Varje år organiserar ungdomar från Fjärde Internationalen i Europa ett ungdomsläger för att dela erfarenheter av politisk organisering och internationalism. I år hölls lägret i Tyskland den 18–25 juli, med över 300 deltagande ungdomar från 17 länder. Världen spårar ur. Fascister kommer till makten, sociala framsteg raseras och klimatkrisen är redan här – samtidigt som många vägrar att ens tala om den. En oas där unga kan dela erfarenheter och revolutionär ömhet för att göra motstånd behövs. Motståndet måste organiseras internationellt, med gemensamma strategier mot ett globalt och rovgirigt system. Internationalen har fått ta del av levande dagboksanteckningar och intryck från ungdomarna i den svenska delegationen, präglade av tidens kultur och radikalism.
Fokus| Deltagare i svenska delegationen på Fjärde Internationalens ungdomsläger
Det är fredagen den sjuttonde juli, klockan är 18:16, och bussen har precis avgått från Frederiksberg. Jag (Lo) och sex andra kamrater reser tillsammans med den danska ungdomsorganisationen SUF, och vår resa mot Fjärde Internationalens revolutionäraungdomsläger påbörjades därför redan vid eftermiddagen mot Danmark. Vissa av oss åkte från Helsingborg, en annan från Göteborg och de flesta av oss från Lund, men trots våra varierande långa resor mot Frederiksberg, allt tågstrul, den tunga packningen och den utmattande sommarvärmen möttes vi sju kamrater med en delad iver och förväntan inför lägret. Vi inväntar fortfarande en åttonde kamrat – vår vän Jane från Nederländerna som flera av oss träffade under hennes utbytesår i Lund förra hösten. Hon ska upphämtas i Frankfurt, och då är alla åtta inom den svenska delegationen samlade mot slutdestinationen: en vacker och bergig lägerplats cirka två timmar från sydvästtyska staden Stuttgart.
– Det känns häftigt att åka som faktisk delegation nu detta året, säger Iona när vi småpratar på bussen om våra förväntningar inför detta års läger. Majoriteten av oss kamrater har nämligen redan deltagit på lägret innan – vissa två gånger, andra en – som svenska gäster inom den danska delegationen. Vi som en redan existerande vängrupp deltog på ungdomslägret för första gången år 2024, och därefter år 2025.
Nu när vi är mer varma i kläderna bestämde vi oss i början av året för att åka som en självständig svensk delegation – ett beslut som medför mer ansvar och arbete, men som samtidigt ger oss mer synlighet och autonomi. Vår organisatoriska obundenhet och ideologiska mångfald står dock oförändrad.
Istället för att ansluta oss till en viss organisation och underskriva en enhetlig tankeströmning enas vi ideologiskt i vår gemensamma antikapitalistiska och revolutionära drivkraft, och etablerar relationer med flera vänsterorganisationer. Våra samarbeten och organisatoriska stöd kommer därför från flera organisationer som danska SUF, Smålands nation och SP.
Solen har nu börjat dala och bussen lämnade nyss Vejle där flera danska kamrater upphämtades. Bussens stämning blir mer och mer festlig och glad för varje timme som går; högtalaren längst bak i bussen spelar danska hitlåtar och många av danskarna samlas längst bak för att prata, skratta och dricka öl. Längst fram är dock stämningen rofylld och lugn, där vi svenskar avnjuter festligheterna på håll och ägnar tid åt mer stillsamma aktiviteter. Emmanuel och Håkan planerar inför sina workshops som de kommer hålla på den femte och sjätte dagen av lägret; det bläddras i böcker, utbyts anteckningar från sina telefoner och de formulerar olika diskussionsfrågor.
– Vi fokuserar på den första workshopen som handlar om nykterhet som politisk strategi, men vi ska försöka att planera ihop inför den andra när vi har fått tag i dansken, säger Håkan när jag nyfiket frågar om hur det går. “Dansken” i fråga är den tredje personen som medverkar i Emmanuels och Håkans andra workshop angående myten om nordisk socialism.
