Är SD starka i gamla orter där kommunisterna längre tillbaka hade inflytande? Stellan Elebro, fackligt aktiv i Seko i Västerbotten, diskuterar möjliga samband.
Bild: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti i Holmsund 1923
Krönika | Stellan Elebro
Forskarportalen ”Snabbtänkt 2026” är en trevlig läsning. Forskare och andra samhällstänkare utanför debatten får säga sitt inom akademin om valet som varit.
Min blick stannar kvar vid ett intressant faktum. Det har med SD att göra. I undersökningar och jämförelser som gjorts med valet 1936, alltså för nittio år sedan, så hittar man ett mönster att SD idag i huvudsak är starka där Bondeförbundet (nuvarande Centern) och Socialdemokratin var starka. Det man alltså kan kalla landsbygd och småorterna. Det i sig är inget konstigt. Lite mer förvånande är det kanske att det inte finns något tydligt samband mellan stöd för nationalsocialismen 1936 och SD 2026.
Desto mer intressant är det att en relation hittas i den norra delen av landet mellan ett modernt stöd för Sverigedemokraterna och ett stöd för de olika relativt starka kommunistiska och socialistiska rörelserna i Norrland 1936.
Dessa orter definieras snarare inte bara av landsbygd och småorter, det är också orter långt ifrån maktens centrum och 1936 hade de en livlig industriell aktivitet. I hela Norrland förekom på 1920- och 30-talet en intensiv kamp mellan socialdemokratin och kommunisterna om vilka som skulle vara i majoritet på dessa orter. Likartat skedde också i fackföreningsrörelsen där t.ex. södra Norrlands inland länge dominerades av syndikalisterna. Generellt så var det här en kamp som påbörjades 1917 när de norra länen bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, som med tiden skulle avknoppas till SKP (Nutida V), och som kan anses avslutad 1945 när Socialdemokratin fick utrymme att med kraftigt reformarbete ersätta de revolutionära ambitionerna.
Vid mitten av 1920-talet hade också många av socialisterna återgått till SAP där de utgjorde en vänsterflygel med tidningen Nya Norrland och försvarsministern Ivar Vennström och författaren Albert Viksten som minnesvärda namn. 1936 var den samlade norrländska vänstern både stor, livaktig och etablerad vid sidan av socialdemokratin.
Den norrländska socialistiska traditionen påverkade över tid hela den svenska arbetarrörelsen. Inte minst då alla stora strider, och dramatiska händelser, arbetarrörelsen haft i Sverige i huvudsak har skett här i norr.
På många sätt är historien om det moderna Norrland intimt förknippat med arbetarrörelsen under 1900-talet. Men 2026 kan vi konstatera att det är i dessa orter som Sverigedemokraterna nu etablerat sig.
Nog är det så. Men är det hela sanningen? Sveriges Kommunistiska Parti hade i valet 1936 sitt starkaste fäste i Norrbotten. I Västerbotten hade det sitt starkaste fäste händelsevis där jag råkar bo. Obbola. Det avspeglade sig i en livaktig rörelse runt Obbola Kommunistiska Arbetarkommun som tidvis dominerade den lokala fackföreningen men också nådde nationella nyheter både genom att hjälpa flyktingar och genom att bygga upp en terrorcell i den s.k. ”Wollveberligan”. Efter kriget försvann verksamheten i takt med att nya generationer istället blev socialdemokrater.
Den tyske kommunisten Ernst Wollveber ledde en sabotagegrupp mot tyska intressen i Sverige men greps av polis 1940 och tillbringade kriget i svenskt fängelse. Blev senare chef för den tyska säkerhetstjänsten Stasi i Östtyskland, DDR.
I Obbola så har Socialdemokraterna fortfarande 45% av rösterna och Sverigedemokraterna är ännu svaga. Här bör man ta i beaktande några saker. Delvis ligger Obbola nära ett urbant centrum, Umeå. Delvis finns fabriksverksamheten kvar. Ytterst har dock samhället övergått från ett brukssamhälle till ett pendlarsamhälle. Bara under min livstid. Själva befolkningen har på så sätt på många sätt bytts ut, eller är på väg att bytas ut. Fabriken automatiseras, effektiviseras och akademiseras. Fabriksarbetarna bor i stan. De är en bråkdel i antal jämfört med förr. Och de flesta obbolabor arbetar nu i Umeå. Människor med pengar köper upp gamla fabriksarbetares hus, det är ju trots allt en ö nära havet. Sådant spelar politisk roll. Socialdemokratiska tjänstemän har ersatt de gamla arbetarrösterna samtidigt som gamla traditioner lever kvar bland ”byborna”.
När jag undersöker andra gamla bruksorter, där SD är starka, så framkommer ofta motsatsen. Fabrikerna har lagts ned. Eller anställer så få att de spelar ingen roll längre för befolkningen i stort. Avståndet till någon större stad är större. De är utflyttningsorter, där service, staten och ibland även kommunen dragit sig tillbaka. När industrisamhället och den livaktiga arbetarrörelsen dog på platsen har förtroendet för socialdemokratin sakta rasat ihop. De gamla historierna spelar ingen roll längre. Samtidigt övergav den radikala vänstern dem på 1960-talet, i takt med att de sista spillrorna från den gamla rörelsen dog ut eller blev mikroskopiska. Där påbörjades det skifte som över tid präglar det moderna V, alltså i huvudsak ett mellanskiktsparti som har sitt stöd i urban arbetarklass samtidigt som deras gamla stödorter sakta försvinner
Sammantaget kan man föra fram att nu står barnbarnen till de gamla arbetarklasskämparna i allt högre grad på Sverigedemokraternas sida i politiken. Ofta tyvärr helt omedvetna om att en möjlig förklaring till deras politiska ilska och världsbild präglas av en historisk tradition av uppror som med tiden bleknat och bara blivit ett minne av känslan att vara utnyttjad, bespottad och maktlös. Sverigedemokraterna är på så sätt lite av baksmällan från en rörelse som misslyckades och vandrade vidare. Kvar stod en lokal arbetarklass i jakt på en ideologi och rörelse.