I dessa dagar när Mr Karp köpt halva Härjedalen för 0,12 procent av sin förmögenhet.
Inser techbossarna att för vår fortsatta överlevnad är daggmaskarna viktigare än de är?
Kan biologiska analfabeter växa ur sina pojkrumsdrömmar om att leva i siliconkroppar tills de är tvåhundra år gamla och sedan migrera till andra planeter?
Krönika | Bodil Carlsson
Now, of my threescore years and ten,
Twenty will not come again,
And take from seventy springs a score,
It only leaves me fifty more.
And since to look at things in bloom
Fifty springs are little room,
About the woodlands I will go
To see the cherry hung with snow.
Det där är A E Housman, född 1859, på ett sätt död sedan 90 år och på ett annat sätt alltid levande – för hur rätt hade inte den mannen. Dikten talar för en tjugoåring, som vet att han kommer att dö när han är runt sjuttio och alltså har kort om tid att se det som är viktigt. Den börjar med fem ord som ringer i minnet på många engelsktalande: Loveliest of trees, the Cherry –
Jag vet vem Housman är, för jag sprang ihop med honom.
En gång stod jag utanför ett hundraårigt hus på en gårdsplan där ett stort körsbärsträd blommade. Huset hade varmvattenberedare och en skröplig duschkabin, men bjöd i övrigt föga av modernitetens alla bekvämligheter. I köket fanns en gammal emaljerad järnspis och en korg direktverkande ved. Jag insåg, till mäklarens besvikelse, att stället var alldeles för mycket för två körkortslösa bokmalar att ge sig i kast med. Sex kilometer enkel grusväg till jobb och matbutik, läckande lagårdstak med tegel så gammalt att det var enkupigt, elledningar som var minnesmärken över gången tid – nej. Nej! Visst – nio hektar mark, mullrik och sviktande under fötterna som jord blir efter några hundra år i bruk; betesmark med en porlande bäck där vattnet smakade och luktade rent; vattenflödet till huset silat genom sandjord från skogsmarken ovanför ner mot gårdsbrunnen; en bit bort stigen där Vadstenas munkar en gång vandrade längs åsen och såg ner mot Vättern… Men nej: som vuxen måste man vara realistisk. Gårdens ägare hade gått till sina fäder och ingen ville köpa något så omodernt och olönsamt som ett hundraårigt hus med nio futtiga hektar utan säljbar skog, knappt nog att försörja en familj på ens på den tiden då man kupade sin potatis, mjölkade sin ko och släpade hem sin ved själv. Hur skulle detta gå att orka med? Jag vände mig till den synbart uppgivne mäklaren för att definitivt tacka nej – och då slog Housman till. Från körsbärsblommen lyfte en sky av svarta sorgmantlar mot vårhimlen.
Så jag köpte stället. På stört. Behöver ni gymma upp er, så gör likadant, för slitet tar aldrig slut. Ett och ett halvt ton ängshö och halm att hyva upp på logen varje sommar, hinkar med ljummet vatten från kitteln på vedspisen att bära genom snön om vinterkvällarna till tre törstiga ponnies och fem får. Nattsömn framför värmen från levande eld i kaminen i ett vardagsrum där hundpälsarna fladdrar i självdraget när det blåser upp till storm. Strömlöst i dygn efter Gudrun bland fällda trädhögar och omkullvräkta elstolpar, men man reder sig med ficklampa i stallet. Inomhus, borta från lättantändligt hö, lyser ljuslyktor upp: de användes en gång till annat än gravsmyckning på Allhelgona.
Hästarna lärde sig att komma i galopp när man ropade – samma gamla lockramsa som när jag var barn en gång för längesen på en annan gammal gård – och gick sedan lugnt på led in i stallet, eskorterade av hundar som visste vad de skulle göra: tusen år av avel för vallning satt i deras huvuden. Fåren kom på en annan ramsa. Hundarna lärde sig att gå fot intill hästarna. Den elakaste ponnyn sparkade en hund upp i luften och hunden lärde ponnyn att aldrig göra om det. Ormvråkarna flög med sina ungar över betesängen om sensommaren. I det blåa augustimörkret kom fladdermössen vingande under skugglika trädgrenar. En oktoberdag sticker en hjärnlös och ögonlös varelse långsamt upp ur jorden, klyver sin framända mitt itu, tar fast kanten på det gyllenröda lönnbladet framför min kratta och backar långsamt ner i jord igen med sin mat i stadigt grepp.
I novembersolen gnistrar de enda Swarowskikristaller värda att se: frusna vattendroppar i gräsaxen:. Bland kronbladen på den första rosen från en nyplanterad storväxande variant med några hundra år på nacken gömmer sig en guldskalbagge på jakt efter nektar. En metallskimrande smaragdgrön varelse med ett kringligt gyllene tecken på ryggen: hieroglyfen för liv.
Och varje vår blommar körsbärsträdet.
Det där köpet var den överlägset bästa dumhet jag har gjort. Nyöversättning av Housman:
Bara tjugo år kvar innan jag dör?
Nu måste jag hitta min sekatör!
Tjugo futtiga år till och sen är det slut?
Det är lospår i nysnön! Kom, dogs, vi går ut!
Vet techvalparna vad rikedom är? Här har ni svaret: det är när man kan neka det pompösa jaktlaget skjuträtt för att skydda dungen där älgkon föder sin kalv varje år. Älgar har inga algoritmer, men de minns vilken plats som är säker. Kan Sam Altman beskriva den GPU som koordinerar visuell perception och motorik hos en daggmask som kapar ett löv? Klarar Marc Andreessen med sitt manifest om teknologi som civilisationens enda förutsättning att läsa Charles Darwin från 1881, långt före algoritmernas tid: “The plough is one of the most ancient and most valuable of man’s inventions; but long before he existed the land was in fact regularly ploughed, and still continues to be thus ploughed by earth-worms. It may be doubted whether there are many other animals which have played so important a part in the history of the world, as have these lowly organised creatures.” Inser techbossarna att för vår fortsatta överlevnad är daggmaskarna viktigare än de är?
Kan biologiska analfabeter växa ur sina pojkrumsdrömmar om att leva i siliconkroppar tills de är tvåhundra år gamla och sedan migrera till andra planeter?
Det finns ett alternativ till tvåhundra år i en galax långt, långt borta. Man kan försöka göra något av sitt liv medan man har det och kanske förstå något lite av den planet vi delar med andra komplexa varelser. När det kommer till varför techarna älskar att döpa sina projekt till Palantir och Anduril finns en enkel förklaring: Sagan om Ringen är den allmänbildning de har. Det är därför de tror att Greta Thunberg är Sauron.
Övre bilden: Två av världens rikaste techkillar, Elon Musk o Alex Karp, varav den senare är aktuell i Sverige för att han, via Cladonia Skog, har köpt 15 000 hektar mark i Härjedalen för 235 miljoner, en spottstyver på hypermiljardärskontot. Han har också meddelat, i the Observer, att han inte bryr sig om att kallas ”an arrogant prick”.