– Workshops är läskiga att göra, men det är lätt en av de mest givande sakerna med lägret, inflikar Isa. Detta året kommer hen inte att hålla i några workshops. Istället ansvarar hen för en permanent commission – ett pågående projekt som sker varannan dag under lägret där dess deltagare gemensamt skapar, planerar eller strävar efter ett visst etablerat mål. Permanent commissions kan fortsätta även efter lägret i syfte att stärka internationella band, och andra kan avslutas under lägret i form av exempelvis ett manifest, uttalande eller målsättning. För Isas permanent commission är temat mer kreativt – deltagarna ska skapa en pjäs som sedan framförs under lägrets sista dag.
– Jag är väldigt taggad på alla interdelegationsmöten, speciellt med de små delegationerna, nämner Rita när jag frågar henne om vad hon ser fram emot under lägret. Hon sitter bredvid en väldigt fokuserad Elisa som också försöker förbereda inför en workshop i feministiskt självförsvar. Jag blev ombedd att inkludera ordet “försöker”, då det är svårt att beskriva och strukturera olika sparkar, slag och falltekniker sittandes på en buss.
– Jag kan inte helt bestämma mig för om workshops eller interdelegationsmöten är mer givande.
Båda är bra men [interdelegationsmöten] glömmer man aldrig bort, tillägger Iona. Jag håller starkt med henne. Interdelegationsmötena är de djupt givande tillfällena där man träffar en annan delegation och utbyter information om respektive lands politiska situation, ens organisation (om man är med i en) och de kamper som pågår i respektive länder. De små delegationerna tenderar att vara extra intressanta, då dessa ofta tillhör mer underrepresenterade europeiska länder eller utomeuropeiska länder.
Redan under bussresan har både jag och flera andra redan tjuvstartat ett slags “interdelegationsmöte”, då två lettiska kamrater också reser med oss. Redan fem timmar in på bussresan har vi haft ett långt samtal om Lettlands och Sveriges politiska läge, deras organisation och jämfört alla möjliga politiska strukturer mellan respektive länder. Trots vårt långa samtal har vi föreslagit ett
tillfälle under lägret att ordna ett interdelegationsmöte för att fortsätta konversationen. Kl är nu 02:36. Musiken har tystnat, vi stannade nyligen vid en tysk bensinmack för att borsta tänderna och nästan alla har somnat. Jag och Isa är dock fortfarande vakna, och hen talar med den bussansvariga inom SUF för att koordinera morgonsstoppet i Frankfurt där vår kamrat Jane ska hämtas. Bussen anländer till Frankfurt vid åtta, och vi bör vi vara framme vid lägerplatsen mot tidig eftermiddag. En cirka tjugo timmars lång bussresa må bli dränerande, men slutdestinationen är den spännande och betydelsefulla upplevelsen som gör det hela värt det.
Dag 1
Hej, Håkan här! Idag (söndag) var det den första heldagen för svenskarna på lägret, med ett fullpackat schema och en massa intressanta workshops. Temat för dagen var antiimperialism och antifascism, där flera internationella kamrater presenterade deras kamp mot kolonialism och internationell kapitalism. Bland annat presenterade kamrater från den fransktalande delen av Schweiz (solidarités) hur de arrangerade en demonstration mot G7-mötet som hölls i Genève. Här har den svenska antiimperialistiska rörelsen mycket att lära sig från när det gäller att schasa bort krigshetsarna!
Dag 2
Jag heter Elisa och kommer berätta om lägrets andra dag! Imorse vaknade jag tidigt av nervositet inför min och Ritas workshop i feministiskt självförsvar. Trots att vi båda har flera års erfarenhet av kampsport och övade länge dagen innan kunde jag ändå inte skaka av min nervositet inför passet. Under frukosten passade jag på att öva en sista gång innan vi skyndade oss till workshopstället där många redan inväntade oss. Vi delade ut materialet och stressat skyndade jag mig igenom de teoretiska punkterna jag hade förberett. Samtidigt som jag nervöst babblar om självförsvar som ett kollektivt ansvar ser jag hur människor nickar, och min ångest lättas snabbt. Efter mitt babbliga tal tog Rita över och började introducera de grundläggande fysiska övningarna. Efter en stund rullade resten av passet på väldigt naturligt när vi långsamt blev mer och mer självsäkra.
