Nyligen sändes det sista avsnittet av den norska serien Makten (Makta på originalspråk). Den ligger fortfarande kvar på SVT Play. Makten skildrar Arbeiderpartiet, de norska socialdemokraterna, under några dramatiska år i slutet på 1970- och början av 1980-talet. Den bygger enligt upphovspersonerna på den oslagbara kombinationen av ”sanning, lögn och dåligt minne”. Det är en av de bästa politiska TV-serier som gjorts, menar Kjell Östberg.
KULTUR | Kjell Östberg
Makten är en extremt välgjord serie med strålande skådespelarinsatser. Berättartekniken är kreativ och har intressanta inslag av det som den tyska dramatikern Berthold Brecht kallade för verfremdung, förfrämligande. Tittaren dras å ena sidan in i dramat men hålls samtidigt medveten om fiktionens olika nivåer genom att rollkaraktärerna ibland tittar rakt in i kameran och talar till publiken. Och påminns vi hela tiden att serien är inspelad 2023 när skådespelarna i tidstypiska kläder och bilar filmas i ett samtida Oslo.
Makten framställer inte politiker lika cyniskt som House of Cards, inte så stereotypt som Borgen, inte lika flamsigt som Herr Talman, inte så idealistiskt som Vita Huset, för att nämna några av de främsta i genren.
Den är i stället befolkad med levande människor, många formade av lång tid inom politiken. Här finns inga hjältar. Maktmänniskor som kan alla knep, javisst, men fortfarande präglade av sin uppväxt, sin tilltro till politikens möjligheter och i viss mån av sina ideal.
Här finns också en ny generation ungdomar, påverkade av tidsandan som vill driva på politiken i radikal riktning. Ungdomsförbundet AUF:s ledare Jens Stoltenberg går i spetsen för kampen mot NATO…
Men en ny tid anas, där det gamla folkrörelsepartiet, med dess styrkor och svagheter, måste stå tillbaka.
Denna brytningstid fångas genialt genom seriens två huvudpersoner.
Den sittande partiledaren Reiulf Steen, med djupa rötter i den norska arbetarklassen, tidigare ordförande i AUF, internationellt engagerad och med ideologisk vänsterprofil. Trots deras olika bakgrund, hade han som skicklig talare och radikala retorik klara drag av Olof Palme. Men samtidigt med personliga problem och tillkortakommanden.
Gro Harlem Bruntland kom från ett annat håll. Hon var uppvuxen inom den socialdemokratiska adeln, hennes pappa hade haft flera ministerposter. Själv var hon läkare med akademiska studier på Harvad bakom sig, en ovanlig bakgrund i partiet. Hon kom in i den högsta partiledningen bakvägen när hon rekryterades som miljöminister i mitten av 1970-talet.
Det maktvakuum som uppstod när längtan hem till Hedmark blev för stark för sittande statsminister Odvar Nordli utnyttjades skickligt av Gros uppbackare och hon utsågs 1981 till Nordlis efterträdare. Hon var emellertid inte beredd att dela makten med Steen och på den efterföljande partikongressen drev hon igenom att hon också skulle ta över posten som partiordförande.
Någon uttalad ideologisk plattform presenterade hon inte. Hon framstod som ”seriös och vettig”, säger de som gillar hennes framtoning. Ja, mot bakgrund av de kaotiska episoder och hållningslösa politiker som med skickligt stor vällust skildras i serien kan man förstå att en och annan längtade efter någon som pekade med hela handen.
Men maktövertagande måste förstås i ett vidare perspektiv. Det tidiga 1980-talet kännetecknas också av en global förskjutning av styrkeförhållandena. I det nyliberala genombrottets spår skedde också en utveckling där politiken blev mindre ideologisk och trängdes tillbaka av marknadskrafterna. Politiken professionaliserades. I Sverige var det kanslihushögerns ekonomer som bestämde färdriktningen, Palmes försvar av den offentliga sektorn båtade föga.
Här passade de traditionella folkrörelsepartierna och deras värderingar dåligt in. Gros rationella och ideologiskt avskalade sätt passade bättre och under hennes ledning accepterade den norska socialdemokratin det internationella huvudspåret.
