Andersson, som just röstat för att ta bort de permanenta uppehållstillstånden och drivit på för att sätta 14-åringar i fängelse – två aktuella frågor som bidragit till att skapa det iskalla klimatet – var inte beredd att vika en tum från sin strama politik. Kärnan i den samhällsanalys ”fast förankrad i våra värderingar” hon talade om är ju just hårda tag och fortsatt repressiv migrationspolitik.
Kommentar| Kjell Östberg
Magdalena Andersson höll sitt tal i Almedalen samtidigt som den djupaste värmebölja Europa skådat svepte in över Gotland. Gissa hur många gånger hon nämnde klimatet? Svaret finns längre ner.
Omprövning och ödmjukhet dök annars lite oväntat upp som tema hos några av talarna.
Det började med den alltid lika trendkänsliga Ebba Busch som var lite bekymrad över en fråga från en ung invandrarkille som undrat om hon vill utvisa honom. Vi har kanske inte sett de negativa konsekvenserna av den invandrarpolitik vi fört, sa hon.
Också Magdalena Andersson var självkritisk: En iskall vind har dragit genom Sverige. Vi riskerar att bli ett kallare land. Hårdare. Vi ser hur främlingsfientligheten visar sitt fula tryne.
När hon rest runt om i landet har hon allt oftare hört folk säga att Nu räcker det!
Jag håller med, sa hon. Det är därför det socialdemokratiska partiet har förändrats, menade hon. De senaste åren har det parti jag leder omprövat vår samhällsanalys och tagit fram ny politik, fast förankrade i våra värderingar.
Tro dem inte!
Det är ingen djärv gissning att det är rädslan för att de breda protesterna mot tonårsutvisningarna ska fördjupas till ett verkligt uppror underifrån som ligger bakom deras försök att verka ödmjuka. Men när Busch fick frågan om det betydde att hon var beredd att ompröva sin migrationspolitik blev svaret ett klingade nej.
Och Andersson, som just röstat för att ta bort de permanenta uppehållstillstånden och drivit på för att sätta 14-åringar i fängelse – två aktuella frågor som bidragit till att skapa det iskalla klimatet – var inte beredd att vika en tum från sin strama politik. Kärnan i den samhällsanalys ”fast förankrad i våra värderingar” hon talade om är ju just hårda tag och fortsatt repressiv migrationspolitik.
Visst innehöll hennes tal mycket prat om bättre välfärd, rättvisare ekonomi, att ”sluta slösa skattepengar på friskolejättarnas vinster”. Det centrala löftet var en ”arbetarpension” för dem som arbetat oavbrutet sedan de slutat skolan. Utmärkt med en ordentlig pensionsreform, men socialdemokraternas förslag utesluter med klinisk precision alla de invandrare som sedan de kommit hit, i kanske 30-40 år, slitit ut sina kroppar i tunga arbeten inom industri eller i vården.
Och så mycket som saknades. Nej, klimat nämndes över huvud taget inte (utom av de klimataktivister som avlägsnades med polishjälp under talet). Varje spår av internationell solidaritet var noggrant bortsopat.
Istället var det, som alltid när Magdalena Andersson talar ett ord som dominerade. På en halvtimme hann hon hann nämna ”Sverige” eller ”svensk” 76 gånger!
Men ingen unken nationalism. Inget tal om att ”i varje stund, vid varje vägval sätta Sverige och svenska folket främst” (hör någon återklangen från Trumps America first?) eller att svenska flaggan ska vaja på varje torg kan täta de djupa sprickor som Anderssons (och Buschs) politik skapat.
Det arbetet har redan påbörjats. Av bortsläpade klimataktivister, av de som oförtrutet bygger asylrättsrörelsen, av internationella solidaritetsrörelser. Av de som aldrig nämns i ett partiledartal i Almedalen.