När passet var färdigt skyndade jag och Rita till våra tält för att lämna av materialen. Röda av solbränna och svettiga som grisar stack vi ändå till dagens educational (föreläsningar som hålls av kunniga kamrater inom olika ämnen) med avskaffandet av den normativa familjestrukturen som tema.
Det blev lunch och efter en välförtjänt dusch och vila var det äntligen dags för workshops igen. Jag, Isa och Håkan stack till passet om den transfeministiska mobiliseringen i Sydamerika anordnad av kamrater från Argentina, Brasilien och Mexiko. Passet var en av de mest givande passen jag har varit på. Under workshopens första halva berättade de om hur deras transfeministiska mobiliseringen begränsas av deras imperialistiska förtryck och ekoterrorismen, samt hur deras mest effektiva mobiliseringsverktyg främst har blivit olika direkta aktioner. Under den andra halvan var det frågestund, där en fråga från en brittisk kamrat gjorde ett starkt intryck på mig. Kamraten frågade hur vi i väst reellt kunde agera solidariskt med kamraterna i globala syd varpå talarna, skrattretade av den något västerländskt ignorant ställda frågan, svarar att vi i väst helt enkelt behöver lyssna på nödropen från periferin. Vi måste solidariskt enas i deras aktioner och vi måste, gärna med hjälp av direkt aktion, inrikta oss på det imperialistiska våldet som våra hemländer är ansvariga för. Framför allt behöver vi agera och förstå att motaktioner inte behöver vara perfekta, de behöver endast existera. Det blev kväll, vi åt middag och sedan var det dags för den feministiska rallyn där tal och kampsång fyllde partytältet. Dagen avslutades häftigt med den feministiskt separatistiska festen där icebreakers och disco pågick till gryningen.
Dag 3
Jag heter Jane och kommer från Nederländerna, men i år var jag en del av den svenska delegationen! Jag lärde känna den svenska delegationen när jag studerade utomlands i Lund, och genom dem kom jag i kontakt med vänsterrörelsen. Hemma i Nederländerna har jag inte någon gemenskap med människor som delar mina politiska åsikter. Mina föräldrar står långt till höger politiskt och jag har inte heller några vänner som är aktiva inom vänstern. Under lägret öppnade sig därför en helt ny värld för mig. Att möta människor som delar mina åsikter och höra dem diskutera politiska problem och samhällsfrågor, både i sina egna länder och globalt, blev en verklig ögonöppnare. Jag fick uppleva att världen också kan se ut på ett annat sätt.
Utan den svenska delegationen och Fjärde Internationalen tror jag aldrig att jag hade börjat tänka att det faktiskt är möjligt att förändra samhället – och att själv bli politiskt aktiv.
Under dagen om ekosocialism deltog jag i en workshop som hölls av de lettiska och mexikanska delegationerna. Den handlade om hur allt fler inom vänstern vänder sig mot vetenskapen. De som ledde workshopen är själva verksamma inom naturvetenskap och teknik (STEM) och förklarade att även om vetenskapen i dag används för destruktiva ändamål innebär det inte att vetenskapen i sig är dålig eller irrelevant. De betonade också hur viktigt det är att människor som arbetar inom naturvetenskap och teknik förmedlar sina kunskaper till människor utanför sina egna ämnesområden. Efteråt åt vi lunch, och jag fick möjlighet att prata med andra kamrater som också är verksamma i Nederländerna.
