeringen väg för ökad privat kultursponsring. Konsekvenserna av åtstramningen märks redan. Bristen på replokaler är akut till följd av statliga nedskärningar. Den kommunala musikskolan, som anses vara en av de viktigaste orsakerna till det svenska musikundret, kämpar med ekonomin. Samtidigt förbereds fängelseplatser för tonåringar?
– Det är fruktansvärt, och väldigt ideologiskt. Det finns starka ideologiska kopplingar mellan nedskärningar av anslagen till studieförbunden och fängelse för tonåringar. Det finns också en stark ideologi bakom utvisningarna; både vad gäller dem och fängelse för tonåringar. Inte ens företagarna vill ju utvisa alla dessa, de får ju brist på arbetskraft. Det är väl det jag kan tycka är viktigt att peka ut när det gäller den här Tidöregeringen, så ideologisk, dogmatisk och fyrkantig.
De faktiska offentliga utgifterna för kultur har alltså minskat kraftigt. Jämför vi med åren före pandemin har de totala offentliga utgifterna för kultur rasat med cirka 2 miljarder kronor. Staten står för det i särklass största tappet (1,5 miljarder). Det är ett historiskt skifte som skett i och med Tidöregeringens tillträde. Regionernas utgifter har också minskat, medan kommunerna har hållit emot, men bara ytterst marginellt.
Kulturens andel är 0,62 procent av den totala statliga budgeten för 2026 enligt regeringens budgetproposition. Det den lägsta andelen som kulturen har fått på över 20 år. VI ser en nedåtgående spiral för kulturen, skriver Alex Haridi, ordförande i Dramatikerförbundet i en debattartikel. ”Det kommer leda till minskad variation i föreställningar, färre spelplatser och en snävare repertoar”
Istället får vi ”Kulturkanon”?– Jag tror att det är viktigt att inte ställa renovering av Operan mot behovet av replokaler för nystartade band! Sverige är ett väldigt rikt land, men vi har den här högerregeringen men även en socialdemokrati somi mycket har prioriterat privat förmögenhet framför offentlig. Vi har råd med att både renovera och ha ett fint Operahus i Stockholm och satsa på replokaler och studieförbund! När det gäller studieförbund så är det väldigt talande att man skär ner på sånt som drabbar människor som man vet inte röstar på den nuvarande regeringen. Studieförbunden som klassiskt har tillhört arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Så det är väldigt ideologiska drag. Att det blir ett fattigare samhälle bryr sig inte den blåbruna regeringen om.
Nu tillbaka till din bok ”Fiesta” och en av de saker jag tycker är allra mest intressant är dina resonemang kring Internet- på 90-talet och nu?
– Vi är ju den första generationen aktivister med Internet. Jagdaterar ju rörelsens födelse med att zapatisterna kommer ut ur djungeln nyårsafton 1994. Och även om man inte skulle ha exakt den dateringen är det nånstans där som den där rörelsen tar fart. Muren har fallit, Sovjetunionen har imploderat och nordamerikansk konservativ tänkare( Francis Fukuyma) har sagt att historien är slut, kapitalismen har vunnit. Då föds samtidigt internet, och självklart var det främst killar som lärde sig den nya tekniken men de lärde ut en politisk tanke och det var så oerhört tydligt att vi var bara positiva. Vi såg internet som nånting som nästan omedelbart skulle bidra till socialism, för att internet upphävde äganderätten, internet kunde inte inhägnas, internet kunde inte köpas, internet var bara möjlighet och bara frihet och jag liksom rodnar när jag tänker på hur naiva vi var! Men det fanns också en massa möjligheter, men nu 30 år senare sitter alla som fångar och tittar på Tinder eller Blocket eller Facebook,den största skillnaden är bristen på mångfald. Plötsligt har vi aldrig haft så få valmöjligheter. Med hjälp av AI serveras vi dessutom fejkade nyheter av hög kvalitet. Det osäkrar ju allting.
Palestinarörelsen utmålas ofta som hot. Joel Malmgren, jurist och med i den autonoma vänstern skriver: ”I en debattartikel hävdade utbildningsministern att demonstrationerna gått ”alldeles för långt”, och Ebba Busch varnade för att ”Mellanösterns konflikter” skulle importeras till Sverige. I en debattartikel beskrev hon tillsammans med Alice Teodorescu Måwe Palestinarörelsen som i det närmaste genomgående antisemitisk och krävde att fler skulle lagföras och portas från offentliga platser. I andra debattartiklar framställs rörelsen som ”farlig” och som full av ”ruttna äpplen”.”
– Flera politiker har också uteslutits eller lämnat V och anklagats för antisemitism, som Lorena Delgado och Daniel Riazat, som nu bildat Framtidens vänster.