Hur stora var då de politiska och ideologiska skillnaderna mellan de bägge huvudkombattanterna Reiulf och Gro? Seriens absoluta höjdpunkt utspelar sig på Utöya, ungdomsförbundets egen sommarö (och platsen där Breivik 30 år senare genomför sina bestialiskt utstuderade massmord). Dit kommer den nyvalda statsministern för att hålla sitt första tal inför ungdomarna. Hon är påtagligt obekväm med situationen och den blir inte bättre av att de NATO-kritiska stämningarna inom AUF skärpts, pådrivna av Reagans nya kalla krig, ökad amerikansk internationell aggression och utplaceringen av atombestyckade medeldistansrobotar i Europa. Hennes oförmåga att känna in stämningarna och hennes mekaniska försvar av den norska NATO-anslutningen bidrar inte till att lösa upp spänningarna.
Av ingen tillfällighet alls befinner sig den avsatte partiledaren Steen på ön samtidigt. Här var han på hemmaplan, de unga var fortfarande hans stödtrupper. Vid lägerelden håller han ett engagerat tal om erfarenheterna från Chile, hyllar Allende, försvarar den reformistiska socialismen och angriper USA. Vid hans sida sitter hans nya kvinna, tidigare biträdande justitieminister i Allendes regering. Stämningen är magisk.
Frågorna om varför han ändå fortsatte att stödja NATO undviker han skickligt. För i sista hand hade han, sin radikala retorik till trots, lika lite som Palme i Sverige, något alternativt program, vare sig när det gäller samarbete med NATO eller den ekonomiska politiken. Som stortingsledamot hörs han under 1980-talet sällan invända mot partiets nyliberala anpassning.
I seriens sista avsnitt skiftas fokus från stortinget och partihögkvarteret kring Youngstorget till Oslos gator. Unga Nini bryter sig ur den Stoltenbergska klanen, finast av alla i den socialdemokratiska adeln – pappa utrikesminister, mamma statssekreterare, storebror Jens snart statsminister, storasyster generaldirektör…. Hon vänder partipolitiken ryggen, protesterar mot polisens övergrepp mot demonstrerande ungdomar, engagerar sig i i kampen för ett självstyrande ungdomshus och deltar aktivt i husockupationer. Hon och hennes kamrater visar på ett annat sätt att bedriva politik.
Arenas Håkan A Bengtsson har skrivit en mycket läsvärd och insiktsfull analys av Makta, men i likhet med flera andra tycker han att något skaver i slutet. Han citerar en av manusförfattarna som menar att budskapet är att om politikens maktmänniskor inte lyssnar måste vi ta saken i egna händer. Men de grundläggande spelreglerna får inte utmanas, menar Bengtsson, de måste vara beständiga.
Parallellerna till kritiken av Greta Thunbergs val att bedriva sin opinionsbildning utomparlamentariskt och genom civil olydnad infinner sig osökt. Nyligen avfärdade SSU:s ordförande Lisa Nåbo uppfattningenatt det viktigaste en ung människa kan göra är att bli aktivist. Nej, det är arbetet i de politiska partierna som räknas, menar hon
Att inte förstå betydelsen av sociala rörelsers kamp, att ställa den mot de politiska institutionerna, i stället för att drivas framåt av den, det är maktens främsta signum.
Måtte nu framgångarna för Makten leder till att laptopparna går heta också i svenska skrivarstugor.
De senaste decenniernas socialdemokrati bjuder på minst lika spännande historier.
Intrigerna kring Mona och Toblerone; Göran Perssons väg till makten, hans småpåvfasoner och herrgårdsliv; maktkampen mellan den politiska adelns huvudkandidater Sahlin och Nuder; intrigerna mellan partihögerns olika fraktioner som öppnade vägen för den osannolike Juholt; kleggets revansch; Lövets väg från brobyggen till stängda gränser, moder Magdas repressiva överbudspolitik och den komiska tragedin kring NATO-anslutningen, vad kan vi mer begära?
Så släpp fram ditt lagom dåliga minne, Tomas Ramberg och liera dig med Grotescogänget (Henrik Dorsin redan given som Göran Persson). För en gångs skull kommer Norge att ligga i lä.