Dag 4
Hej, jag heter Rita och jag ska nu skriva om den fjärde dagen på lägret! Den fjärde dagen handlade om Hbtq+ och antirasism, där alla workshops och educationals handlar om flera olika ämnen relaterat till detta. Några exempel på detta är när några kamrater från min delegation (Lo och Iona) hade en workshop som hette ”Retoriken kring islamofobi i vänsterdiskursen”. Ett annat exempel är ”Den ökande rasismen och hur den påverkar unga + rasistiskt polisvåld” som den franska delegationen höll i. Det finns massvis att prata och diskutera kring dessa ämnen, jag fann dem så intressanta och vill lära mig mer om dem! Men i min dagbok vill jag gärna fördjupa mig i annat, något som är även det väldigt stort på lägret – alltså Hbtq+ festen! Det är en fest som alla på lägret längtar till att vara med på, det är en fest för att vara sig själv, vara stolt över den man är och träffa andra som en själv. Det är något som många mister om under sina vardagliga liv, att kunna uttrycka sig hur man vill.
Efter kvällsmaten hade vi en halvtimmes stor lucka i schemat för att fixa oss inför festen innan Hbtq+ rallyn började. Under denna halvtimme innan rallyn kände jag att det fanns något speciellt och spännande i luften. Det kändes som att luften surrade av något som jag inte hade tidigare känt av på lägret förut. Var jag än gick så möttes jag av skratt och musik från flera vängrupper. Jag gick in i badrummet och hörde direkt att Bad Bunny spelades och såg flera personer som sminkade sig och dansade till musiken. Hur jag än älskar alla våra workshops och diskussioner på lägret tycker jag att just den kvällen är en av mina favoriter, det är skönt att ta en paus från allt man lär sig under dagarna och vila hjärnan lite grann.
Festen inleddes med hela havet stormar, bara för att få in energin lite till festen. Det var väldigt roligt att se det milda kaoset som leken utsöndrade. I ett litet hörn av platsen kunde man hitta ett bord fullt av smink och glitter som man kunde använda sig av. Även fast jag själv hade på mig eget glitter, behövde jag ta lite extra ändå. Man kan aldrig ha på sig för mycket glitter. Sedan började höjdpunkten av festen – Dragshowen. Detta år hade vi med en drag queen på lägret, därför behövde hon självklart börja med ett eget uppträdande bara för att höja ribban lite till de andra deltagarna. Mer kan jag inte säga om festen, ni får barakomma nästa år och se själva hur det är 😉
Hbtq+ festen är en fest för att slappna av lite, för att lära känna sig själv och andra utan att känna en skam och rädsla som patriarkatet och hetero- och cisnormativa maktstrukturer har skapat i våra samhällen. Det är en plats speciellt för de från de länder där man inte har möjlighet att uttrycka sig lika mycket som vi kan här i Sverige. Festen är excentrisk, nervkittlande och fortfarande väldigt politisk. Det är en bra variation att ha på lägret, och därför tycker jag och många andra att den festen är viktig och värdefull.
Dag 5
Hej! Jag heter Emmanuel och ska ta er igenom dag fem på lägret! Vid frukosten gick den svenska delegationen igenom vilka workshops vi planerade att gå till, där jag och Håkan ansvarade för vår workshop om nykterhet som ett politiskt medel. Trots att vi själva inte är nykterister så hoppades vi ändå på att kunna starta en konversation kring alkoholkulturen inom vänsteroganisering, där vi som svenskar främst hade erfarenhet av nykterhet som den politiska normen vilket kontrasterar mot många andra kamraters erfarenheter. Under workshopen kom det hela 16 personer, vilket vi tyckte var imponerande då vårt pass var morgonen efter den långa och blöta HBTQ-festen. Några kamrater från Danmark, Belgien och Lettland diskuterade hur de i deras organisationer känner att alkoholkulturen ibland tar över och blir kontraproduktiv mot deras aktivism.