– Det är väldigt mycket ett tecken i tiden. Jag gick med i Ung Vänster 1994, så jag har väl varit med i nån sorts Palestinarörelse sedan dess.Jag har ju aldrig upplevt att Palestinarörelsen varit så ansatt, men jag har heller aldrig upplevt att Palestinarörelsen själv varit så ängslig själv, det radikaste vi har ropat på gatorna är ”Sluta döda våra barn” typ. Och ändå har de här starka anklagelserna kommit, och det är ett tecken i tiden. Vi ser ett Europa idag, och där föregår Europa USA, med högerpartier, med hjälp av högerextrema partier, högerextrema regeringar. Och så när Trump dyker upp så går USA om med hästlängder, men vi ser ett Nordamerika och ett Europa som är väldigt styrt av högerextrem ideologi och det är klart att det spelar roll och då blir ju arenan för exempel Palestinarörelsen väldigt liten. Så det är inte alls konstigt, men det betyder inte att det inte är jobbigt. Det är ett fruktansvärt läge!
-Och Både Vänsterpartiet, MP och Socialdemokraterna har ju slängt ut dem som både för en radikal politik och har en annan etnisk bakgrund. Det är synd att de politiska partierna är så ängsliga som de är, men det är inte förvånande.
Du är mycket tydlig i Fiesta att högern ändrat fiendebild, från ”kommunister” till ”muslimer”?
– Ja, förutom att jag berättar om ett 90-tal som är politiskt väldigt starkt, som sprider en känsla av att en annan värld är möjlig så är det också så att det här utspelar sig i en sorts mellanrum i historien. För att under kalla kriget har man ju haft kommunismen och ”kommunisten” som värsta fienden, och det faller ju 1991, och sen så återupprättas inte den här enda fienden förrän 2001, så det är tio år av frihet och den friheten lyckades vi ta tillvara mycket bättre än vad högern gjorde. Vi skapade den här mångfalden, minnet av att det var jätteviktigt att behålla hundra rissorter i Indien för at det är viktigt för de indiska småbönderna. Vi var i ständig kontakt med dem vi kämpade med, vi agerade inte bara i solidaritet med dem, vi var med dem. Vi tillhörde samma rödelse.
– Men efter 11 september 2001 kom en ny fiendebild – och det var muslimen, det var islam.
Du konstaterar också på din Facebook igår, att ingen vanlig media skriver att det var Eid al Adha, som firades igår onsdag 27 maj, den största av Islams två Eid-högtider,
”Det är Eid
Eid Mubarak
Det är Eid
På Public Service Morgonstudio är det ingen som säger Eid Mubarak till Sveriges hundratusentals muslimer.
Ingen säger Stora Eid och ler med hela kroppen.
Ingen pratar om vilka lammrätter som går att tillaga med högtiden i DN eller Expressen eller Aftonbladet.
Det är Eid, Israel med USA:s goda minne har bombat både Gaza och Libanon. På SVT:s morgonstudio är det ingen som säger Eid Mubarak, ingen som beklagar att de som idag firar också sörjer döda släktingar, vänner, landsmän. En heroisk brandman som gjort insatser i Ukraina intervjuas. Ingen som gör heroiska insatser i Gaza eller Libanon intervjuas.”
Varför intervjuas ingen ”heroisk brandman i Gaza eller Libanon”?
– För att public service just nu bara blundar och hoppas att det inte så mycket där. Och när det händer något är det X antal döda. Islamofobin är oerhört stark i Europa och Nordamerika och det går inte att vinna ett val idag som högerparti utan att piska upp islamofobiska stämningar. Det var väl två valrörelsen sen det kristdemokratiska partiet hade på sina valaffischer att de inte ville ha böneutrop i Sverige. Det finns inte så många muslimer som är intresserade av det heller, det är ingen fråga, de bryr sig mer om att deras barn har bra förskolor, att kollektivtrafiken inte är för dyr. Men att utpeka islam eller muslimer som ett onaturligt inslag i vårt samhälle är nu normaliserat till höger, så vinner man val i Europa, man vinner politiska poänger.
”Fiesta” slutar ändå med hopp. Du har med de här underbara beskrivningarna av euforin när rörelsen får fart och att detta kommer att hända igen, men vi har ju denna extremt reaktionära förskjutning idag. Vad är det som saknas?
-Det här att det kommer att komma igen, det var ju ingen som kunde förutspå att 68-rörelsen skulle bli så stark heller. Och den kom också ganska mycket som en överraskning för dem som inte var med, och jag tänker för oss som var med på 90-talet. Lyftet kom inte som en överraskning för oss, vi var ju med och skapade det, men det kommer ju i en kontaxt där man har sagt: ”det finns ingen vänster längre, det är ingen idé, kapitalismen har vunnit” och så stiger den globala rättviserörelsen fram.
– Det jag menar, i boken, med att det här kommer att komma igen, vi lever i mörka tider, men närsomhelst så kan det börja en fest som varar. Aktivister finns, och rörelser finns. Jag är övertygad om att det kommer att hända, men jag är också lika övertygad om att vi som inte är del av det ledande, och det kommer jag inte vara som jag var då, det kommer att komma från nya generationer och jag är beredd att stötta. För vi måste vara beredda på att förändra det här djupt orättvisa samhället, ännu mer idag. De problem som fabbs då på 90-talet löstes ju inte och nu har vi fördjupade problem.
-Men det kommer att komma en vändning, även om det ser mörkt ut!
Tack America-Vera Zavala för att du kom till Studio Internationalen.
Tack till vår tekniker Göran Samuelsson och förstås till alla er som följer och lyssnar på oss. På återhörande!