▶ Makten för uranbrytning och ny kärnkraft
▶ Skenande kapitalism oförenlig med miljöhänsyn
▶ Gräsrotskampen den centrala motmakten
Ledare| Vecka 35
I somras beviljade Bergsstaten det amerikanska bolaget Adelheid Holdings LLC
undersökningstillstånd för uranprospektering i Kalix kommun. Protesterna lät inte vänta på sig.
Medborgaruppropet Nej till urangruva i Kalix samlade i mitten av augusti till manifestation och
driver en namninsamling för att stoppa projektet. De varnar för att en urangruva skulle hota
Kalixälven, en av Europas sista stora oreglerade älvar. Utvinning av uran kräver brytning av
alunskiffer i stora dagbrott, med omfattande och i praktiken oåterkalleliga konsekvenser för
landskapet, bebyggelsen, jordbruksmarken, skogen och grundvattnet i området.
Att undersökningstillstånd nu beviljas är ingen överraskning. Tidöregeringen har från början varit
tydlig med att förbudet mot att leta efter och bryta uran skulle avskaffas. Redan innan lagändringen
klubbades igenom i november 2025 ledde beskedet till intensiv aktivitet bland
prospekteringsbolagen. Samtidigt driver utbyggnaden av kärnkraft i flera länder upp efterfrågan på
uran. Sverige framstår som särskilt attraktivt eftersom landet, enligt Sveriges geologiska
undersökning (SGU), uppskattas hysa omkring 27 procent av Europas urantillgångar.
Det är inte heller bara så att den svenska berggrunden hyser omfattande tillgångar av uran, utan vi
har även en Tidöregering som under senare år – med löfte om statliga subventioner på över 400
miljarder kronor och där varje intresserad aktör garanteras ett stabilt marknadspris – slagit på stora
trumman för etableringen av ny svensk kärnkraft. Socialdemokraterna förespråkar också ny
kärnkraft och Magdalena Andersson har mer än en gång talat sig varm för en blocköverskridande
energiöverenskommelse.
Det kommunala vetot mot kärntekniska anläggningar finns visserligen fortfarande kvar. Men en
pågående politisk process syftar till att omklassificera uranbrytning på ett sätt som skulle kunna
göra vetot verkningslöst. Om utvinning av uran inte längre definieras som en kärnteknisk
verksamhet försvinner också den lagliga grund som kommuner i dag kan använda för att stoppa
projekten.
Förslaget har mött kritik från lokalpolitiker runt om i landet. I en intervju med tidningen Sveriges
Natur konstaterar Therese Kärngard (S), kommunalråd i Bergs kommun, att ett avskaffat veto skulle
försvaga det lokala självbestämmandet genom att frånta invånarna inflytande över stora och
riskfyllda etableringar i den egna närmiljön. Motståndet mot uranbrytning är därför inte bara en
miljökamp. Det är också en kamp för demokratin.
Kalixuppropet sätter dessutom fingret på ett större problem. Den omställning som nu pågår i
världsekonomin kräver enorma mängder energi och mineraler. För att undvika rovdrift och
utarmning skulle det behövas en genomtänkt hushållning med ändliga naturresurser, där samhällen
demokratiskt prioriterar hur resurser används och samtidigt skyddar ekosystem och lokalsamhällen
från exploatering.
Men, som journalisten Arne Müller gång på gång har visat i sina granskningar av den gröna
industriomställningen, står en sådan hushållningsprincip i konflikt med den grundläggande
drivkraften i en kapitalistisk ekonomi: jakten på maximal avkastning. Dagens politik är hopplöst
naiv i sin tilltro till att privata företag på egen hand ska leda samhället mot hållbarhet. Dessutom
försvagar den också aktivt kommuners och civilsamhällets möjligheter att fungera som motkrafter i
relation till kapitalets kortsiktiga intressen. Det som behövs är i stället en sammanhållen strategi där omställningen underställs demokratisk kontroll och där människors och miljöns behov ges företräde
framför vinstkraven.