Efter workshopen kom enstaka kamrater till och med fram till oss och sade att vår workshop hade varit ögonöppnande för dem och att de skulle ta med diskussionsämnet tillbaka till deras organisation. Workshopen lämnade oss med givande insikter kring hur radikalt annorlunda organisationer tvärs över landsgränser förhåller sig till alkohol och arbetet att skapa sociala utrymmen som får folk att faktiskt vilja organisera sig. Efter workshopen höll ACR från England och Wales ett utbildningspass om hur vi som vänsteraktivister bör förhålla oss till fackföreningskampen och hur vi ska organisera oss inom den. Personligen gick jag inte på utbildningspasset då jag var lite utmattad efter min workshop och behövde därför vila istället.
Från vad jag fick höra från andra svenska kamrater gav utbildningspasset en bra överblick med förankring i klassisk marxistisk litteratur. Mot eftermiddagen var jag utvilad igen och kunde delta i dagens program. En av våra kamrater hade lyckats boka ett interdelegationsmöte med den skotska och den amerikanska delegationen. Efter en snabb presentationsrunda om ländernas politiska status diskuterade vi mycket om extremhögerns framväxt i Skottland med Nigel Farages Reform UK och dess läskiga paralleller till Donald Trump och Republikanerna i USA. Vi var snabba på att inflika att även Sverige står inför samma problem med extremhögerns framväxt, vilket möttes med förvånande då många av kamraterna hade en bild av Sverige som en progressiv välfärdsstat.
Dagen avslutades med kvällsmat och en antirasistisk filmkväll där vi tittade på den italiensk-algeriska krigsfilmen Slaget om Alger från 1966. Filmen utspelar sig under det algeriska frihetskriget mot den franska kolonialmakten. Det var första gången någon av oss såg filmen och den gav verkligen ett starkt intryck på oss alla – både om hur brutal den franska kolonialmakten var, men också om hur solidaritet mellan folk skapas i kampen om frihet. Denna solidariteten kan inte bara vara nationell utan måste vara internationell, vilket vi såg under Algeriets frihetskamp där Fjärde Internationalen var en del av en störreinternationell solidaritetskampanj som gav stöd och resurser till motståndet.
Dag 6
Hej! Mitt namn är Isa och jag ska berätta om den sista dagen på lägret. I dag är det lägrets sista dag och temat är Strategi och parti. Efter att ha fått i mig frukost och kaffe tittade jag på dagens program och bestämde mig för att gå på en workshop om keltiska språk. Den skulle egentligen ha hållits under lägrets första dag, men hade fått skjutas upp på grund av transportproblem. Workshopen gav en mycket intressant historisk bakgrund till språken Gàidhlig (skotsk gaeliska), Gaeilge na hÉireann (iriska) och Brezhoneg (bretonska). Jag hade aldrig tidigare hört talas om något keltiskt språk på det europeiska fastlandet, så det var särskilt intressant att få lära mig mer om bretonskan.
Vid sidan av språkens historia fick vi också en genomgång av den kolonialism och kulturella utplåning som de olika språken har utsatts för genom historien. Det har lett till att de enligt Unescos atlas över världens hotade språk klassificeras som hotade i olika grad, från ”definitivt hotade” till ”allvarligt hotade”. Efter workshopparna var det dags för lunch och att börja packa våra saker inför hemresan till Sverige. Därefter hade vi ett möte med aktivister från franska NPA. Vi utbytte erfarenheter och information om situationen i våra respektive länder och diskuterade bland annat det förtryck som samerna i Sverige fortfarande utsätts för.
Nästa punkt på programmet var ett delegationsmöte där vi pratade om vad vi uppskattat mest med årets läger och vilka förändringar vi skulle vilja se till nästa år. Sedan åt vi middag och började med de sista förberedelserna inför lägrets avslutande samling. För första gången innehöll avslutningen också ett nytt sceniskt inslag. Under lägret hade vi haft en permanent teaterkommission som jag organiserade tillsammans med en aktivist från Danmark. Under middagen och fram till den avslutande samlingen repeterade vi vår föreställning och letade fram rekvisita till pjäsen.
Vi hade lagt upp arbetet så att skådespelarna skulle få så stor kreativ frihet som möjligt. Deltagarna kunde själva föreslå olika händelseförlopp och tillsammans delta i en mer praktisk och skapande aktivitet. Eftersom detta var ett nytt inslag på årets läger och byggde på en kombination av delvis manusbunden improvisation och jämlikt deltagande, bestod gruppen framför allt av personer som kände sig bekväma med att tala och uppträda på engelska.
I framtiden skulle jag gärna vilja se att den permanenta teaterkommissionen utvecklas till att bli flerspråkig, med flera teaterledare som känner sig bekväma med olika språk. På så sätt skulle vi kunna skapa en föreställning som alla på lägret både kan delta i och uppskatta som publik. Vår avslutande föreställning var en satirisk och absurdistisk betraktelse över parlamentarismen. Hälften av skådespelarna gestaltade representanter för olika politiska partier som stiftade lagar och steg för steg gav efter för en alltmer nyliberal och till slut nyfascistisk ideologi.
Den andra hälften gestaltade vanliga människor som drabbades av parlamentets nya lagar. Under föreställningens gång fick vi se hur kollektiv organisering kunde bana väg för en revolutionär förändring av det rådande samhället. Alla, från sexarbetare till busschaufförer, gick samman och bröt upp parlamentets dörrar – och satte proletariatets kollektiva kraft i rörelse. För mig kändes projektet som ett nytt steg i lägrets utveckling, där konst och politiskt engagemang kan förenas och bidra till att skapa internationell gemenskap och kamratskap. Vid sidan av all den kunskap vi får genom workshoppar och möten tror jag att den här typen av projekt kan hjälpa oss att knyta nya band till varandra. Det gör det möjligt för aktivister att hålla kontakten mellan lägren och på så sätt ytterligare stärka en internationell aktiviströrelse.
* * *
Det är nu midnatt den 25:e juli, och trötta men inspirerade reser den svenska delegationen återigen på samma buss som nu ska ta oss hemåt. Lägrets sista rally fylld med skratt, allvar, sorg och styrka, slutade för bara en halvtimme sedan och känns fortfarande närvarande i luften. Samma musik som spelades under ditresan, om något tystare, har samlat en grupp sjungande och något onyktra danskar, men en påtaglig bitterljuvhet märks av bland även de mest festliga passagerarna. Om ungefär två timmar kommer vi säga hejdå till Jane som hoppar av vid Stuttgart, och därefter har resterande sju av oss en lång resa framför oss innan vi når Sverige.
Trots de ofattbara positiva intrycken jag fick uppleva under lägret känner jag mig ordfattig. Denna ordfattighet är jag inte ensam om – vi i den svenska delegationen är förvånansvärt tysta just nu. Då och då utbytes några ord mellan oss innan tystnaden återgår. Tröttheten är mest sannolikt en bidragande faktor, men denna ordfattighet känner jag igen. När man överrumplas av kunskap, erfarenhet och intryck är det svårt att sätta ord på det man har upplevt. Hjärnan känns proppfylld och oorganiserad, men så småningom avtar kaoset och intrycken omvandlas till lärdomar, tankar och reflektioner. Att ge hjärnan tid och vila gör verkligen susen, trots ens rädsla för att glömma alla upplevelser. Detta lägret har gett oss allai den svenska delegationen ett överflöd av fantastiska intryck som med tiden kommer att mogna till lärdomar, idéer, tankar och reflektioner. Fantastiska saker händer när dessa tankar och idéer utbyts och sprids mellan varandra.
När vi alla är hemma igen slutar inte det revolutionära arbetet som lägret propagerade för. Så småningom avtar vår ordfattighet, och det är då vi kan börja sprida och inte minst tillämpa vår insamlade revolutionära kunskap. FI:s ungdomsläger må alltså vara över, men den revolutionära mobiliseringen slutar aldrig. Med SUF:s välformulerade (slag)ord: kampen fortsätter, systemet ska krossas.
Lo, Jane, Iona, Håkan, Emmanuel, Isa, Rita och Elisa heter egentligen något annat.